Bonusdotter

Anonym (fd vän) skrev 2009-03-22 19:33:31 följande:

Ja, det är klart det är synd. men alla barn är ju olika. Hon kanske inte alls trivs med sina jämnåriga kamrater Låter som att hon skulle behöva äldre vänner. Och kamrater eller inte ska man väl alltid kännas sig välkommen i sitt eget hem!

Anonym (humlan) skrev 2009-03-22 19:48:07 följande:

Jag tror faktiskt inte att vuxna släktingar helt och hållet kan ersätta vänner i ens egen ålder. Och när jag läser trådstarten så får jag känslan av att mamman uppmuntrar till att dottern ska umgås med vuxna istället för med barn. Det känns inte riktigt sunt.

Naturligtvis ska man alltid få känna sig välkommen i sitt eget hem, men jag ser det som att man respekterar de övriga familjemedlemmarna när man låter dem få egentid med sina vänner. När min äldsta dotter har sina kompisar hemma en lördagskväll så låter jag dem ha köket ifred. Inte går jag in och hänger med dem! Samma respekt visar barnen för mig när jag har kompisar hemma, efter att alla har ätit tillsammans så lämnar barnen mig ifred med mina kompisar. De är inte ens intresserade av att sitta kvar och lyssna på vuxensnacket.

Anonym (fd vän) skrev 2009-03-22 19:55:35 följande:

Det är skillnad på att en 30 åring, elelr äldre, lämnar tioåringar ifred, än när en tioåring MÅSTE lämna vuxna ifred.

Gud vilka dåliga råd du ger. Ursäkta. Acceptera allt eller flytta. Klart det finns mellanvägar. Vad är det du tycker TS ska anpassa sig till? Att ha en 10-årig väninna som skuggar henne? Att acceptera någons personlighet är inte detsamma som vilja umgås med denne som ett andra skinn.

TS. Låter som att du får liiite för mycket av henne. Alla är vi ju olika när det gäller vad vi tycker om, men du ska inte behöva tillmötesgå hennes behov framför dina varje gång. Du ska kunna umgås både med och utan bonusdottern. Självklart ska du kunna umgås med dina vänner utan att bonusdottern parkerar sig med er och agerar som en i tjejgänget. Det finns ju saker man inte kan/vill prata om när barn är med. Ni får gå ut på stan eller till dina väninnor istället eller träffas hos dig den veckan tjejen är hos mamman. Om du går ut klarar hon sig väl själv. Om hon nu kan ta hand om en baby ensam kan hon ta hand om sig själv medan du är ute. Alternativt får pappan vara hemma och underhålla henne.

Jag har själv erfarenhet av ett barn (12 år) som alltid ville vara med de vuxna och fick det för sin mamma. När vi hade fest och de andra barnen lekte satt han med de vuxna och sjöng nidvisor (?!) solo som mamman applåderade. Läskigt dåligt omdöme. Han ville alltid vara medelpunkten. Rampljuset blev aldrig för starkt i hans tycke. Irriterande. Han hade inga kamrater. De hade avvikit en efter en. Barnen i grannskapet tyckte han var skum. Till slut lekte han inte med de andra barnen för att han inte fick vara med. Då satt han och masserade mammans bröst istället. Det var synd om killen men han var creepy. Mamman var clueless.

Det finns faktiskt en del udda barn och man måste inte acceptera allt de säger och gör bara för att de är barn.

Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör!!!

Tack för alla bra råd jag fått. Tänkte berätta vad jag gjorde. Att lämna min man och en bonus dotter, som jag sa inledningsvis är en jätte härlig tjej, är inget alternativ. Att ge upp känns för enkelt. Att acceptera att jag mår dåligt för att hon är som hon är känns inte heller rätt. Jag tycker att alla har rätt att må bra i familj, även hon.

