varför?

Tycker att ni är en särskild, om än skrämmande stor, grupp människor som visar att det är svårare än vad jag tror att förstå skillnaden mellan tanke-handling och känsla-agerande.

Ni skrämmer mig litegrann faktiskt, känns lite läskigt faktiskt att ni ser det som samma sak.

Själv ser jag stor skillnad på det och anser mig vara en ärlig, sund och öppen person när det gäller mycket och jag klandrar inte folk som inte känner eller tänker som jag.

Ni däremot tror att det är fritt fram då ni drabbas av PK-masspsykosen då exempelvis jag skriver att jag hade tyckt att det vore bättre om inte mitt "bonus"barn fanns.

Jag ser verkligheten som den är och lever inte i nåt lullull-land och jag tycker inte att det är kul att jag känner som jag gör men instinkter kan man inte uppfostra bort.

Man kan ha en fungerande vardag fast man inte tycker om varandra, eller tycker ni om alla era kollegor, alla era släktingar, alla era grannar, bekanta?

Som vuxen kan man fungera bra, man kan lägga känslorna åt sidan.

Jag har det förmågan iallafall och jag anser att det är ett tecken på att jag är en väl fungerande social människa.

Men det verkar brista lite hos er, kanske något att arbeta på?

Nej, då är det bättre att tycka synd om barnet?
För då blir allt mycket bättre.

Eller så kan man göra såhär:

Man är samma människa som man alltid varit, man är lycklig att man hittat en man som man vill dela livet med, man bor tillsammans, skaffar gemensamma barn och står ut med att det kommer ett annat barn varannan vecka som får fasa in så gott det går i den bofasta familj som skapats?
Sedan att barnet förvisso "tränger sig in i " familjen får man ha överseende med, bioföräldern verkar lycklig att ta ansvar över sina gener och man vill ju sin partner väl så man behöver inte göra det till en grej.
Man kan ha lite mer tid till familjens barn istället den veckan utan pappan, lite mer ensamtid och kvalitetstid

Man kan tycka illa om barnen utan att för den delen behandla dem illa, precis som med alla andra i ens närhet man kanske inte riktigt går ihop med.

Och nej, visst jkan man inte gå på barnen bara för att morsan eventuellt är dum i huvudet, men äpplet faller inte långt ifrån trädet alltid.

Jag personligen har inget emot biomamman förutom att jag tycker att hon klemar med barnet men hon är snäll och vill väl även ifall det har visat sig att det har gått helt galet.

Det där med "barnet fanns först" är en för mig fullkomligt idiotisk kommentar, konstigt att så många vuxna(?) använder sig av den frasen så frekvent.

Det är väl inte någon tävling om vem som fanns först, för isf faller hela konceptet eftersom vuxna är äldre än barn. Nä, det är en löjlig kommentar.

Att på ett forum kalla barnen för allt vad man nu vill tycker jag är en skön ventil i vardagen, men du tror väl inte på allvar att vuxna verkligen säger sådana ord rätt ut till barnen?
Inte till bioföräldern heller tror jag och vem skadar det då?
Föärutom de på nätet som verkligen tror att det inte finns någon skillnad på det skrivna ordet och de man använder verbalt.
Att känslor är samma som handling.

Det är skillnad, tro mig, jag är ett extremt exempel på hur jag känner, vilka ord jag skriver angående sambons barn sedan innan och hur jag fungerar i vardagen med pojken och vilka ord jag använder i hans närhet.

Så TS, jag tror att människor är lite mer än vad du tror.
Det finns en verklighet bakom varje fras på internetforum.
Som kanske inte alls ser ut som frasen eftersom den ofta kan vara skriven i affekt.
Ofta med all rätt erftersom alla har rätt att känna.

Jag har varit medlem sedan några år tillbaka i olika skepnader och kan trådarna mer eller mindre utantill, därav kan jag se mönstret på de som tror att de vet och de som vet.
Påståendet att barnen vet och beklagar sig tillhör ovanligheterna.

Och om det nu skulle varit så som du påstår, tycker du inte att du ska rikta dina pilar mot föräldrarna först och främst isåfall?
Ledsen att du klandrar din pappas kvinna, men det kanske är svårt att se att det faktiskt är så att det var din egen far som svek dig, inte hon.

Jag har blivit tillsammans med min sambo och vi ha r skaffat barn.
Sedan att det barnet blivit genetiskt knutet till sambons barn sedan innan på pappans sida lägger jag inget värde i då det barnet inte är mitt och jag kommer aldrig heller se det som eget eller som medlem i min familj.
Att det barnet tillhör sambons familj förstår jag.

