Sista kuren med pergo nu. Sen blir det IVF. Idag känns allt helt hopplöst. Bara gråter och gråter!! Varför ska det vara så svårt??? Jäkla mens!!!! Känner mig bitter och rasande! Ingen att prata med för vem vill höra mitt gnällande månad in och månad ut?? Jo min man så klart men han mår dåligt han också. Så där försöker jag vara stark och stöttande. J***a skit säger jag bara!!
Ville bara skriva av mig lite 
...
Jag har varit i samma sits som du. Vi försökte i åratal med pergo (enkel och dubbel dos), pergo + pregnyl och till sist puregon + pregnyl. Efter alla dessa doser var vi framme i IVF-kön och jag kommer ihåg att det kändes så fruktansvärt hårt att behöva ta till IVF. Med facit i hand är det det bästa vi gjort. För mig kändes det mycket mer hoppfullt när vi väl började med IVF och vi träffade underbara läkare som verkligen stöttade. Första IVF-försöket slutade i MA men det andra resulterade i en dotter som är 3,5 mån nu. Enligt den läkare som skötte vår hormonbehandling inför IVF:en så har man generellt sett bättre chans på att lyckas med en IVF än på både "naturlig väg" och med pergo. Lycka till och ge inte upp hoppet än.
Ja hur orka??
På något sjukt vis så gör vi tjejer det som kämpar med barnlöshet.
Vi borde alla få pris!!
Vi åker och genomgår en resa som ingen kan förstå som inte upplevt det själv.
Det är inte alla dagar vi orkar tjejen!! MEN på något konstigt sätt så spottar vi oss i händerna och går vidare igen..
Jag är just nu Ruvare sedan 2 dagar tillbaka IVF försök 2 och jag har nu 2 i min livmoder som jag hoppas vill klamra sig fast!!
Jag har dåliga odds på min sida då jag lever med svår Endometrios och är väldigt svårstimulerad fast jag gått på Elefantdos Puregon inför försök 2 nu..
Fick bara ut 4 ynka ägg.. 2 blev befruktade och dessa 2 fick jag tillbaka.
Kallar dem PIFF & PUFF i magen!! *Ler*
Vid mitt första IVF så fick de bara ut 1 endaste ägg. Det befruktades fint och jag fick det tillbaka men resulterade i ett FETT MINUS på TD strax före jul.
Jag gjorde en sjuk djup dykning ner på botten och slog mej hårt.
men genom att få sörja i fred och va hemma från jobbet ett tag så tog jag mig sakta upp.
Men jag ska erkänna: Jag är inte samma glada tjej som jag var innan jag satte igång denna karusell i oktober i fjol..
Jag är trött och orkeslös och orkar inte med folk vissa dagar.
Det sliter och tär.
Men för mig finns bara ett fokus och en dröm:
ATT DET SKA HA VARIT VÄRT ALLT DET HÄR EN DAG OCH ATT DET RESULTERAR I ETT BARN ELLER TVÅ....
ATT VARA STARK INNEBÄR INTE ALLTID ATT MAN MÅSTE VISA SIG STARK..
ATT VARA STARK ÄR ÄNDÅ ATT KÄMPA OCH HÅLLA MODET UPPE I SVÅRA SITUATIONER,
LIKA VÄL SOM ATT TILLÅTA SIG ATT VARA LEDSEN.
FÖR DET TROR JAG ÄR VIKTIGT!!!! vi är inga super människor och robbotar..
vi måste orka fast det sliter sååå på kropp och själ.
Sköt om dig!! Många kramar
Tusen tusen tack för era svar!
Delicia- Hoppet är det sista som lämnar en sägs det ju.. men inte trodde jag att det skulle bli IVF. men barn ska vi ha!! Och grattis till dottern!!!
Mulpa- Ja konstigt att kraften finns där.. är inte heller samma glada tjej längre men hoppas jag kommer tillbaka efter denna soppan. Oh! Håller tummar och tår att det blir ett plus för er!!
