varför?

Och om verkligheten förändras vad skulle du råda alla till då? Om barnet blir så svårhanterat att man stundtals inte vet vart man ska ta vägen? När det inte blev som trodde, som man hoppades? Vad skulle du råda en förälder? Tror inte det är samma tanke eller känsla i den situationen som det jag skrev ovan och du direkt tänkte "flytta, barnet fanns först" för att du endast trodde att situationen kunde uppstå i en mixfamilj. Det finns påfrestningar i alla relationer och man kan inte fly varje gång det blir tufft anser jag. Jag har förlikat mig med tanken att jag inte tycker om min sambos barn sedan innan men klarar av vardagen utan större bekymmer då han är här även ifall jag känner för att explodera emellanåt då det känns som han kväver både mig och sambon. Men mina negativa känslor inför barnet väger inte lika tungt som kärleken till min sambo och kommer inte låta de känslorna få mig att gå. Man får väga det onda mot det goda och det goda är överlägset. Och jag är ju trots allt tillsammans med min sambo för att jag älskar honom, inte det barn som kommer hem till oss varannan vecka. På dig låter det som att du tagit en mammaroll. Det har jag aldrig behövt då detta barn redan har en mamma som tar hand om det liv hon skapat. Varannan vecka iaf, men bättre det än inget. Sedan blir det en annan sak att ha barnen flaxandes in och ut än att ha dem på samma ställe hela tiden, det förstår vemsomhelst. Det vanligaste är dock att föräldrarna ser till sin egen del först och struntar fullkomligt i barnets välmående och slänger det fram och tillbaka som nån hund för att det "är bäst för barnen" Ren bullshit anser jag. Det är ren och skär egoism. Men det i bakhuvudet undrar jag varför det inte är accepterat att andra är egoister när huvudpersonerna är det? Som att en tjuv skulle bura in en tjuv.

Även de med trolig adhd och annorlunda uppfostran från mammans sida varannan vecka där hon bebifierar barnet vilket lär honom att inte behöva ta ansvar för sina handlingar? Ja, självklart har vi talat med mamman, BUP också. Just, skolpsykolog och andra instanser är inkopplade i skolan också. Barnet har problem och visst är det synd. Blir extra jobbigt för oss i närheten också, inte bara för honom. Föräldrarna klarar det bättre då kärlek klarar en hel del även ifall mamman går hos psykolog för att inte få ångest de veckor hon har hand om sitt eget barn. Jag hade varit själaglad ifall pojken hade varit som ett normalt barn där det räcker med att prata om saker, men alla har det inte så lätt. Det är som att tala till en både döv och blind att lösa alla bekymmer med pojken verbalt som normalt dödlig.

jag förstår så väl att ni har det jobbigt jag vet att det inte är en dans på rosor vi har fått kämpat så hårt så jag fäller tyvärr ut klorna en aning när det pratas om bonusmammor fast i vårat fall var det biomamman som ville få pojken klassad adhd för att få pengar jag hoppas att det ordnar sig för er och barnet

Det går verkligen inte någon nöd på barnet, hans pappa finns där 25 timmar om dygnet och han integreras i vår vardag på ett sätt där han känner sig delaktig. Men det är inte samma sak som att jag tycker om honom utan att jag respekterar min sambo och vill att sambon ska trivas och stanna i den familj han skapat med mig. Jag är snäll mot hans puckade kompis också