Har min 6-åring ett normalt beteende eller ska jag ringa en exrocist?

Har ju inte direkt något svar. Men min lillasyster var ursinnig dag in och dag ut under hela sin barn- och ungdom (det gick över när hon fick en pojkvän och har sedan dess -årtionden nu- varit bra). Själv var jag livrädd för henne. Delvis var hon grymt svartsjuk på mamma, utan anledning, för hon var i alla fall mammas älskling, och vi andra som mamma inte brydde sig så mycket om, vi var inte svartsjuka av oss. Ingen aning. Jag tror hon hade nån slags ångest och extremt mycket agg i sig. Som sagt. Det gick över när hon närmade sig 30!!

Jag funderar så här, att du skulle ha visat ännu tydligare att hon skulle med hem och äta. Jag tror hon testade dig för att se hur gärna du ville ha hem henne. Nu blev hon "övergiven" och testar ännu mer dagen därpå och så rullar det på. Men det är bara en tanke från mig.

Någon exorcist behöver du inte

6-års åldern kallas ju förminitoråen och det har jag numera FULL förståelse för. Här hemma har vi en tjej i förskoleklass med ett temperament from hell, och den där monsterblicken känner jag igen.
Min dotter är sur, grinig, kaxig, smäller i dörrar och tittar på mig som om jag bara är sååå himla dum (som sagt minitonåren - undrar om man ska ha mardrämmar redan nu hur det blir när hon är 13). Hon kan också få utbrott då hon är mer eller mindre okontaktbar och det är klart att det är jobbigt men jag fortsätter att berätta för henne vad som är ok och vad som inte är ok. Att dåligt "uppförande" ger negativa konsekvenser.
Vi har tre döttrar och kanske är det lite äldsta storasyster syndromet som spökar hemma hos oss, lite avundsjuka och så men jag vet i alla fall att många av mina vänners 6åringar har lite samma skumma saker för sig.

Jag tror att det enda som hjälper är att ha tålamod, vara konsekvent i det man gör, belöna gott uppförande (och inte bara bestraffa när de gör fel), prata och försöka vänta ut det. Jag tror absolut att det är en fas, det måste ju vara jobbigt att vara 6år. Med en massa tankar, man är liten i ena stunden och stor i andra.

Sagogryn: Ja, det var en bra tanke. Det kan mycket väl vara så. Funderade själv på om jag borde ha kämpat mer för att få hem henne. Men när hon har "monsterblicken" är hon otroligt svår att hantera och jag hade förmodligen fått burit henne hem, skrikandes och sparkandes. Hon hade förmodligen iallafall inte fått nån mat i sig. Jag har varit med om såna här händelser otaliga gånger och jag har burit hem henne massvis med gånger, nu börjar hon bli tung. Jag kände samtidigt att jag inte orkade bråka mer med henne och anser att det är dags för henne att lära sig att koppla ihop dåligt beteende till negativa konsekvenser.
Jag gillar din tanke om att hon kanske kände sig övergiven, det kan mycket väl vara ett sånt ekorrhjul.

Tips på hur jag skulle ha fått hem henne utan att bära hem henne? Hon är som sagt okontaktbar när hon har monsterblicken.

AnniPanni: Det är med ett leende på läpparna som jag läser ditt inlägg. Inte för att jag tycker att det är kul utan för att jag känner igen mig. Min 6-åring är också äldst, systrarna är 4 år (snart 5).
Jag försöker ha gott tålamod, vara konsekvent och belöna gott uppförande. Men... samtdigt så "bestraffar" jag numera dåligt uppförande som då hon blev utan eferrätt eftersom hon inte kom hem och åt med oss andra. Har du nåt tips på hur jag skulle ha gjort i den situationen, eller liknande situationer?

Jag förstår verkligen att du känner dig trött!!! Min son är bara 9 månader så jag har inget superbra svar på vad du ska göra, men jag kan tipsa om radioprogrammet "knattetimmen" som går i SR P4 Radio Stockholm. Man kan lyssna via nätet om man inte bor i sändningsområdet, och också lyssna på gamla program. Det är två smarta damer som kan massor om barn som svarar på frågor om barn från 0 till 18 år. Jag tycker att deras svar låter så "rätt" och logiska, i alla fall nästan jämt. Du skulle kunna skicka in ditt inlägg till deras maillåda, och se om det kommer med i programmet?

Kan hon kanske gå omkring och bära på bekymmer? Trivs hon i skolan eller är det något där som hon inte tycks kunna berätta för dej? Känner hon att hon hänger med sina jämnåriga? Är hon duktig på att berätta saker för dej eller måste du dra ut orden ur henne?

Urs, det låter jobbigt. Fortsätt bara hjälpa henne sätta ord på hur hon känner. Kanske ni kan lägga undan den där belöningstavlan, hon vill nog inte bli arg och förstår inte själv helt varför det blir så jobbigt och varför hon gör som hon gör och då blir ju den där tavlan bara en påminnelse och självuppfyllande profetia om hur hon 'misslyckats'. Jag kan tänka mig att hennes självförtroende är på botten just nu och att hon behöver höra om och om igen vad hon gör rätt, vad hon är duktig på, att hon är fin osv. Jag vet av egen erfarenhet från liknande situation att det är så lätt att stirra sig blind på det som blir fel. Menar dock inte att du gör det, du verkar en snäll och vettig mamma.

Lycka till,
MVH
M.

Jag tycker inte du ska bestraffa henne genom att inte få efterrätt. Hon fick ju middag, varför inte efterrätten också? Hon testar gränser. Det låter som om hon har en väldigt stark vilja. Varför låter du henne gå till kompisen när hon redan är på dåligt humör? Gå efter och hämta hem henne istället! Ha familjetid. Låt henne stänga in sig på sitt rum om hon vill men påminn henne om att ni vill ha hennes sällskap när hon känner att hon också vill det. Låt inte henne vinna striderna och belöna inte hennes beteende genom att låta henne gå till kompisar. Bestraffa inte med mat! Utan ta ifrån henne möjligheten att gå till kompisar när hon vill istället. Angående kläderna: låt henne välja själv vad hon ska ha på sig. Jag har själv talat om för mina att de får gå i pyjamas till skolan om de inte klär sig och de vet att jag menade det, så det blev inget tjafs.

Hon låter som en normal 6-åring. Däremot tror jag att situationen försämras av ditt belöningssystem och att du försöker tvinga henne till att "prata igenom" saker som hänt. När hon är mogen för att prata om sådant, då kommer hon till dig och gör det självmant ...