Dalicia: Din man har så rätt:
Som vi har fått kämpa och så mycket kärlek som krävs för att göra barn på det här sättet..!!
OJ OJ OJ!! Ja där har han allt ett klockrent svar!!
det krävs verkligen att man har båda fötterna på jorden och att man kan stå stadigt när stormen försöker slå omkull en!!
Annisens81: Ja jag hoppas också hitta tillbaka till mig själv när jag förhoppningsvis går med magen i vädret..
då ska jag njuta av varje dag!! Lukta på blommorna som Ferdinand.
Men erkännas ska att jag nästan blivit folkskygg.. det är ju inte jätte bra!!
Men jag orkar inte möta gravida magar, barnvagnar eller folk som ställer en massa frågor osv..
Trivs bäst hemma. Kram
. Men jag är så så så rädd.
Försök att ta reda på varför du är rädd. Är det själva behandlingen, vad folk ska säga, att det är "sista chansen" eller är det något annat? När jag funderat några varv så sjönk det undan att jag kände mig misslyckad som behövde IVF och kvar var rädslan för att misslyckas även med detta, eftersom det känns som de sista chanserna man har kvar. Jag försökte då att fokusera på nuet och inte tänka på vad som skulle hända om vi misslyckades (vilket vi gjorde på första försöket - blev MA) och efter det kändes det mycket bättre. Nu ska inte jag vara kaxig och säga att jag aldrig tänkte på vad ett eventuellt misslyckande skulle innebära för det gjorde jag förstås men jag lyckades i alla fall att slå undan dessa tankar allt som oftast och faktiskt för första gången på många år tänka positivt.
Annisens81 och ni andra. Det är bara att klaga och deppa på, man måste få göra det också. Jag känner igen mig mycket väl i din beskrivning av frustrationen, gnället och lusten av att bara skrika ut, helv... å.
Föra året fick jag missfall i USA, inte bara missfall utan också komplikationer med infektioner efter skrapningen, min sjukförsäkring gick ut i samma veva, så sjukvårdskostnaderna blev kännbara,, idag ler jag åt alla som pratar om högkostnadsskydd och föräldrapennings nivåer, men det är en annan diskussion.
Efter missfallet och infektionen började även jag med Pergo, 3 kurer. Första kuren ja då åkte jag till Asien där min make var i jobbet i en månad, inget resultat. andra kuren, ja då fick min make komma till Sverige, inget resultat denna gång heller. Tredje kuren, ja då åkte jag åter till Usa, inget resultat nu heller!
Jag vet vad det vill säga med press, frustration och förväntningar. alla mina tårar blev till sist förbrukade.
Nu är det ÄD, jag reser hem från USA till Finland, gör besöket där. Min make ska flyga hit för att "leverera" sperma i slutet av april, men man vet väl aldrig om allt går vägen i denna process. Jag är faktiskt rädd hur jag ska orka om det inte går vägen.
Men på något sätt så reser man sig upp och kommer igen, än om vägen är snårig, tung och svår att uthärda. Fast det är lätt att säga när man just klivit ut deppar vågen.
Jag och min make kan då le åt eländerna ibland, vi har inga högkostnadsskydd, ingen support från någon läkare här hemma, då jag är 43 år. Men vi har varandra!
Va rädd om er och gör något extra som kan förgylla dagen, jag ska köpa tulpaner, dom gör mig glada!
Ja, usch hur orkar man??? Vi har kämpat i snart 6 år och har ett misslyckat IVF bakom oss. En behandling som var så oerhört jobbig både psykiskt och fysiskt. Vi ska väl köpa oss ett 3-pack till hösten och köra igång igen, men ärligt vet jag inte hur jag ska palla, hur ska jag orka? Ingen som går igenom detta kan nånsin förstå hur jobbigt det är!