Efter att ha skrivit här i ren desperation och fått många bra svar ringde jag familjerådgivningen. Jag och bio pappan fick komma nästan direkt. Dom sa många liknande saker som många av er har skrivit bla att hon MÅSTE ha kompisar i sin egen ålder för sin utveckling. Det är också ok att ha middagar med barnen men att de sen får hitta på något alla barn tillsammans och låta de vuxna sitta och prata ifred och att då säga till henne att hon får vara med de andra barnen. Följa henne till dom och kanske sitta där en stund. Man får som förälder skilja på vuxen tid och barntid och barn mår bra av att ha ett självständigt liv utanför föräldrarna och deras kompisar. Även om hon aldrig kommer att leka med barbie så finns det andra aktiviteter som hon kan göra med sina vänner i samma ålder.

Vi fick massor av tips och råd av FR också. Att involvera henne i matlagning 1 dag per vecka. Att förekomma henne med att vilja ha hennes hjälp med dukning osv. Att hennes fritids aktiviteter ska fortsätta som förut och uppmuntra till dem som mer passar hennes ålder, även uppmuntra henne att söka kontakt med vänner.
Sen kom dom med flera andra råd och tips. Det kändes otroligt skönt att gå dit. Pappan kände sig också nöjd när han fick konkreta tips på hur han kan hjälpa henne och mig.

Ville bara berätta. Ytterligare tack för alla råd:)

Oj, jag fick mig en liten tankeställare av den här tråden faktiskt. Min bonusdotter har också alltid varit sådan här att hon helst hänger på de vuxna jämt också, hon är 12 år nu. Visserligen har hon flera jämnåriga kompisar som hon umgås med då och då, men får hon välja är hennes mamma helt klart bästa kompisen, och hon är hellre med mig på dagarna än ringer en kompis för att hitta på nåt (hon är väldigt omtyckt i skolan så det är absolut inte så att hon är utstött och inte har några kompisar!).

Precis som TS har jag alltid tyckt att det är fruktansvärt jobbigt att bjuda hem vänner om bonusdottern är här. Hon sitter då som klistrad hos oss hela kvällen och det känns inte alls naturligt att prata med sina vänner om "vuxensaker" när hon är med och lyssnar hela tiden. Att hon dessutom hela tiden lägger sig i och frågar och man konstant måste förklara för henne gör att de flesta vännerna tröttnar på seriösa diskussioner ganska snabbt och det blir att man får hålla sig till att diskutera saker på mellanstadienivå för att det skall passa bonusdottern. Har numera helt slutat bjuda hem vänner när bonusarna är här just för att jag helst vill umgås med dem utan att det skall behöva kännas så konstlat både för mig och vännerna.

Har aldrig reflekterat över att detta beteende inte är "normalt" eller att det kanske skulle kunna vara skadligt. Men när man tänker efter så är det nog så att det ger problem även i andra sammanhang då hon helt enkelt inte betraktas som ett "barn" och därför varken uppfostras som ett barn, eller ges den ompyssling som ett barn, men inte en vuxen, behöver. Hon behandlas helt enkelt mer som en vuxen än som ett barn och det är nog långt ifrån positivt alla gånger.

Anonym (Bonusmamma) skrev 2009-03-27 08:14:42 följande:

Vad skönt att ni fick så bra hjälp! Jag är helt övertygad om att det här är det bästa för dottern i långa loppet!

Varför ska det vara fel att köra ut barnet från köket när vuxna sitter och pratar och vill vara ifred. Själv fick jag som barn lära mig att vuxna faktiskt kunde vilja ha egen tid och sitta och prata med vänner och bekanta utan en unge som skulle sitta jämte med öronen på helspänn. Det var inget jag for illa av eller som jag tyckte var fel. JAG fick ju vara ifred med mina kompisar. Ungarna här hemma får också finna sig i att de faktiskt får aktivera sig själva när t.ex. jag har vänner hemma. Även min bonusdotter är sådan att hon ska vara en klisterlapp för att lyssna. Det känner jag mig inte bekväm med. Hon får vara ifred med sina vänner när de leker och vill hon inte att lillebror ska störa så aktiveras han på annat sätt. Det handlar om respekt från alla parter.
Bra förresten att ni fått stöd och hjälp.