Vad jag grundar mitt påstående att det är idiotiskt att skriva "barnet var där först"?
Dels för att det är det och för att det är det.
Ja, så har jag den aspekten att det är så också.

Eller rättar du dig efter en svärmor och anpassar dig vackert efter hennes sätt att tillhöra din sambos familj genom att göra som hon alltid gjort innan hennes lilla pojk skaffade sig en flickvän?
Hon ser sig som lite mer eftersom hon känner honom bättre "än vad du någonsin kommer göra"?
Kanske bjuder in sig själv, kommer förbi dagligen och kommenterar ditt sätt att vara på?
Rättar du dig då fint "för att hon fanns först" i familjen?

Skulle inte tro det.

Sedan är det jättebra ifall man prioriterar barn och det gör jag.
Mitt barn, och sambon prioriterar sina barn.

Tycker du ska sluta klandra din styvmamma då det helt och hållet är din pappas fel att du känner som du känner.
Du behöver inse att du inte betyder något för henne och eventuellt göra henne lika oviktig i ditt liv som hon gjort dig.

Men att som förälder inte vara uppmärksam på sitt eget barn, det kan du inte klandra andra för.

Kanske ska prata med din pappa om det?

Och om verkligheten förändras vad skulle du råda alla till då?

Om barnet blir så svårhanterat att man stundtals inte vet vart man ska ta vägen?
När det inte blev som trodde, som man hoppades?

Vad skulle du råda en förälder?
Tror inte det är samma tanke eller känsla i den situationen som det jag skrev ovan och du direkt tänkte "flytta, barnet fanns först" för att du endast trodde att situationen kunde uppstå i en mixfamilj.
Det finns påfrestningar i alla relationer och man kan inte fly varje gång det blir tufft anser jag.
Jag har förlikat mig med tanken att jag inte tycker om min sambos barn sedan innan men klarar av vardagen utan större bekymmer då han är här även ifall jag känner för att explodera emellanåt då det känns som han kväver både mig och sambon.
Men mina negativa känslor inför barnet väger inte lika tungt som kärleken till min sambo och kommer inte låta de känslorna få mig att gå.
Man får väga det onda mot det goda och det goda är överlägset.
Och jag är ju trots allt tillsammans med min sambo för att jag älskar honom, inte det barn som kommer hem till oss varannan vecka.

På dig låter det som att du tagit en mammaroll.
Det har jag aldrig behövt då detta barn redan har en mamma som tar hand om det liv hon skapat. Varannan vecka iaf, men bättre det än inget.

Sedan blir det en annan sak att ha barnen flaxandes in och ut än att ha dem på samma ställe hela tiden, det förstår vemsomhelst.
Det vanligaste är dock att föräldrarna ser till sin egen del först och struntar fullkomligt i barnets välmående och slänger det fram och tillbaka som nån hund för att det "är bäst för barnen"

Ren bullshit anser jag.
Det är ren och skär egoism.

Men det i bakhuvudet undrar jag varför det inte är accepterat att andra är egoister när huvudpersonerna är det?
Som att en tjuv skulle bura in en tjuv.

Även de med trolig adhd och annorlunda uppfostran från mammans sida varannan vecka där hon bebifierar barnet vilket lär honom att inte behöva ta ansvar för sina handlingar?

Ja, självklart har vi talat med mamman, BUP också.
Just, skolpsykolog och andra instanser är inkopplade i skolan också.
Barnet har problem och visst är det synd.
Blir extra jobbigt för oss i närheten också, inte bara för honom.
Föräldrarna klarar det bättre då kärlek klarar en hel del även ifall mamman går hos psykolog för att inte få ångest de veckor hon har hand om sitt eget barn.

Jag hade varit själaglad ifall pojken hade varit som ett normalt barn där det räcker med att prata om saker, men alla har det inte så lätt.

Det är som att tala till en både döv och blind att lösa alla bekymmer med pojken verbalt som normalt dödlig.

Det går verkligen inte någon nöd på barnet, hans pappa finns där 25 timmar om dygnet och han integreras i vår vardag på ett sätt där han känner sig delaktig.

Men det är inte samma sak som att jag tycker om honom utan att jag respekterar min sambo och vill att sambon ska trivas och stanna i den familj han skapat med mig.
Jag är snäll mot hans puckade kompis också

Hon har FÅTT problem och behöver gå till psykolog för att hennes barn är så krävande och hon får ångest inför att ha honom.

