hysteriskt och klängigt barn

Den enda som kan komma tillrätta med det där är mamman. Hon behöver ändra sitt beteende för att få ordning på barnet. Det andra kan göra är att inte späda på beteendet genom att uppmärksamma utbrotten. Ignorera dem, helt enkelt.
Men det här är vad som gäller om barnet är s a s "normalt". Om orsaken är att barnet har en diagnos av något slag, så behöver mamman professionell hjälp - fast det får hon antagligen redan i så fall.

"fast det får hon antagligen redan i så fall."

Jag skulle inte vara fullt så säker på det.

Och hur skulle mamman ändra sitt beteende för att få en ändring till stånd? Och ingen annan i närheten ska alltså lägga sig i för att tala barnet tillrätta? Jag har själv några gånger försökt förklara för barnet att om du fortsätter så här så kan vi ju inte gå och göra den här roliga saken som vi planerat idag med påföljd att hon lugnat ner sig och saker och ting fortsatt som tänkt och planerat så jag är inte helt säker på att jag håller med här men är lekman såklart. Därför jag skriver här:)

Att det skulle vara något problem med barnet i sig och att det skulle behöva ställas någon psykisk diagnos det troj jag inte. Barnet - en tjej - är helt normalt när inte mamman är med. Mamman är ensamstående sedan 1.5 år och barnen bor växelvis hos föräldrarna. När mamman kommer i närheten blir det som att vrida på en on/off knapp. Bråk om det minsta, sätter sig på golvet och vägrar precis allt, skriker, nyper mamman när hon inte gör som hon vill. När mamman går till jobbet elr försvinner från hemmet är det som en helt annan människa kommer fram hos den lilla tjejen. Det känns lite som att barnet har ett otroligt kontrollbehov över mamman. Mamman är en helt normal tjej som enligt min mening engagerar sig till fullo i sina barn och är en bra mamma till synes och vad jag anser.

Spontant känns det som ungen behöver kärlek och egen tid i den mån det är möjligt. Mer mamma alltså. Men förmodligen också tydliga ramar, gränser och förvisning om hon inte kan hålla sig till givna ramar. Är ju trots allt 5 år och begriper vad som kan förväntas.

Med förvisning menar du någon form av bestraffning i form av indragna förmåner elr dyl?

Det här kallas för negativ uppmärksamhet.
Mamman.. och om det är din sambo.. även du.. eller mammans sambo.... måste vara delaktiga för att förändra detta betende.

Det är iblnad små enkla förändrgingar som man gör..men som gör så stor skillnadd för barnet.

Negativ uppmärksamhet, det låter intressant. Självklart är alla vuxna i närheten intresserade av att hjälpa till på alla sätt och vis för att nå en förändring. Vad föreslår du för åtgärder?

Nejativ uppmärksamhet är när man ger barnet uppmärksamhet då det gör negativa saker.. iblnad kan barn göra vad som helst för att få uppmärksamhet å det behöver inte vara för att man ger lite som förälder men barn upptäcker fort att de blir uppmörksammade då de gör saker som gnäller, bråkar, klänger, bråkar gråter å sånt.. visst ska man trösta å så missförstå mig inte.. men det finns gränser på hur mycket det får vara.

Det handlar inte bara om att förälderna har gjort fel.. man ömmar ju för sitt barn å försöker få det nöjd.. å barnet får då sin negativa uppmärksamhet så det gäller för både barn å förälder att komma ur detta.
Naturligtvis kan inte baret göra något själv.. det är barn. Det är vi vuxna som måste kommer med verktygen hur man ska göra.

Barnen kan inte förändra sig själva utan det är först när de vuxna ändrar sig som barnet ändrar sig.

om nu problemet bara uppstår då mamman är med så måste mamman vara den som verkligen tar tag i detta å engagerar sig att ändra sig. Det är jättesvårt.
det är svårt att känna att man ska igronera sitt barn som sitter å gråter men att fortsätta ge det uppmärksamhet för detta hjälper knappast barnet, det stjälper det.

