bryta umgängesavtal

Det är klart att den "andra" föräldern kan försöka få till en ändring av umgängesavtalet. Fast kanske inte på det sätt som trådstartaren ville. Man kan (genom sitt juridiska ombud) be tingsrätten om att få minska umgänget om man kan visa att barnet far illa av umgänget, men det är svårt att få tingsrättens hjälp med att få umgängesföräldern att träffa sitt barn mer än vad den vill.

Är det inte konstigt att om den ena föräldern inte vill lämna ut barnet till umgänge då kan den personen få vitesföreläggande (vilket jag håller med i), men om umgängesföräldern struntar i sitt barn och inte vill ha umgänge då får inte den föräldern något vitesföreläggande? Man kan ju undra varför man inte ser till barnets bästa!

Förlåt om jag låter lite arg/sur. Min ex man har inte lämnat tillbaka vår son efter avslutat umgänge igår. Är arg, orolig, ledsen ja hela känsloregistret är igång.

Hoppas att allt löser sig!

Kram

Jätte bra att det går att få en ändring till stånd även i tillfällen som trådstartaren beskriver.

Vi är inne på vårdnadstvist nr 6 på 6 år. Mitt barn är 7 år gammal. Jag har aldrig stämt honom men har blivit tilldömd ensamvårdnad varje gång. Mitt ombud har tagit kontakt med hans ombud och nu väntar vi på svar. Vi har en tid till huvudförhandling i tingsrätten nu i mitten av maj. Mitt ex har rätt till umgänge varannan fredag till söndag samt varannan jul, nyår, påsk etc. Han har inte varit intresserad av att se sin son sedan i somras. I höstas ringde jag till honom (fast att jag hatar honom, men mitt barn saknar ju sin pappa ibland) och sa till honom att hans son faktiskt längtade efter honom. Då träffades de en helg. Efter det har de inte setts (då var det också strul med tillbaka lämnadet). Nu skulle de ses denne helgen och torsd-månd påskveckan. Min advokat har kontaktat hans advokat idag, meddelat henne att vi ska ha svar i dag på hur/när min son kommer hem samt att vi meddelar tingsrätten att vi ska ha ändrat umgänget och därmed kommer påskumgänge inte på tal.

Det lustiga är att vi har en dom från tingsrätten om hur umgänget ska se ut (på klockslaget, väldigt fyrkantigt). Pappan har aldrig velat följa det och trots at det var hans advokat som avtalade med honom om hämtning/lämning denna gången så brytar han det.

För min skull fick umgänget mer än gärna upphöra, men jag märker på min son att han behöver träffa sin pappa ibland. När vi fick gjort en vårdnads/boende/umgängesutredning i somras bad jag om att umgänget skulle skötas av en kontaktperson eftersom pappan aldrig följer de avtal som görs och helst bevakat umgänge efter att skolan gjorde en anmälan till soc om att pappan låser in "min" son på hans rum där (med nyckel) när sonen säger att han längtar efter mamma. Soc lade ner utredningen för att det var svårt att bevisa och utredningen säger att kanske pappan var mer villig att följa avtalen om vi hade gemensam vårdnad (!!!!). Den utredningen har jag anmält till Länstyrelsen.

Usch, det är så frustrerande!!!! Det är mest synd om min lille son, men det påverkar hela familjen. Både jag och min man är så trötta på detta år ut och år in och det påverkar ju vårt vardagsliv och vår ork med barnen. Men jag ska kämpa. Det måste finnas en mening med att vi ska igenom detta.

Förlåt att jag skrev min historia i en tråd som inte var min .

Nä, det har du helt rätt i. Jag gjorde upp 1 1/2 A4 sida med direkta sakfel i utredningen. Jag lämnade brev till utredarna där pappan själv hade skrivit att jag skulle inte ens fundera på att ringa till barnet när han var på umgänge. I utredningens sammanfattning kan man läsa att "Pappan är positiv till att mamman ringer till sonen under umgänge". När min son gick på dagis hotade pappan personalen och av den anledningen vill jag inte upplysa pappan om vilken skola sonen går i. Utredarna menade att det var så lång tid sedan så det händer nog inte nu. Varför utsätta pojken för risken? När jag bifogade mina kommentarer samt ett en vecka gammalt e-mail från pappan där han igen skriver att jag inte ska fundera på att ringa till barnet under umgänge (barnet har bett mig om att ringa när han är hos pappa därför att han är lite rädd), som utredarna ska bifoga utredningen och skicka till tingsrätten så "glömmer" de att bifoga e-mailet som är ett bevismaterial.

