Rädd – för smärta men mest för att tvingas visa sig så naken

Jag känner igen mig i det du skriver, jag kände mig väldigt ängslig inför "nakenheten" under förlossningen. Nu blev det inte alls som vi tänkt oss, jag blev inlagd för prematura sammandragningar i v 31 och fick då inte lämna sängen eller höja ryggen ens. ALLA behov skulle utföras i ett bäcken i sängen, jag mådde så dåligt över detta och kände mig så förnedrad på något sätt. Fick riktig panik när jag insåg att jag var tvungen att göra nummer två och någon annan fick stå och torka en i rumpan samtidigt som det stank ve och fasa i rummet och personal stod och tittade....

I v 32 förlöstes jag med att akut snitt och jag måste säga att jag känner ännu större obehag och rädsla inför det här med att vara så utlämnad. Läget blev mycket kritiskt för min del och därför slet personalen av mig kläder, tvingade isär mina ben för att sätta kateter med dörren öppen in i salen. Fast att jag var helt borta och höll på att förlora medvetandet så kände jag mig ännu mer förnedrad..... Ligga där helnaken med dörrarna öppna och 12 personer i rummet som klämde, kände, satte nålar och försökte informera mig om läget. Rullades i ilfart till op och jag kommer så väl ihåg att jag tänkte "måtte dom bara ha lagt över ett täcke..."

Mitt inlägg hjälper ju knappast dig....jag har ingen aning om hur jag ska förbereda mig inför nästa gång och känner mig ännu räddare än förra gången.

Barnmorskan jag går hos nu, väntar nummer 2 i september, tar inte min oro på allvar och säger som många andra att när man väl är i det så tänker man inte på det.

Suck...ja detta var ju ett äkta neggo inlägg