Biomammor hur tänker ni?

Anonym (biomamma) skrev 2009-03-24 14:53:11 följande:

Tyvärr är det alltid barnen som drabbas hårdast när deras föräldrar inte kan svälja stoltheten och försöka få en ok relation mellan alla parter i de nya familjerna. Vet själv hur dåligt mina bonusar har mått av att höra skitsnack från deras mamma om mig och deras pappa, och hur de upplevt att de måste tala illa om mig när de är hos sin mamma för att hon inte skall bli ledsen. Barnen har dock gillat mig från första stund och även om vi naturligtvis också haft våra konflikter så har vi mycket bra kontakt, men det tvivlar jag på att de låter sin mamma veta.

Som sagt, jag hoppas verkligen att jag kan ställa mig över alla eventuella bittra känslor om jag en dag står där och inser att mina barn har fått en bonusmamma, för mina barns skull!

Din situation ser ju ganska annorlunda ut. Kanske inte är så viktigt att introducera "flickvänner" som barnen inte lever med utan bara träffar enstaka gånger (om ens det). I så fall skulle det ju nästan krävas att man introducerar alla nya människor man väljer att umgås med i sällskap med barnen och det känns ju lite överdrivet. Men som i vårt fall, där jag trots allt lever med barnen halva tiden sedan flera år tillbaka, jag är gift med deras pappa och vi har två gemensamma barn så vårt förhållande är ju inte bara " nåt tillfälligt", det känns som en annan grej.

Jag är absolut inte ute efter att alla måste vara vänner eller umgås heller för den delen, men att träffas och kunna kommunicera med varandra känns ju i alla fall rimligt. Jag kommer troligtvis inte att vilja umgås privat med mina barns lärare eller dagisfröknar heller, men jag kommer definitivt att vilja kunna prata med personer som har en så stor roll i mina barns liv.

Sen var det någon som skrev att det är två sidor av det hela, bonusmamman måste ju också vilja träffa biomamman, och självklart är det så. I mitt fall skulle jag inte alls ha något emot att ha kontakt med biomamman, men jag kan ju inte heller påstå att jag har gjort någonting för att inleda någon form av kontakt. Är helt enkelt rädd att det inte skulle tas särkilt väl emot med tanke på det jag har fått höra att hon tycker om mig...

Ja, det är väl så, det är rätt mycket som krävs för att man skall kunna ha en fungerande relation. Det känns bara så fruktansvärt omoget att inte två vuxna människor kan ha kontakt med varandra när det är för barnens bästa. Jag tycker inte att det borde vara så svårt att lägga undan alla de jobbiga känslorna och bita sig i tungan för barnens skull (man behöver ju faktiskt inte tycka om varandra för att kunna ha viss kontakt!). Men att jag inte tycker att det borde vara så svårt kanske beror på att jag inte känner någon svartsjuka gentemot exet, kanske hade jag haft större förståelse för de problem som tydligen kan uppstå om jag varit svartsjuk själv.

Så skulle jag nog också göra om jag och min man skilde oss och han träffade en ny. Har en känsla av att det inte skulle vara så populärt men man vill ju faktiskt veta vem det är som skall ta en så stor plats i ens barns liv!