Under utredningssamtalen frågar de mig varför jag inte bidrar ekonomiskt till umgängesresorna (jag resor en tredje del av resan vid hämtning och lämning annars vägrar pappan träffa sonen och den biten betalar jag) för det är det lag på. Va? Jag svarar att det kan det omöjligt vara . Jodå! Tre gånger håller vi på så här och jag förklarar att vi har en dom som säger att pappan ska stå för samtliga umgängeskostnader samt ska hämta och lämna barnet på bostadsorten. Ähh, det är praksis att man delar på umgängeskostnaderna svarade de.

Jag förstår att de bara är utbildade att kunna hantera de "normala" fallen, men då måste de inse sina begränsningar och ta in kompetent hjälp i de svåra fallen.

Ett annan sak som de hade fel om - pappan är sjukpensionerad pga dålig rygg. Han är sjukpensionerad pga astma. Jag påtalade detta för dem och visade även bevis på det. Tror du att de ändrade det? Nej!

Jag har så mycket bevismaterial på felaktigheter att både jag och min advokat är övertygad om att Tingsrätten inte kommer att använda sig av utredningen. Det ska bli kul att se hur Länsstyrelsen kommer att hantera den. Jag, och mitt/vårt fall ska nog klara oss för vi har varit med så länge, men jag tycker synd om de som inte har lärt sig systemet än.

Jag håller med om att det bästa är om man kan vara lite flexibel och ändra en dag hit eller dit eller ett par timmar här och där. Mina föräldrar skildes när jag var 2 år och de har alltid haft en jätte bra samarbete. Jag trodde att vi också skulle ha det så, men nej.

Men min ex kan inte hjälpa detta. Han har varit prof tungviktsboxare under en del år och är skadad. Det är bara så svårt att bevisa det. Hans värld fungerar inte riktigt som andras värld, men tänk så mycket lättare allt skulle bli för honom om han fick hjälp, och för vår son.

Jag är medveten om att jag har skyldighet att informera pappan.
Den information som jag får från skolan (vi får månadsbrev/kvartalsbrev via mail från skolan) vidarebefodrar jag till honom, när pojken har problem som han ju har haft pga vår tråkiga situation har jag försökt att föra en diskussion per e-mail tyvärr kan inte han se att barnet har problem. Informerar honom naturligtvis om när skolan börjar, slutar, lov, studiedagar m m. Det lustiga är att jag sedan får brev från hans advokat om att han inte fått den informationen.

Nu har vi(jag) löst det så bra med att alltid skicka e-mail och kan således bevisa att jag har informerat honom och att han har mottagit det eftersom han aldrig kan låta bli att svara mig med någon nedlåtande kommentar Detta sparar jag dock tills vi har vår huvudförhandling.

Han får all den information jag har - han får bara inte veta vilken skola pojken går på. Jag vill inte att vårt barn ska bli utsatt för att pappa kommer och hotar skolpersonalen. Han gjorde det när han gick på dagis. Tycker att det är ett bra skäl att undanhålla just den informationen.

Det är en svår balansgång. Jag pratar aldrig illa om pappan inför min son (eller då det finns risk att min son ska kunna höra), när han inte har pratat/träffat sin pappa på länge brukar jag fråga honom om han längtar och om han vill ringa till pappa, och att jag kan tänka mig att han längtar efter honom. Jag har till och med ringt till pappan och sagt till honom att han har en son som saknar honom! när han inte hört av sig på länge. Jag är intresserad och frågar om de människor som finns omkring pappan när pojken kommer hem så att han ska inte ska känna någon skuld utan att de är en del av hans liv precis som mina vänner/familj är.

Jag vet att jag sköter detta på ett ganska snyggt och korrekt sätt (ingen är perfekt). Jag önskar bara lite mer hjälp från vårt rättssamhälle. Om jag kunde lita på att pappan håll de avtal vi ingått (det kan vara enligt pappans önskemål, men han bryter även de) eller att jag kunde få hjälp/stöd när han inte håller avtalen.... Pappan skrämmer mig. Han har både hotat mig fysiskt (och misshandlat mig) och muntligt. Även om jag är tuff så är jag rädd för honom. Jag är livrädd att han ska komma hem till oss.... Men jag försöker att vara vuxen och jag vill att min son ska kunna se tillbaka på dess processer och konflikter och kunna säga "Mamma, du skötte det snyggt. Du gjorde vad du kunde".