När jag var barn så tyckte jag om att umgås med vuxna. Jag träffade jämgamla barn i skolan och lekte med dem där, det räckte för mig. Jag är INTE på något sätt störd, har inte fått en dålig barndom, det är inget fel på mig överhuvudtaget! Jag arbetar idag som arkitekt, är gift och har två barn. Inget fel på mig alltså

Jag håller med om att alla barn är olika. En del barn tycker inte om att leka så mycket med barn. Själv tyckte jag att barn ofta var barnsliga, våldsamma och svåra att vara med. Jag är dessutom äldst av fyra syskon. Det finns många vuxna som känner så om barn också, så varför ska ett barn automatiskt tycka om andra barn bara för att han/hon är ett barn själv?

Jag satt ofta med när min mamma hade främmande och jag blev inte utkörd ur köket. Hade jag blivit det hade jag nog blivit ledsen. Men det var iofs min egen mamma som fattade det beslutet, inte en biomamma som kanske inte såg mig och mina behov på samma sätt.
Anledningen att du inte vill att hon är med och lyssnar är väl för att du pratar om saker med din väninna som du är rädd för att din bonusdotter ska höra. Sådana samtal anser jag att man kan ha utanför hemmet.

Jag håller med om att ett barn som inte har en enda vän i världen i sin egen ålder förmodligen inte mår så bra, men det är inte samma sak som att ha vänner i skolan och vilja umgås med vuxna när man är hemma.

Mycket intressant och viktigt tråd för många föräldrar det här! Jag tror att det TS beskriver är ett syndrom på den tid vi lever i med så mycket dåliga samveten för den lilla tid vi tillbringar med våra barn.

Att förr skicka barnet in på sitt rum en stund när vännen/väninnan var på besök var ett sätt att få vara ifred en stund på dagen när man hade barnen omkring sig mest hela tiden.

Idag känns denna "utfösning" svårare eftersom vi måste välja vad vi vill göra av den lilla tid vi har i hemmet/familjen.

Sätt denna känsla av dåligt samvete ihop med lite dåligt självförtroende och ett stort behov av bekräftelse och vips har barnet blivit en "mini-vuxen" att fylla förälderns egocentriska sida.

Missförstå mig rätt, jag tycker absolut att barnen skall vara med de vuxna och man skall engagera dem i att vara delaktiga i familjen, men precis som TS skriver att FR sade; det är livsviktigt för barn att utvecklas socialt med kompisar!

Jag har ett barn som föredrar vuxna framför barn och det beror på att hon har svårt för att tolka sociala signaler. Givetvis är inte relationen till vuxna alltid toppen heller när hon misstolkar, men vuxna är mer toleranta än barn och eftersom hon är så verbal så uppfattas hon som mer mogen än vad hon är.

Det är svårt att vara förälder till ett barn som föredrar vuxenkontakt eftersom det dåliga samvetet gnager när man pushar henne att umgås med jämnåriga (som hon inte vill) - samtidigt som man vet att hon verkligen måste träna på den biten.

I vårt fall har jag som både är den stora idolen i min flickas ögon också blivit en skrupellös fiende som saboterar för henne. Relationen oss emellan är därför emellanåt komplicerad. Men jag tänker som så att det är hennes behov som måste styra och den bästa gåva jag kan ge henne är att vara lugn, konsekvent och kärleksfullt övertygad om att jag vill henne sitt bästa.

