Det där blir en krock av flera olika individers behov och känslor hur man än vänder och vrider på det. Personligen tror jag varken på ditt eller din mans inställning i någon renodlad form.
Det du önskar är en "kul typ" ungefär, som helst inte ska "röra till det" i vardagslivet för mycket, utan mer göra roliga saker med dina barn och tillföra på det planet. Och visst är det viktigt, men utan att vara med i det vardagliga där bl.a. tillrättavisanden ingår så blir det mer en "lattjolajban" roll tycker jag det låter som.
Det är väldigt svårt att känna sig respekterad och inkluderad i en familj där man ska vara någon slags underhållare, tro mig jag VET!
Jag förstår att din sambo känner sig utanför.
Likaså förstår jag det frustrerande i att ta in en vuxen i sitt liv som har sitt sätt att se på regler och sina värderingar med sig. Men ni är ju två vuxna, och båda era sätt kommer färga av sig på dina barn om de lever med honom lika mycket som de lever med dig. Din sambo är en vuxen som de träffar (gissar jag) i princip lika mycket som dig, så oavsett hur ni väljer att göra med regler och sånt så kommer de ta stort intryck av att leva tillsammans med honom.
Om du väljer att sätta honom i utkanten av familjen då dina barn är där kommer det också få konsekvenser, och har redan fått det också efter vad du beskriver.
Du visar honom att han kan vara med när det gäller "roliga saker" men inte när det gäller det vardagliga, när det gäller att få en miljö hemma som båda ni vuxna trivs med och att hans röst inte räknas på samma sätt som din, den andra vuxna i familjen, när det gäller uppfostran, regler och värderingar. Detta i sin tur gör att han känner sig utanför, och självklart, att han känner att "då tänker jag också ställa mig utanför när det gäller att göra andra saker".
Jag tycker ni ska prata igenom det här på ett väldigt tydligt sätt med varandra. Förklara hur du känner. Vill du att han ska vara "lekfarbror" så tala om det och fråga om det räcker för honom?
Min erfarenhet är att många har svårt att släppa in en bonusförälder på vissa plan i livet. Man förväntas ta ekonomiskt ansvar och mycket annat vardagsansvar som du som är förälder kanske inte ens reflekterar över. Men när man vill tala om vad man tycker är rätt eller fel eller inte ok, då kliver man över en gräns och inkräktar på det som är förälderns ansvar.
Det är skitsvårt att vara bonusförälder, och det enda som hjälper och kan ta er vidare och förstå varandra är att prata, prata, prata. Om förväntningar på varandra, på barnen, värderingar, regler, konsekvenser av oönskat beteende och allt som dyker upp.
Det är mitt tips, plus att jag verkligen tipsar dig om att försöka förstå att man har en helt annan utgångspunkt som bonusförälder än som förälder, och att känna sig utanför är något som sällan gör styvfamiljslivet någon tjänst.
mommydear skrev 2009-04-20 11:16:23 följande:
Jag lever med en bounus man till mina tonåringar. Han vill gärna att de skall leva under hans regler och ändra på mina. Det blir ofta långa och tråkiga diskussioner om detta. De har ju redan två olika hem att anpassa sig till varannan vecka plus en bonusmammas önskemål. Jag försöker att införa det allra viktigaste som han önskar, men många småsaker måste sållas bort och det gillar han inte. Vad som behövs i vår familj (som jag önskar) är en man som gillar att göra något med tonåringarna - något trevligt. Gå på tivoli med dem, bowla, köra go-cart, paddla.... Under dessa stunder blir han ändå en ledare och de gör villigt vad han önskar. De vardagliga tillrättagivelserna kan jag stå för.Tyvärr är vi inte på samma nivå där, så nu gör han inte något alls... Tittar på TV så fort han kommer hem och deltar inte i något alls, för han känner sig utanför.Något råd?
)
