Ysta

Äldre 5 Apr 19:46

2096 svar

vuxna med adhd add as

Anonym (Skåne) skrev 2009-04-05 19:33:25 följande:

Fan Fan Fan blir inte av med mina tankar... har en sådan ångest just nu för att skallen går på högvarv.... hur gör ni som inte går på medicin för att så skallen att vila...

Jag har haft Atarax att ta när det är som värst men de är slut nu.. Annars så blir det oftast så att jag ringer till min kille bara för att få höra hans röst en stund för det får mig lugnare. Att öht prata med någon hjälper ganska mycket för mig.. att få höra någons röst, spelar inte så stor roll vad de säger bara att få prata med någon hjälper för en stund.

Ysta

Äldre 5 Apr 21:26

#962

Anonym (sjuk?) skrev 2009-04-05 20:16:25 följande:

Ysta. Ta inte detta på fel sätt för det är absolut inte menat så utan mer en liten tanke om en eventuell reflektion från en annan vinkel av det du skriver. Kan det vara så att du tar åt dig tusen gånger mer då han säger mindre positiva saker så att dom positiva sakerna lite "glöms bort" av dig? För så är det för mig. Ibland tycker jag det är skitjobbigt. Min man bara klagar på mig hela tiden och är sur och grinig på mig och jag blir tokledsen för jag känner att jag inte kan göra nåt som duger osv.. Men då jag sansar mig och försökter titta på det hela "utifrån" så vet jag ju egentligen att han faktiskt säger positiva saker oxå men att han måste säga typ 10positiva saker för att väga upp 1negativ sak just för att jag förstorar upp det negativa man säger till mig till skyarna..

Oj jag blev alldeles kallsvettig och inställd på världens kritik efter din början *s*. Men när jag läst igenom det två gånger så kan jag säga att du till viss del har helt rätt...

Jag har så lätt att ta åt mig av negativa saker men inte det som är bra. Men han är heller inte speciellt bra på att ge mig bekräftelse heller... Så det är ett problem som ligger hos oss båda.

Men jag har extremt svårt att ta kritik och om jag till slut inser att det faktiskt var befogat så mår jag jättedåligt för att jag gjort fel, igen och ber om ursäkt en miljon gånger och känner mig som världens sämsta människa.

Ysta

Äldre 6 Apr 15:37

#966

Aquagreen skrev 2009-04-06 15:30:42 följande:

Vilken skillnad de är från kommuner o psykvården, jag upplever att jag får världens stöd o allt rullat på frt, nästan lite för fort, förra veckan fick jag 2 diagnoser, idag på morgonen ringer dom från psyk o säger att jag fått läkar tid nästa vecka då jag ska få höjd dos concerta o Litium, sen har hon bokat tid på soc för att få dem att trycka på kommunen i fråga om lite utökad tid på dagis för mig son. Att jag ska få kontaktperson mm, kan inte klaga känns som jg är enormt uppbackad, Precis så de borde vara för oss alla med problematik, varför ska de skilja var man bor.

Det känns ju lovande eftersom jag väntar på tid här i stan.. Hoppas att jag får ett lika bra bemötande när jag väl får komma dit

Ysta

Äldre 6 Apr 21:22

#975

Känner mig så less just nu... Alltså jag vet inte om det är ett "vanligt" problem eller om det bara är jag som är knäpp... Men jag tycker inte om att prata med och träffa okända människor i situationer där jag känner mig "utsatt"/obekväm.

Som idag var jag och min kille iväg och köpte ett barbord åt mig som jag hittat på Blocket. Till att börja med så när jag ska svara på en annons så skickar jag mail eller sms för jag vill inte ringa...

Sen när vi kommer dit så vill jag knappt titta på bordet och kolla så att det är fint utan vill bara betala och komma ut därifrån för jag mår skitdåligt av det. Nu kollade ju min kille så att allt var fint och bra men han blir irriterad på mig för att jag är så här.

Det är samma sak om vi är på tex Elgiganten och ska köpa en grej och han säger åt mig att gå fram till en säljare och prata med dem, jag totalvägrar så han måste göra det och envisas han med att jag ska göra det så kan jag nästan börja gråta för så jobbigt är det.

Är det bara jag som är så här???

