1-åring som bara gnäller och vill bli buren.

Se det som en kort tid i livet och en mysig period då hon visar att hon vill vara med sin mamma! visst det är tungt att kånka runt på dem men ser man i makro-perspektiv är det ju inte så lång tid. En av mina tjejer (16mån) är likadan och visst blir det tungt (nästan 12kg) när den andra också behöver uppmärksamhet men jag vet ju att det går över.

Sedan är ju ergonomisk bärsele ett tips! ergo eller manduca.

Lycka till!

Jo jag håller med, det är säkert en kort tid. Om han ändå bara ville mysa, men inte då. Sätter jag mig med honom är han som en ål i knät. Han vill sitta på min höft när jag gör saker. Tänkte inte köpa ergo-sele förens till nästa barn. Trodde att bär-perioden var passerad.. men inte. Kanske får tänka om.

Min dotter var likadan i den åldern. Det är nog inte så ovanligt och hör till utvecklingen njut så länge det varar, tids nog får du inget gos alls.
Ett tips om du blir trött är att lägga dig på en filt på golvet och låta honom klänga på dig utan att du behöver bära.

Min dotter är likadan. Jag skall gå runt med henne för att hon skall vara nöjd. Jag brukar ibland ställa datorn på hyllan och stå och dansa lite på stället medan jag surfar just för att slippa gå runt. Om hon bara kunde tycka att det var mysigt att sitta i soffan och gosa men nä då

Jaaa köp en ergo! om ditt barn bara väger tio kilo kan du använda den länge ju! och man kan bära runt dom på ryggen i den också, toppenbra!

Kan du inte parkera dig i soffan eller på golvet med sonen på kvällarna och låta din man ta hand om hushållet? Eller ha honom i en sjal på höften om du behöver fixa?

Min dotter var också en gnällgurka i den åldern och kan fortfarande vara det, hon är 2år o tre månader nu. Det blev bättre när hon lärde sig gå och det blir bättre när man kan börja prata o resonera mer med dom. Nu är jag höggravid o kan säga till henne att jag inte kan bära henne o hon förstår det.

Det kommer gå upp och ner med gnället men det blir lättare ju äldre de blir tycker jag!

Sån är min 2-åring just nu, hon väger också drygt 10kg så det är lite att bära på. Jag har jobbat ganska mycket senaste veckorna så jag vet inte om det beror på det. Nu har jag varit hemma några dagar så idag var det bara pappa som gällde på kvällen istället. Hon är ju van att ha mig hemma mycket så hon kanske saknar det.

Vår Mika har också börjat bli gnällig nu, vid 13 månader. Hon har varit väldigt självständig och alltid glad tidigare, och definitivt ingen knäkatt. Men nu gråter hon ibland i sömnen, gnäller på dagarna och låter sig gärna bäras. Hon kan t.o.m. lägga sitt huvud mot min (men hellre pappans) axel ibland (har aldrig hänt tidigare). Dessutom storgråter hon om jag eller pappan lämnar henne med en kompis för att t.ex. gå och hämta kaffe på ett kafé (har heller aldrig hänt tidigare). Lite jobbigt är det, och ovant (även om det ju är väldigt trevligt att hon t.o.m. vill gosa ibland, på sina villkor), men det känns bra som den normala fas det väl är.

Min e en bär-apa, ser ut som en liten schimpansbebis när han klänger sig fast vid den som bär

Hade det varit någon annans unge hade jag tyckt det var skitjobbigt, men nu när det är min egen så tycker jag (oftast, ibland skulle det vara sköt att få gå på toa själv och slippa skrik då vi behöver släppa honom för att byta blöja ) att det BARA är charmigt och underbart att han vill vara med oss och vara så nära, det betyder at han trivs med oss och då har vi gjort ett bra jobb

Vår 17-månaders är det precis samma grej med fast det har kommit och gått i perioder. Kring 14 månader då han lärde sig gå var det riktigt vidrigt här hemma och nu efter dagisstart med diverse sjukdomar är jag och min sambo snart helt knäckta. Det är tungt att bära runt på en nästan 13-kilos stor kille som mestadels är gnällig och ledsen. När går det över?

Jag tycker oxå att det är jobbigt att han inte vill mysa eller leka, bara bäras på. Är nog inte den typen som vill ha barnet som ett plåster på kroppen hela tiden. Om han var glad och nöjd skulle det va värt det, men han krånglar runt i famnen oxå. Och bara med mig, som jag skrev, han kan va en solstråle hela dagen, så kommer jag hem och då blir han som förbytt.. bara gnäll gnäll. Vet inte vad det skulle vara att njuta av?

Det klart han vill ha närhet när han inte träffat dit på hela dagen! Jag jobbar heltid och det är samma sak här när jag kommer hem från jobbet. Jag tycker det är mysigt! Sedan får jag min egentid när barnet somnat. Jag orkar inte heller bära så vi sitter i knäet, ligger och gosar i soffan, leker på golvet osv istället.

Ditt barn kanske är lite för trött när du kommer hem också om han inte ens vill att ni ska leka ihop? Kan ni lägga om rutinerna för hur han sover på dagen?

Han får hur mycket närhet han vill och jag ängnar mig gärna åt honom när jag kommer hem. Saken är den att jag inte kan lämna honom en minut för då blir han hysterisk. Egentid får jag när han sover sen, så det behöver jag inte. Har märkt nu de senaste dagarna att det inte spelar roll om jag är hemma en hel dag (har varit sjuk). Han är lika gnällig när jag är i närheten ändå. Äh det går väl över, han är väl extrem-mammig just nu bara.

Han har alltid varit kvälls/eftermiddagstrött så visst spelar det roll. har ingen betydelse när han sover, vid 18 och framåt är det på ren vilja han får va vaken.

Våran lilla Marcus på 13 mån är precis likadan. När min man är med honom så går det jättebra. Han kan sätta honom på golvet med lite leksaker och sen gå och diska el nåt annat och Marcus är helt nöjd med det. När jag försöker med samma metod så går det inte alls, han kommer efter storgråtande med sträckta armar och jag får diska med honom på armen istället.
Håller med om att det är lite frustrerande att det ska vara så mycket gråt och gnäll. Jag vill jättegärna ha Marcus i famnen och gosa med honom, men han vill ju absolut inte sitta still och som sagt så är det tungt och jobbigt att kånka runt på sina arga och ledsna 1-åringar:) Längtar tills han blir lite gladare... :) Ser fram emot sommaren, att kunna leka ute på kvällarna och lättare kunna hålla honom nöjd och glad. Sen till hösten har han vuxit till sig lite och förhoppningsvis även blivit lite gladare:)

Vår är likadan, han är 1 år, jag tror det är en fas det går igenom. Jag är hemma och pappa jobbar, på dagarna ligger jag ofta på golvet så får han kräla omkring på mig hur mycket han vill, det gillar han, när pappa kommer hem gör han likadant, då verkar han nöjd.

Sen har vi tur att vi har ett barn som kan äta närsomhelt och hur mycket som helst:) Så är det nåt man vill fixa är det bara att sätta han i sin stol, göra små äppelbitar, knäckebröd eller nåt annat som tar lång tid att äta:) Då är han nöjd.