Särbo har dottern i sängen

Jag har en relation med en man som har en dotter på 12 år. Vi har en relativt ny relation, men jag har träffat dottern massvis. Jag har själv en dotter som är 4,5 år. Vi har bestämt oss för att ta det lugnt med vår relation inför barnen, för att de ordentligt ska hinna vänja sig vid de nya personerna i sitt liv. T ex så är jag och mannen vänner för min dotter, men vi träffas alla tre eller fyra regelbundet. Hans dotter vet och förstår att vi har en relation.

Hur som helst, jag har sovit över flera gånger hos mannen när hans dotter varit där och då alltid i annat rum. Det har i sig inte känts konstigt, utan mer respektfullt. Det som känns svårt att hantera, och som jag känner kan bli komplicerat på sikt, är att hans dotter alltid sover tillsammans med honom i hans säng. Hon har gjort det sedan han separerade från dotterns mamma, kanske två år sedan. Mannen är inte beredd att "flytta" henne därifrån, och på ett sätt kan jag ju förstå det, för hon kommer ju att koppla ihop det med att jag ska sova där i stället. Dessutom vill dottern att hon o pappan ska gå och lägga sig samtidigt?

Det är inte så att jag har problem med barn i sängen; min dotter kommer titt som tätt in till mig på nätterna, men hon går alltid och lägger sig i sin säng. Är barn i behov av trygghet eller närhet är det klart de ska komma till sina föräldrars säng, men jag vill att hon ska lägga sig i sin säng, mest för att hon ska känna att det är hennes egen trygga sovplats.

Åter till mannens dotter, dels tycker jag att hon är för stor för att dela säng med sin pappa, sedan kan jag ju förstå att det blivit så... Dels har jag en annan fundering som handlar om _när_ det är "lämpligt" att man börjar sova i varandras sängar som vuxna, alltså inför barnen? Jag förstår ju att det är högst individuellt. Men som i mitt fall hos min särbo, så tycker jag att vi borde kunna sova ihop hos honom, men det går ju inte eftersom hans dotter har andra delen av sängen. Och hans "motargument" till mig blir ju ett som är svårt för mig att argumentera kring, och det är att han inte vill att hon ska känna sig bortknuffad. Så alltså blir det så att jag ligger i dotterns säng när jag sover över när hon är där (hon bor vv, men något mer hos sin pappa). Som jag skrev ovan känns det respektfullt mot dottern, att inte som klampa in och ta över, men det börjar oxå kännas konstigt, då dottern ju vet om att vi har en relation... Den senaste tiden har det blivit att jag i stället åker hem till mig sent på kvällen, för att det känns konstigt för mig att lägga mig i annat rum än dem?

Vill någon ge mig lite input hur jag kan förhålla mig till ovanstående?

Först tack för era svar! Det gav mig ytterligare reflektioner...

Man kan säga att situationen är oförändrad, drygt en månad senare... Särbons dottern har ett eget rum, men sover som sagt inte där. Någon skrev om gränssättning, och jag tror att särbon har hamnat i "fällan" där man på något sätt ska kompensera den skilsmässa som skett och p g a det har svårt att sätta gränser utifrån att man upplever att man redan gjort barnet illa i och med skilsmässan och därför ska vara dum-snäll. Är ni med hur jag menar?

Jag har tagit upp att jag tycker dottern är för stor för att sova med honom, och att hon dessutom nu gör det på bekostnad av att hans och mitt umgänge begränsas. Men han är inte beredd att förändra detta, utan säger att det kommer att lösa sig på sikt. För mig är det nästa steg i relationen på något vis, att vi är särbos men ändå lever med varandra och varandras barn hos varandra. Jag har talat med min snart femåriga dotter, så hon vet att vi är kära i varandra och jag har pratat om att särbon troligtvis kommer att sova över. Hon är så att säga "med i matchen". Jag har föreslagit för särbon att han kan sova hos mig när min dotter är här och han inte har sin dotter, men han känner sig obekväm i det säger han. Jag tror att han kanske väljer den vägen för att slippa hantera sitt eget, d v s att hans dotter sover i hans säng. Han har inte sagt det, det är min egen tanke. Jag har ändå poängterat att han inte behöver känna sig pushad att jag ska sova hos honom när hans dotter är där i och med att han sover hos mig när min dotter är här, utan att han ju bara kan se det som en möjlighet att vi får mer tid tillsammans, men han står fast vid sin åsikt...

Så där är vi... Vi umgås mycket hela tiden, alla fyra, eller tre (en av döttrarna) eller bara vi två. Vi har båda två våra döttrar halvtid men med olika intervall hit o dit. Och jag tänker som så att det är så vår livssituation ser ut och kommer att se ut, och jag vill mitt i den umgås med honom så mycket som möjligt för att jag tycker väldigt mycket om honom. Och jag vill som gå vidare till "nästa steg" som jag skrev ovan, men jag har kanske för bråttom...? Tilläggas kan ju att vi alla trivs bra med varandra! Det är min dotter som är något reserverad ibland i kontakten med särbon, men hon har överlag väldigt hög integritet och är "svårflörtad". Hon vill dock väldigt gärna träffas med särbon och hans dotter, och föreslår det ofta själv.

Utifrån era svar förstår jag ju att ni håller med mig i åsikten att särbons dotter är för stor för att sova hos honom. Jag tänker också att det borde som kunna bli en naturlig diskussion med henne nu, att hon börjar sova i sin egen säng för att han har träffat någon han tycker om, precis som någon ovan skrev. Jag förstår inte riktigt varför han inte är beredd att ta den diskussionen, som ju inte ens behöver bli en diskussion, med sin dotter, men jag har en tanke om det, som jag beskrev inledningsvis ovan. Jag märker också att frågan är som känslig för honom, så jag fortsätter åka hem om kvällarna...

Särbo har dottern i sängen

INNEHÅLL