Jag ska skriva ner sen vad jag ändrade... jag har samlat försökte ha en strategi som jag går efter, inte bara gör hipp som happ.. å det är nog först när man får en strategi som man känne att man gör på en linje å inte bara uppfostrar.
Många som pratar om olika personera uppfostringsmetoder å jag tycker det var jättebra att ha en metod att gå efter.

Jag ska skriva ner senare i kväll vilka förändringar jag har gjort... som har hjälpt mig och somjag känner hat fört mina barn framåt.
Jag ville mest just nu bara förklara lite mer vad negativ uppmärksamhet är.
Alla vet inte om det å många missförstår vad det är och tror att man genast klagar på att de är dåliga föräldrar, vilket de inte är.

Jag kan förstå att mamman gör allt i denna situation som hon tror är bra.. för att det ska vara bra.. å så hela tiden blir det fel.
Hon träffar sin dotter varannan vecka å vill så gärna att det ska vara bra, att dotterna ska må bra å ha kul å allt det där.. men så blir det fel hela tiden.

Manman behöver gör är att dels ta itu med själva problemet!
Å sedan skapa positivitet som finns runt omkring.
För tar man bara bort problemet å sedan inte vägleder barnet vad som är bra så glider man bara tillbaka till problemet igen.

Först så måste mamma sluta dalta med sin dotter.
Sätta gränser är A & O.
När tex dottern inte säger vad det vill utan det blir kaos.. så måste man visa.. detta är inte ok.
Det är ingen ide att prata med ett barn som lägger sig p golvet på vrålar. Gå därifrån. Säg att när du skrikit klart kan du komma till mig.. i lung ton.. å gå.. gör något annat. vänta.. vänta länge barnet kommer att fatta.

Det bästa är att totalt igronera allt dåligt beteende.
Men..
så fort det blir en lite bra sak så ska det uppmärksammas.. genast!
tex om de inte äter.. bara petar i maten.. man ska inte ens titta på barnet å än minre prata med det.
Men när de tar en tugga i munnen.. genast titta på barnet. se glad ut.. jätteglad, wow ser du.. du tog en bra tugga mat wow det var väl gott!!!! applådera!

Vad jag menar är att så fort barnet gör något bra,, något rätt så ska detta uppmärksammas!
en del tror att man alltid ska göra så här å menar att det e fel.. men nu måste ni komma ur denna cirkel.. å då ska varje positiv sak uppmärksammas.. berömmas,
krama om vid varje tillfälle det går.

Jag skulle just nu starkt avråda från bestraffning.
bestraffning är bara toppen på isberget om man säger så... uppfostrangsberget.. det är absolut ingen grund att ta på.. ta inte efter någon taktik från supernanny eller time out eller så.. barnet ska lära sig positivitet.. beröm.. inte bli bestraffad.

Sen är det jättebra om man tänker på hur man säger saker till ett barn.
Det är faktiskt så att barn har svårt att förstå ordet ?inte? och när jag säger det går det kanske upp ett aha för många.
Det gjorde det i alla fall för mig när jag pratade med BUP då de berätta detta för mig.

Jag gjorde ett par enkla förändringar .. men nja enkla var de inte det var i princip enkla saker men det var svårt att få in nya rutiner på hur man säger och uttrycker sig och hur man gör.
Vi kan ju bara försöka reflektera om barnen hade varit våra anställda och vi deras arbetsgivare om de hade stannat kvar hos oss eller om de hade sökt nytt jobb. Då får vi kanske en förståelse för att det inte är barnen som kan ända på sig utan det är vi vuxna som måste göra något åt saken för att alla ska må bra.

