Tack så jättemycket för svaret! Har aldrig haft en tanke på att begära ut anteckningar om mig tidigare men psykologen på AF sa att det kan vara bra att ha när jag ska utredas vidare... Ska ringa runt på tisdag och kolla vad som gäller i den kommunen.
När man ska begära uppgifter från olika skolor man har gått på (alla i samma kommun), vem är det man ska prata med??
Uäck vad jag känner mig nere just nu... är så jävla isolerad. Har inga kompisar alls och sitter bara hemma vid datorn och häckar hela dagarna 
Anonym (hej). Ber om ursäkt för att jag lägger mig i... Men jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver, från när jag var barn.
Förutom det du skriver som stämmer väl in på mig så vet jag att det pratades om att jag hade otroligt "livlig fantasi" vilket om jag ska vara helt krass handlade om att jag hittade på saker (ljög rakt ut) om saker för att se vilken reaktion det skulle få... Ibland hittade jag på lögner som jag till och med trodde på själv och hade ofta små "samtal" med mig själv inne i huvudet.
Känner igen mig så väl i det du skriver, önskar bara att mina föräldrar hade haft samma förståelse och insikt som du tycks ha. Istället fick jag alltid höra hur dålig jag var och hur besvärlig jag var och ingenting dög till.
Jag har också såna samtal i mitt huvud fortfarande... kanske för att jag är den enda jag har att prata med. Nä men ibland så undrar jag verkligen hur det står till på hjärnkontoret... Jag är inte en person som gillar att använda ordet normal men jag känner mig som en alien bland alla andra.
Det där med att hitta på saker och överdriva finns fortfarande kvar, speciellt om jag mår dåligt. Jag gör allt för att bli sedd, få uppmärksamhet... Faaan så svårt det här är att skriva, så här ärlig och öppen som jag är här i tråden har jag aldrig varit.
Ibland så känner jag mig som två helt olika personer och enligt min fd sambo så beter jag så ibland... Mitt humör kan svänga på nån minut och när jag blir arg så blir jag så arg att jag säger saker jag inte menar, kastar saker och slår i grejer. Blir så hysterisk att jag inte kan andas om vi bråkar och han hotar att lämna mig och göra slut...
Jag är hemsk att vara tillsammans med om man på allt detta lägger enorm osäkerhet, sjukt kontrollbehov och extrem svartsjuka. Så hur blir man bättre? Jag har kämpat i så många år, iofs alltid ensam utan hjälp, men utan framgång.
Jag har krasst sett varit arbetslös sedan jag hoppade av gymnasiet 1907... Har haft lite praktiker och ströjobb men ingenting långvarigt. Går hemma hela dagarna och det driver mig till vansinne, jag klättrar på väggarna.
Ni andra som går hemma, hur sysselsätter ni er??? Jag hade ett gymkort tidigare men var tvungen säga upp det när sambon lämnade mig i januari... skulle göra vad som helst för att få tillbaks det för det var en sån härlig känsla att gå dit varje dag. Men jag har inte råd med 300 kr i månaden för det
Så har man haft världens bråk med killen igen... Allt för att jag är så jävla IMPULSIV! Jag kan aldrig ta saker som en normal människa gör det utan går från o till 1000 på en sekund.
Jag upptäckte idag att han hade bytt sin personliga kod på internetbanken, vi har haft samma kod båda två i flera år och han har uttagsrätt på mitt konto. Vi hade helt gemensam ekonomi fram tills han flyttade i slutet av januari.
Dessutom så säljer jag en del grejer på Tradera och de pengarna går in på hans konto så jag behöver kunna kolla om folk har betalt så jag kan skicka deras grejer. Han har sagt att det är helt okej med det...
Men när jag inte kom in idag för att han hade bytt lösenord så vart jag så arg så jag blev helt galen och ringde och skrek åt honom i telefonen och anklagade honom för att inte lita på mig och diverse andra saker...
Jag måste sluta bli så ARG!!! Vet inte vad jag ska göra för jag inser ju själv att jag blir galet arg för småsaker som vi kunde prata om om jag bara inte blev hysterisk och galen!
Anonym (Hej) skrev 2009-04-14 18:55:37 följande:
Jag insåg just att idag så är det bara en månad kvar tills jag ska flytta... På sätt och vis så känns det skönt att få börja om på nytt men samtidigt så försvinner all trygghet. Vi har ju bott i den här lägenheten tillsammans i fem år och nu ska jag flytta från alla minnen. Känns både bra och dåligt...
Vet att jag kommer aldrig kunna organisera allting utan det kommer bli pannkaka av allting och jag kommer må skit när vi ska flytta. Jag tycker inte om förändringar och det här kommer bli en stor en...
Dessutom så misstänker jag att min fd sambo kommer att lämna mig helt efter flytten. Faan det gör så ont att skriva ner orden, att erkänna det för sig själv att jag misstänker det... Han står inte ut med mig och mina problem längre.
Men nu ska jag inte vara sån... Har faktiskt haft en ganska bra dag. har ringt en massa jobbiga samtal idag och dessutom varit till både AF, FK och SOC och lämnat in papper. Fast jag hade honom med stöd och det var skönt.
Däremot så har jag ringt och bråkat med VC för jag skulle behöva ett intyg från läkaren jag träffade sist (som remitterade mig till psykiatrin för utredning) om att jag bör flytta av psykiska skäl. Försöker få hjälp av soc med den dubbla hyran och att kunna visa upp ett läkarintyg trycker ju på lite extra.
Men den läkaren finns inte kvar där och min "vanliga" läkare (en otrevlig knöl) vägrade skriva ut ett intyg bara utifrån mina journaler... Därmemot så kunde han skriva ut en ny sorts sömntabletter åt mig via telefon?!
Faan vad jag är arg och ledsen och besviken just nu!!!! Har haft en så himla bra dag idag och varit glad och allt har känts bra... Tills nu ikväll. Naturligtvis fick jag redan på en sak som min fd sambo gjort och som gjorde mig skitledsen... Och han fattar verkligen ingenting. Kommer inte kunna sova inatt, mår skit och är skitledsen igen