Ysta

Äldre 6 Apr 22:11

#977

Anonym (sjuk?) skrev 2009-04-06 21:57:10 följande:

Jag är oxå sån. Och jag tycker det är SKITJOBBIGT då man står med en säljare och så ska man fundera på saken ett tag.. Jag klarar inte av det utan måste säga direkt att jag ska ha saken eller inte medan min man kan kika lite, lyssna lite på försäljaren och fundera lite medan försäljaren står där. om det är en rak fråga jag har så kan jag gå till en försäljare men inte annars

Jag tycker överhuvudtaget inte om att möta människor/prata med såna som jag inte känner för jag känner mig så obekväm och mår rent dåligt. Svarar aldrig om det ringer från skyddat nr och sällan jag svarar om jag inte känner igen numret.

Däremot så har jag lättare att göra det i en annan roll så att säga... Jag och en kompis driver en ganska stor blogg och har en del möten med samarbetspartners och liknande... Men då är jag i en "roll" som har med bloggen att göra och oftast går det då ganska bra. Men är det här ett vanligt problem och vad gör man åt det?

Ysta

Äldre 7 Apr 09:41

#985

Jag fick ju remiss från läkare till psykiatrin för kanske en månad sedan ungefär.. Vad blir sen nästa steg? Är det att få komma dit på samtal eller?

Ysta

Äldre 7 Apr 11:56

#988

Himmelkropp skrev 2009-04-07 11:52:32 följande:

De värsta jag vet när jag går in i en butik eller är i ett köpcentrum. Säljarna viftar, vinkar och tjoar om att jag ska dit och titta på deras super fina erbjudande. jag får panik när dom börjar så jag kurar ihop mig och små springer eller så tittar jag åt ett annat håll om jag är förbered på att dom ska anfalla och så går jag snabbt.

Exakt så är jag också!

Ysta

Äldre 7 Apr 12:17

#990

Himmelkropp skrev 2009-04-07 12:13:47 följande:

Ysta, de värsta är ju att dom är överallt. Känns så ialla fall.

Tyvärr så har jag själv jobbat flera år som demonstratis.. Jag var nog den sämsta säljaren på jorden eftersom jag vägrar att "gå på" folk utan väntar tills folk kommer fram själva. Till slut så pallade jag inte att jobba med det eftersom jag mådde i flera dagar innan jag skulle jobba just för att jag visste hur mkt okänt folk jag skulle tvingas möta.

Ysta

Äldre 7 Apr 19:26

#1002

ensamhemma skrev 2009-04-07 15:31:17 följande:

livet går ju vidare oavsett man vill eller ej,men hur går man vidare o läker o blir hel igen efter ett förhållande som knäckt en helt,jag känner mig så splittar att jag går under snart. vad ska jag fylla dagarna med nu? vad händer nu kommer det ta lång tid innan jag mår bra igen som singel? jag tänker aldrig mer vara ihop med den mannen,han har förstört min självkänsla min livslust o hela mitt egenvärde. han har trampat på mig hånat mig,ljugit om allt det bara går att ljuga om, har nu spärrat han för inkommande samtal,en bra början iaf. jag ber till gud att jag snart börjar må bättre o kan njuta av livet som en fri glad person......jag vill gråta ut min smärta men jag kan ej bryta ihop nu när barnet är hemmma......

Jag vet exakt hur det känns och har ju själv nyligen (slutet på januari) blivit lämnad av min sambo (vi är ju dock tillsammans men han har flyttat ut). Har haft flera jobbiga förhållanden tidigare och jag vet hur tungt det är efteråt att lära sig leva ensam.. Jag kanske inte är så bra på att ge råd men jag är bra på att lyssna. Om du vill surra med någon utanför tråden så får du gärna adda mig på msn om du vill prata, fireflame66@hotmail.com *kram*

Ysta

Äldre 7 Apr 20:47

#1005

Jag har världens dilemma... Den 22 april så ska jag träffa min handläggare och psykologen på AF. Då ska vi gå vidare med arbetsträning/praktik för min del... Psykologen tyckte att jag kunde fundera själv på vad jag skulle vilja göra och komma med lite förslag. Men jag har verkligen ingen aning om vad jag vill och kan göra! Jag vet att de kommer sätta mig på nåt riktigt vuxendagis om jag inte kan komma med någon bra plats själv. Men hur ska jag kunna veta vad som är bra och passar mig?

vuxna med adhd add as

INNEHÅLL