separationsångest
Jag lider av separationsångest. Vid separationer eller vid risk för separationer från betydelsefulla personer tror jag seriöst att jag ska dö. Eller ja, att det kommer bli, eller är, så fruktansvärt outhärdligt att jag måste ta livet av mej eftersom ingen räddning finns i hela världen. Dessa impulser kan jag dock kontrollera men den fruktansvärda ångesten finns där ändå. Detta påverkar naturligtvis också mina relationer exempelvis genom att jag dragit mej väääldigt länge innan jag gjort slut med pojkvänner som jag inte haft känslor för, eller att jag har svårt att släppa folk inpå livet och lita på att dom kommer finnas kvar, eller att jag inte litar på att jag själv kommer våga hålla kvar dom när det når ett visst djup. Jag har till exempel aldrig vågat bo med någon av mina pojkvänner som jag haft seriösa längre förhållanden med, eftersom jag utgår ifrån att en separation kommer uppstå och detta blir ääännu värre om vi då bor ihop.
Jag antar att detta beror åtminstone delvis på att min pappa (mina föräldrar skilde sig när jag var 7) portade mej från sitt hem efter ett bråk med hans sambo när jag var 10. Jag kan idag (jag är 24) inte minnas att jag någonsin haft några känslor för min pappa, vilket jag dock förstår att jag haft och nog egentligen har. Vi har aldrig byggt upp någon vettig relation efter detta. Dessutom flyttade mina 3 bröder till pappa under tiden då det här hände vilket jag antar att jag också uppfattade som jobbiga separationer. Mina föräldrars separation och tidigare äktenskap kan kanske också spela sin roll eftersom deras (av vad jag fått förklarat och det lilla jag minns) kommunikation endast bestod av skrik och elakheter.
Jag har ältat detta från min barndom väldigt mycket de senaste åren, för att förstå varför jag är som jag är idag och sånt, men det hjälper ju inte mej i dagsläget. Min historia kan jag inte ändra på, men jag vill ändra på hur jag är idag. Jag tänkte iaf att det var viktigt att påpeka den eventuella bakgrunden till nuvarande situation för förståelsens skull.
Hur som helst vet jag inte hur jag ska gå till väga för att bli av med separationsångesten. Jag har gått i KBT och mer psykodynamiskt inriktad terapi (vilket har hjälpt andra problem men ej detta). Jag undrar om det finns personer här som har eller har haft lika problem och hur ni har hanterat detta, Om ni har tips på litteratur om detta eller tips på hur man ska tänka kring det. För det känns som jag står i en återvändsgränd.