Tyvärr är det väl så att när vi skriver här får vi inte med allt. Med 6 vårdnadsprocesser under 6 år så kan jag inte få med allt här - ett exempel min man har ibland tjänsteresor till den ort där pappan bor. Då hör vi alltid med pappan om han vill se pojken även om det inte är hans vecka eller så, och så tar min man honom med sig dit. Detta är sådant som jag tycker är helt naturligt. Tyvärr kan det leda till ett jätteproblem eftersom då finns det inget avtal att luta sig mot. Meeen, jag tror på att det finns en mening med att vi ska igenom detta. Det är något vi/jag ska lära mig. Kanske kan jag hjälpa någon annan en gång. Vad vet jag?

Kram

Jag är medveten om att jag har skyldighet att informera pappan.
Den information som jag får från skolan (vi får månadsbrev/kvartalsbrev via mail från skolan) vidarebefodrar jag till honom, när pojken har problem som han ju har haft pga vår tråkiga situation har jag försökt att föra en diskussion per e-mail tyvärr kan inte han se att barnet har problem. Informerar honom naturligtvis om när skolan börjar, slutar, lov, studiedagar m m. Det lustiga är att jag sedan får brev från hans advokat om att han inte fått den informationen.

Nu har vi(jag) löst det så bra med att alltid skicka e-mail och kan således bevisa att jag har informerat honom och att han har mottagit det eftersom han aldrig kan låta bli att svara mig med någon nedlåtande kommentar Detta sparar jag dock tills vi har vår huvudförhandling.

Han får all den information jag har - han får bara inte veta vilken skola pojken går på. Jag vill inte att vårt barn ska bli utsatt för att pappa kommer och hotar skolpersonalen. Han gjorde det när han gick på dagis. Tycker att det är ett bra skäl att undanhålla just den informationen.

Det är en svår balansgång. Jag pratar aldrig illa om pappan inför min son (eller då det finns risk att min son ska kunna höra), när han inte har pratat/träffat sin pappa på länge brukar jag fråga honom om han längtar och om han vill ringa till pappa, och att jag kan tänka mig att han längtar efter honom. Jag har till och med ringt till pappan och sagt till honom att han har en son som saknar honom! när han inte hört av sig på länge. Jag är intresserad och frågar om de människor som finns omkring pappan när pojken kommer hem så att han ska inte ska känna någon skuld utan att de är en del av hans liv precis som mina vänner/familj är.

Jag vet att jag sköter detta på ett ganska snyggt och korrekt sätt (ingen är perfekt). Jag önskar bara lite mer hjälp från vårt rättssamhälle. Om jag kunde lita på att pappan håll de avtal vi ingått (det kan vara enligt pappans önskemål, men han bryter även de) eller att jag kunde få hjälp/stöd när han inte håller avtalen.... Pappan skrämmer mig. Han har både hotat mig fysiskt (och misshandlat mig) och muntligt. Även om jag är tuff så är jag rädd för honom. Jag är livrädd att han ska komma hem till oss.... Men jag försöker att vara vuxen och jag vill att min son ska kunna se tillbaka på dess processer och konflikter och kunna säga "Mamma, du skötte det snyggt. Du gjorde vad du kunde".

Tyvärr är det väl så att när vi skriver här får vi inte med allt. Med 6 vårdnadsprocesser under 6 år så kan jag inte få med allt här - ett exempel min man har ibland tjänsteresor till den ort där pappan bor. Då hör vi alltid med pappan om han vill se pojken även om det inte är hans vecka eller så, och så tar min man honom med sig dit. Detta är sådant som jag tycker är helt naturligt. Tyvärr kan det leda till ett jätteproblem eftersom då finns det inget avtal att luta sig mot. Meeen, jag tror på att det finns en mening med att vi ska igenom detta. Det är något vi/jag ska lära mig. Kanske kan jag hjälpa någon annan en gång. Vad vet jag?

Kram

Oj, nu kom mitt inlägg med två ggr. Går tydligen inte så bra för mig