SLUTA SÄGA NEJ
Jag försöker så gott det går att bara säga NEJ när de slåss har sönder saker (med flit) eller ska göra livsfarliga saker.
Annars så säger jag inte NEJ.
Det går att säga alla andra saker helt utmärkt utan att börja meningen med nej och dessutom så lyssnar barnet till vad man säger än att sluta lyssna vid ordet nej.
Du står och lagar mat, barnet vill ha en macka men maten beräknas vara klar när som helst.
-Mamma får jag macka? Nej svarar du .. vi ska äta snart..
Barnet blir ledsen.. (slutade lyssna vid nej har inte riktigt fattat att maten faktiskt snart är klar)
Det visar sig trots allt att det tog lite längre tid än vad du trodde att bli klar med maten.. hur ska du göra.. ditt barn e jättehungrig.. du har ju sagt nej.
OM du istället säger? Vi ska äta mat snart den är alldeles strax klar så har du sagt samma sak utan att vara så negativ mot ditt barn. Kommunikationen blev mycket trevligare.
Och dessutom.. nu när maten egentligen tog lite längre tid behöver du inte fundera hur du ska göra.. säg bara till barnet att maten tog visst lite längre tid än vad du trodde vill de ha en lite macka iaf?
Du slipper stå på ditt nej.
Ofta blir det ett nej som man efter en 30 minuters tjatande ångrar att man sagt men man vill inte ge med sig det nej man sagt.

SÄG ALLT I POSITIV FORM ISTÄLLET FÖR NEGATIV
Alltför ofta när man blir uppstressad av allt runt omkring sig så blir det att man uttrycker sig i negativ form mot barnen.
Äter du inte upp maten så blir det ingen tv. (jag har svårt att se framför mig att man gör så på jobb.. blir du inte klar med arbetet så blir det ingen lön alls)
Vad man istället ska säga är. Ät upp maten så FÅR du se på tv (eller det som barnet vill göra)/Du FÅR se på tv om du äter upp maten.
Om de börjar trilskas så kan man påminna om deras mål (att säga belöning är faktiskt fel utan det är en målsättning barnen har.. att äta upp maten och få se på tv) Vill du se på tv? Ja men då äter vi maten. Inte hota med att.. ja men då blir det ingen tv då..
Barnen kan inte själva vara positiva med alla denna negativitet annars om att få höra allt de inte får göra och alla hot om vad som kommer hända.. då blir det ingen tv alls?
(vi vill inte ens ha sådan sambo/man att bo med inte vill barnen ha sådan förälder)
Man kan typ dela upp maten i två högar..en hög med massa mat på en en hög med bara en köttbulle på.. om du äter upp det här ? peka på den lilla högen.. då blir det tv för du har ätit med bra aptit i alla fall. En annan sak som jag gör hemma är att jag räknar skedar.. som .. man ska bara äta 5 skedar.. en sked för R, en för O, en för B, en för I och en.. vad kommer efter I, jaaa N.. kul grej då lär sig barnet stava sitt namn eller vad man vill stava till.

VAR EN VÄGVISARE ISTÄLLET FÖR EN FÖRBUDSKYLT
Hur ofta säger vi inte allt som de inte för göra..
Men rita inte där, springa inte här, alltid en massa påbud hela tiden om vad de inte får göra.. å så har vi det där med ?Inte? som barnen faktiskt inte förstår så bra.
Istället så ska vi säga vad de får göra.
Kom ska jag visa vart du kan sitta och rita och på vilket papper med vilken penna.
Vill du springa så gå till ditt rum och spring.
Kullerbyttor gör vi på mattan så vi inte gör illa oss.
Släng skräpet i papperskorgen
Lägg dina kläder på din säng
Vi hänger upp handduken på tork
Etc?
Ja ni fattar?
Mycket effektivt för om man bara säger vad de inte ska göra.. hur ska vi på ett effektivt sätt få fram vad de får göra och så de lyssnar.. för om vi säger det efteråt så har de som bekant slutat lyssna som barn ofta gör efter ett påbud.
Dessutom är ger det en mycket trevligare stämning att inte hela tiden rätta den och gnälla på dem, utan att visa vad som är rätt. Vi behöver inte alltid på påpeka allt som är fel.

Sen att hela tiden komma ihåg att ge beröm beröm beröm..
själv försöker jag att inte säga ordet duktig.. det e svårt.
Men allt e en övning på hur man säger det å det har redan börjat visa reslutat.. nu börjar de förstå hur de är som personer.

Å ska man ta en fajt.. så ska den väljas med omsorg.
Ska jag verkligen ta den här fajten??

Jag kan bara säga att detta funkar skitbra för mig!
Min äldsta var totalt omöjlig förut.. å sedan jag började med detta så fattar jag inte ens vad 4 års trots å 3 års trots är .. jag är ändå ensam med 4 småbarn.
De har blivit så förbytta sedan jag började vara positiv.