Vi har levt ihop i flera år och problemen har växt fram under de senaste tre åren ungefär. Jag har sett problemen sedan jag lärde känna pojken men eftersom jag inte har sådan stor erfarenhet av barn så trodde jag att det var åldersrelaterat (den där grejen att "världen kretsar runt mig" är fram till skolåldern) men det har bara blivit värre och värre, det och allt annat, all rädsla för allt, all rastlöshet, all ovilja att ta sig för att göra något, all klängighet, all "mjäkighet", all "tyck synd om mig" all okoncentration, all respektlöshet och bråk med kompisarna (som blir allt färre) all impulsstyrning, all översittarattityd, allt gällande att lägga sig i ALLT, allt tvång att veta allt i förväg, all förvirring, all klumpighet, all allt...

Jag har stundtals också funderat på att gå till psykolog men eftersom felet inte ligger hos mig utan pojken så låter jag allt vila i BUP´s, föräldrarnas och hela skolinstansen med psykologer mm ´s händer.

Jag är fullkomligt normal som anser att han är jobbig, precis som hans egen mamma.

Men om du och din pappa har en sådan bra relation och han älskar dig mer än henne hur kommer det sig då att han valde att ge upp dig, "för din skull"?
Känns som det var mest bekvämt för honom och inte alls var särskilt heroiskt gjort.
Jag känner att du fortfarande håller honom om ryggen och det är så med biokärlek, jag har förståelse för det.
Styvmamman verkar varit mindre bra om amn säger så och om det hade varit någon stake i din pappa och om han hade respekterat dig som han borde ha gjort skulle han ha krävt ett bättre uppförande från hennes sida, ställt ultimatum att antingen lägger du av här och nu eller så går vi isär.

Anser fortfarande att din pappa bär det tyngsta ansvaret men har lyckats få dig att vända det mot henne.
Ironiskt faktiskt när man ser på det från håll.

Det verkar som du inte vill förstå det jag skriver till dig utan har låst fast dig i din bubbla att alla är lika hemska som den kvinna din pappa VALDE att förstöra din uppväxt (för det är så du ser det, att hon förstörde?) och att om det finns barn med i bilden så ska livet kretsa runt dem.
Det gör det inte.
Det kretsar runt alla, det handlar om att ta och ge.
Jag exempelvis ger genom att barnet är hos mig varannan vecka.
Vad han ger vet jag inte riktigt mer än problem.
Jo, på ett biosätt gör han min sambo glad vilket gör att sambon känner sig glad att kunna ansvara för sin handling.

Konstigt att du chansar med dina egna barn när du borde lärt dig av erfarenhet att inte blanda in styvföräldrar om det nu var så hemskt som du skriver.
Du av någon borde varit mer kräsen i valet av far och sett till att stanna med honom.

Eller det kanske är någon annans fel också?

Tycker du får öppna dig mer, se din egen del i saker och ting men framför allt din pappas del som är så mycket större än vad du vill se.

Önskar dig lycka till

citat//

självklart blir man tokig ibland även som bio förälder, jag har ju tre pojkar på 2, 3 och 6år + att jag är gravid så hormmonerna är lite jobbiga med mig. men jag skulle aldrig kalla mina barn för elaka saker, aldrig för ungdjävlar och liknande//

Intressant.

DU kan känna en sak men säga en annan, men ingen annan kan det?

Märkligt att DU har den förmågan men du tror inte att någon ANNAN har den förmågan.

Var har du lärt dig det någonstans, det där med att känna en sak och särskilja det mot hur du agerar och vilka ord du använder verbalt, finns det någon särskild kurs och finns det någon fler som fått gå den eller har du ensamrätt till den?
För nåt speciellt måste det väl ändå vara som lärt just dig det, eftersom du är den enda?

Vi andra som bara använder normalt folkvett vill gärna också lära oss denna unika förmåga som vi enligt dig inte besitter.

citat TS//

om och om igen läser man grymma, hämska, vidriga trådar om styv (vill inte kalla dem bonus) föräldrar som mer elle rmindre hatar sin partners barn.//

"om och om igen" betyder två trådar inom loppet av några dagar...?

Du känner inte själv att du skrev TS i affekt och att du har en hel del underliggande aggression kvar som du inte kan behärska men vill klandra andra istället för att begränsa dina känslor till dig själv och det självupplevda?

Bra att du går hos en psykolog så du kan få bukt med dina inre negativt laddade känslor.

Hade varit intressant om du kunde länka dessa två trådar så vi kan ta del av dessa, kanske får oss att se det mer från ditt håll?