Har svårt att sova i natt, hostar ännu. Sitter därför och läser före att ha ngt att göra.
Läser ut min bok(Fångad av hakkorset av Bruno Manz).
Epilogen tar mig minst sagt med storm, citerar fritt:
Om jag lärt mig något av mitt liv(..) är det att lyssna mer uppmärksamt på den inre röst( J A G kallar honom Gud) som bor inom oss alla och som alltid berättar för oss när något är fel.
forts. citat: Jag är övertygad om att denna moraliska röst är den egenskap som gör oss alla till sanna människor. Den talade till mig vid det mest kritiska ögonblicket i mitt liv. Till min (..)sorg valde jag att strunta i den och(istället lyssna till mig själv.
1990, på vårvintern närmare bestämt grips jag av en enorm lust att besöka mitt ursprungsland(där jag adopterades ifrån) övertalar min pojkvän att vi skall åka dit, men förstår uppenbarligen inte v a r f ö r(min biologiska mamma ligger för döden o. ber saäkert för att få se mig en sista gång). Jag var för ung, oerfaren för att förstå, men pga. detta(valde?) jag att inte begripa utan lyssnade mer till mig själv som ville undkomma mitt förflutna.
Förlåt mitt svammel, men boken o. funderingar gjorde sitt till.
Ber för er alla o. kram!!
Docendo díscimus skrev 2009-04-05 00:19:48 följande:
Tack för tråden.
Varsågod o. välkommen hit igen
.