Och ja, jag vet vad jag pratar om eftersom vi har kontakt med BUP, skolkurator och andra kunniga inom området för att hjälpa vår flicka att utvecklas så väl som möjligt. Hennes sociala tillkortakommanden bland kompisar har varit en smärtsam process, men hon lär sig hela tiden - även om jag inte tror att hon blir "en i gänget" med sitt vuxenspråk, många intellektuella intressen och engagemang i vuxenvärlden gällande politik, samhälle osv.

barn är olika och det är vår uppgift att försöka hjälpa dem att bli så trygga och stabila som möjligt i vilka de är. Vår flicka har inte heller (skall påpelas) varit trygg i sin "vuxenroll", då hon givetvis inte haft den känslomässiga mognaden att härbärgera allt som är komplicerat hos vuxna.

Barn måste uppmuntras att vara barn, för det är den enda chans till barndom de har. Den tiden går aldrig att få tillbaka...

Sorry för lång utsvävning, men jag vill bara dela med mig av mina tankar kring detta mycket viktiga ämne.

Jag tror absolut inte att man per automatik blir störd, men nog kan det vara så att det är svårt att skapa andra relationenr och klippa banden till sin förälder om man inte trönar på att "ha ett eget liv".

Jag har en väninna vars bästa vän är hennes mamma. De ringer varandra varje dag och de umgås ofta. Jag som inte har så bra relation till min egen mamma avundas till en början hennes varma och kärleksfulla relation till sin mamma, men nu är jag inte lika säker på att hon är mer lyckligt lottad än jag.

Väninnan är knappt 40 år och har inte klarat av att skapa några starka band till någon partner, så alla pojkvänner har gått i stöpet. Vidare könner jag med henne för den skräck hon måste uppleva inför att mamman en dag inte kommer att finnas i livet. Inget beslut kan min väninna ta utan att konsultera sin mamma först och även om mamman är en toppenkvinna (sund och balanserad) så tycker jag synd om min väninna.

Henns självförtroende vilar mycket på att mamma "godkänner" hennes förehavanden och på det sättet är hon väldigt "ovuxen".

Min väninna har berättat hur lycklig hon var när hon äntligen fyllde 25 år och blev betraktad som vuxen eftersom ändå "hela livet var en vuxen och inte gillade att umgås med barn".

Som sagt, man kan givetvis bli helt normal och inte ta skada, men det kan bli svårare för ett barn att hitta en egen inre trygghet om han/hon inte får brottas med glädjeämnen och besvikelser på egen hand. Genom dessa motstånd i livet som det innebär att bråka med bästisen så lär man känna sig själv och utvecklas. Alla barn behöver motstånd för att utvecklas till reflekterande vuxna.

Besvikelser, sorger och glädjeämnen är oerhört viktiga för den personliga mognaden och har man inte upplevt något av dem utan "allt flutit på" så är det svårt att bli självständigt reflekterande som vuxen.

Med "motstånd" så menar jag givetvis inom rimliga gränser.

ÅÅÅåååå, vad bra skrivet!
Precis så kände jag också i början av vuxenlivet för en kompis och hennes mamma. Men nu när vi varit vuxna ett tag så märker jag ju att hennes mamma styr henne på ett märkligt sätt, hon har inga egna åsikter och ringer mamman 3-4 gånger per dag.
Som exempel så var det så att hon köpt en tröja som var lite dyr, hon älskade den och visade upp den för mig.
När jag nästa gång pratade med henne så hade hon varit och lämnat tillbaka tröjan för hennes mamma hade sagt att det säker fanns billigare.
Även när vi skulle fira midsommar ihop så fick hon lov och ringa och höra om det var okej med mamman först och när hon hade en politisk åsikt så var den på ett vis när vi började prata och några veckor senare var den på ett helt annat sätt...och jag hörde att det inte var hennes ord.
Det där med att de sedan när mamman inte finns längre står helt ensamma känns ju också VÄLDIGT egoistiskt av dessa mammor i fråga, att de inte istället hjälpt och puchat för att deras barn ska hitta egna vänner och utvecklas självständigt.