Men det måste komma från de vuxna.. det kan aldrig komma från barnt själv.
De är en spegelbild av hur vi själva är.. även om det krävs mod att inse det.. för visst känns det hårt att veta att det är JAG som måste ändra mig.. men å andra sidan så kan jag nu suga i mig allt beröm jag får då många faktiskt ser hur bra det funkar hos med med alla små.

du får gärna inboxa mig om du vill.

Det var inget dåligt engagmang. Stort tack!!! :)

Vet du, nar jag laste om det har barnet sa kom jag att tanka pa min brorson nar han var liten. Vi var jatteirriterade pa hans mamma eftersom hon "skamde bort" honom och inte ens hans pappa dog. Detta orsakade ocksa gral mellan foraldrarna om olikheter i uppfostran och mamman blev forstas jattestressad. Det slutade med att de gick och pratade med en psykolog som gav barnet "diagnosen" Highly Sensitive Person (HSP). Det ar ingen diagnos i form av en beteendestorning, darav citationstecknen, men det ar ett valkant fenomen eller vad man ska kalla det. Jag tror att det finns/har funnits tradar har pa FL om det.

www.hsperson.com

For min familj handlade det mest om att alla forstod att barnet faktiskt var mer kansligt, da blev det lattare for alla inblandade att hantera. Numera ar brorsonen en tuff 14-aring som spelar hockey, men den dar kansligheten kommer fortfarande fram sarskilt i frammande situationer.

Jag ville bara ta upp detta som ett alternativ, eftersom den har mamman ovan kanske gor allt efter konstens alla regler, men det inte "hjalper".

TS hur går det?
har du pratat med mamman ?

vad säger hon?

allt det övriga kan vara rätt, vad vet jag, men jag tänkte ge ett lite annat perspektiv. det kan faktiskt vara så att flickan är så ledsen och förkrossad över skilsmässan och känner sig tryggast med sin mamma och tar där ut all frustration över situationen. vad som fungerar på till och med min snart 4 åring är att prata med henne. förklara vad man tror är det som tynger. tex min dotter fick ett utbrott för att jag packade ner kläder i en säck. grejen var det att vi för ett år sedan panikflyttade på 2 dagar. då sprang jag runt precis som vid tillfället med nerpackade kläder. när jag kom på det satte jag mig ner och sa så här; vet du att mamma packar ner kläder för att ställa ner dem i källaren, sen tar vi upp dem till hösten när vintern kommer igen. på en gång upphörde min dotters utbrott. mitt tips är att läsa nån bok högt om skilsmässa mellan föräldrar eller förklara att mamma och pappa inte vill bo ihop längre men att båda älskar henne lika mycket fortfarande och att allt beror på mamma och pappas val. kanske anpassa orden till mognadsgrad.

Min första tanke är att andra ska skita i att spekulera

I grund och botten är detta mammans problem och ansvar. Hon känner sitt barn och är antagligen trött på utbrotten. Om hon själv ber om råd och stöd ska hon absolut ha det, men att komma med välmenta pekpinnar som utomstående stjälper mer än det hjälper.

När man är själv med barnet som vuxen så får man hantera sin relation med barnet och ta itu med ev utbrott som man själv finner bäst.

Känner väl igen detta....

Problemet ligger garaterat hos föräldern,barn lär sig fort hur dom ska göra för att få som dom vill,du säger att mamman verkar vara en bra människa vad du ser,men uppenbarligen inte så bra att hon inte kan hantera sitt eget barn (om det inte är något extremt hos barnet hon inte kan rå på) men med största sannolikhet så är det hos föräldern detta grundar sig...

Vet du hur mamman är med barnet när ingen annan är med? Nånting får ju barnet att bete sig så här.... Och har hon vänner så säger dom till henne att nåt måste göras innan det blir värre o det kmr det att bli o hon blir ju större oxå,förr el senare så brakar nog mamman o orkar inte men innan det går så långt så borde hon få hjälp,så prata med henne så hon känner att hon har det stöd hon behöver för att orka...Kanske inte ens är mamman som är den bidragande orsaken.....