vuxna med adhd add as
Anonym (Lovisa) skrev 2009-04-03 00:28:02 följande:
Hej! Jag är en ensam mamma med lite personliga problem. Jag är t.ex. otroligt rastlös och måste döva mina besvär med diverse. Jag måste ha något att se fram emot, annars går jag under i min vardagliga tristess. Alla måsten är det enda jag gör och detta tar kål på mig. Jag äter för mycket, jag har blivit fet. Ibland dricker jag alkohol. Jag sköter mina barn och mitt arbete exemplariskt. Men inom mig tycker jag att livet är SKIT! Jag har inga intressen, inga drömmar, innan barnen hade jag massor, nu finns inte tid. Jag ser ingen ljusning heller... Jag kontaktade psykvården, fick stämningshöjande och samtal med terapeut varannan vecka. Det har hjälp, jag mår bättre. Men nu har det gått ett år. Jag mår ju bättre, men absolut inte bra. De pratar om hur de ska avsluta "behandlingen". Det är INTE så att jag har ångest för det (som de verkar tro). För i sanningens namn har inget förändrats. Jag mår så bra att jag överlever och inte deppar ihjäl mig, ja. Men jag äter för mycket och dricker då och då ännu... Har inte gått ner ett gram! Jag tycker att jag är den fulaste, äckligaste mest misslyckade skatan av denna värld! Jag tror att jag behöver en helt annan behandling. Eller kanske en ADHD-utredning!? Hur GÖR man för att få till detta? De tycker att jag är FÖR frisk!? Jag är rädd för att säga för mycket då jag har ensam vårdnad om barnen... De mår faktiskt väldigt bra för övrigt och de har regelbunden kontakt med sin far. Tacksam för svar! Kram Lovisa INGET av detta tyder på att jag skulle kunna ha ADHD!? Bara för att jag inte är självklar, borde jag gå och och vänta på att jag BLIR det, så småningom eller!? Jo snart orkar jag inte ta hand om mina barn, mitt liv är ett kaos! Snart orkar jag inte sköta mitt arbete, vill slarva varje dag helst!... Bara skita i allt helt enkelt! Kanske har ni rätt... jag vet inte. Jag överlever ju.... varför gnälla innan jag blir självmordsbenägen..!?
Ska jag vara ärlig så nej, det låter inte som om du har adhd. Du pratar om att vara ett "självklart fall" och av det du skriver så tycker jag att du faktiskt är det. Ett "självklart fall" av depression.Nej, jag är ingen psykiatriker, jobbar inte inom vården eller så men du frågade. Förutom mina npf diagnoser så är jag också diagnostiserad med bland annat depression.
Enligt sv.wikipedia.org/wiki/Depression så är detta symtomen på depression:
* Nedstämdhet
* Nedsatt intresse och glädje
* Viktändring (minst 5 % ökad eller minskad vikt per månad)
* Sömnstörning
* Motorisk oro eller hämning
* Svaghetskänsla eller brist på energi
* En känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor
* Minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet
* Återkommande tankar på döden eller självmord
(En till sida om depression www.medivia.se/depression.htm)
Och här har du vad som enligt web4health.info/sv/answers/adhd-diagn-dsm.htm är diagnoskriterierna för ADHD:
* Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter.
* Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar.
* Verkar ofta inte lyssna på direkt tilltal.
* Följer ofta inte givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (beror inte på trots eller på att personen inte förstår instruktionerna)
*Har ofta svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter.
* Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet ( t ex skolarbete eller läxor)
* Tappar ofta bort saker som är nödvändiga för olika aktiviteter ( t ex leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
* Är ofta lättdistraherad av yttre stimuli.
* Är ofta glömsk i det dagliga livet
(Här har du en länk till ett sk "självtest" på Expressens hemsida. www.expressen.se/1.682011)
Jag tycker ju då som sagt att du är ett ganska klart fall av depression men om du vill ha en npf utredning gjord så är psyk den enda vägen att gå om du inte vill gå till något privat ställe och betala där. (Det kan gå på hemskt mycket)
Varför vill dom avsluta behandlingen? Varför säger du inte till om att du vill fortsätta behandlas? Hur kan du vara så säker på att det inte är ångest?
Jag har svårt att se att någonting skulle hända med dina barn bara för att du berättar ärligt på soc hur du känner. Visst, om du kanske erkände att du slog barnen regelbundet och aldrig matade dom (om det inte är fara för ens eget/andras liv/hälsa så är jag nästan säker på att den totala tystnadsplikten råder) men du är ju medveten om hur situationen ser ut (du mår inte bra) och du har sökt hjälp så efter detta kan det ju bara gå uppåt eller hur?
Du kommer inte få adekvat hjälp fören du berättar precis som det är för din terapeut. Det är inte lätt (tro mig, jag vet) speciellt inte om man har haft på sig sin mask utåt hur länge som helst och man verkligen har blivit van vid att låtsas att allting är så bra så men när man till slut får det ur sig så kommer det att kännas bra.
Duger detta svar?
*Bröstar upp mig och ser stolt ut* 
