Anonym (Hej) skrev 2009-03-27 22:42:04 följande:
Carolin e Om man har kort stubin, finns det i ens kommun oftast en spec "aggersitions hanterings "skola"" att lära sig att känna igen sina egna signaler och på så sätt lära sig hantera sitt liv och handlingar bättre. Om man får "problem" med trotigt barn, över aktivt, har de jobbigt helt enkelt, så har de i af min kommun "föräldra utbildning= trotshantering" vilket var jätte givande. Innan jag blev gravid hade ja inget direkt o tänka på. Då ja fött barn, var de stor oro för mitt barn, jag var jätte trött och bara grät av utmattning och att jag hade ont av livmoder som skulle minskas ect. Första tiden var extra påfrestande, och när mer inre "lugn" lite mer "lära känna signalerna vad mitt barn vill", så släpptes den oron. Men då tog min trötthet av att inte få sova flera timmar sammanhängande ihop. sitt utlopp. genom att jag blev deprimerad.. vilket jag lätt/ofta blir så fort ja inte får sova tillräckligt. All den energi jag har haft till annat som pyssel, lite sysskor i hemmet, blev liggande och min hårt arbetende man fick ta större del av hushållet.. All min energi gick och går ännu åt mitt barn. Bara mitt barn blir badad, tvättat, rena kläder, fin i håret. lycklig o tillfreds, så får ja komma andra hand o mitt hem då energi kraft finns. De har inte vart lätt att vara första gångs mamma och en mamma med diagnos, ska en del (även inom sjukvården) "dum förklara".. Visst, somliga kanske inte är "lika lämpliga" men man ska inte dra alla över en kam, som en Barnpsykolog som jag ringde pga mitt barns utbrott, hon var tyst psykologen, sen berättade ja att jag hade damp/adhd, då vände hon hela kakan, "Människor med adhd behöver mer stöd i sin föräldra roll, och de kan vara riktigt svårt att klara av att ta hand om sitt barn själv" Jag avbröt och sa, Tack och adjö! Fråga om de är något du undrar över
Tack för tipset om agressionsskolan, eller vad man ska kalla det :) Jag är ju just nu inne i den bästa tiden av alla terapiår där jag känner att jag för första gånger verkligen får hjälp, så jag kommer suga åt mig av alla tips jag får och vidarebefordra till min superduktiga psykläkare för att få all nödvändig hjälp.
Det låter som du hade en tuff tid där med depressioner och trötthet. Hur går det nu? Blir det bättre och bättre? Visst är jag beredd på att det för mig inte heller kommer vara helt lätt, tvärtom, men jag tror det kan vara nyttigt att flytta fokuset från sig själv till sitt barn?
Vilken j*vla psykolog! Det finns så många rötägg i branchen. Det är svårt att hitta rätt tycker jag, finns för många fördomsfulla terapeuter o dyl som ej är lämpade för sitt yrke, och det går ju ut över patienterna på sätt de inte ens kan relatera till. Till exempel hade jag en tillfällig läkare ett tag som sjukskrev mig. Eftersom jag emellanåt lider av ätstörningar så peekade han mig för att jag hade en vattenflaska med mig in till besöksrummet. Jag har alltid en vattenflaska med mig till alla besök. Det är en trygghet av någon anledning. I alla fall dög det inte för honom. "Inte konstigt om du är smal om du bara dricker vatten" hävde han ur sig. Och någon annan läkare som när jag skulle sjukskrivas sarkastiskt lite småflinande vänder sig om mot mig, höjer ögonbrynen och häver ur sig "Jaha. Så vad ska vi sjukskriva dig för idag då?".
