Ljumskbråck. Någon som haft barn som opererats för det och sövts?
Edvin (född i v28+5 feb 2006) opererade ensidigt ljumskbråck på Akademiska sjukhuset i Uppsala juli 2006 (då var han ca 19 veckor gammal okorr, 7-8 veckor korr).
Det var meningen att de skulle operera i Sundsvall, men remitterande läkare i Ö-vik hade glömt att skriva att Edvin hade en CMV-infektion som satt ned funktionen på hans lever, så när de fick nys om det i Sundsvall skickade de oss direkt till Uppsala eftersom de har barnkirurgavdelning där (men inte i Sundsvall alltså). Detta berodde på sövningen och att risken att behöva respirator var för stor för att chansa på ett mindre sjukhus.
Han blev alltså sövd och vi fick inte vara med vid sövningen (sjukhusets policy eftersom han var under ett år).
De kallade på oss när han precis började vakna från narkosen och jag fick sitta på uppvaket med honom vid bröstet och amma honom om jag ville tills han vaknat helt. Det tog några timmar innan vi kom tillbaka på avdelningen igen. Rumpan hade somnat av de hårda stolarna på uppvaket, men jag ville inte släppa honom för en sekund...
Vi kom till sjukhuset på kvällen och perationen genomfördes vid lunchtid på dagen efter och vi kom alltså tillbaka till avdelning 95 på kvällen. Morgonen efter tittade barnkirurgen in till oss och kollade att allt var bra och sedan skrev hon ut oss! 1½ dygn!!!
Vi fick några alvedonsuppar att ge Edvin inför resan (50 mil i bil hem, fast vi körde bara 30 mil och stannade hos min syster över natten). Han fick en innan resan började men verkade inte ha ont överhuvudtaget.
När vi närmade oss min syster så LOG Edvin för första gången i sitt liv! Det var precis som om han menade "mamma, nu har jag inte ont längre, nu kan jag le" 
Han verkade så nöjd med allt att han inte fick mer alvedon (av oss) efter operationen. Operationssåret läkte hur fint som helst och en vecka senare skulle vi på planerat återbeök hos Edvins barnläkare "hemma". Då var såret så fint att man inte kunde fatta att han opererades bara en vecka tidigare!
Nu när det har gått över 2½ år så kan man nästan inte ens se ärret! Jag som vet var det borde finnas kan naturligtvis hitta det, men hans mormor eller farmor kan inte se det fast de vet att han är opererad! Han fick plastfilm över såret (apropå det som rosiee skriver).
Jag var också väldigt orolig att han skulle sövas och grät jättemycket på sjukhuset både innan och efter operationen. Personalen föstod inte orsaken, de trodde att jag var orolig för själva operationen.
Det som var jobbigast för mig var att hamna på sjukhus igen efter att ha tillbringat 125 dygn där och sedan varit hemma på riktigt bara i ca 5-6 veckor innan vi hamnade där igen.
Det kändes som om hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig när vi lämnade honom för operation, som om vi aldrig mer skulle få tillbaka honom. Nu hade vi fått låna sjukhusets barn tillräckligt länge och nu skulle han tillbaka till sjukhusets ägo...
Läkaren berättade att han hade ökad risk för bråck på andra sidan också iom detta bråck, så läkarna hemma hade koll på honom ett bra tag framöver, men det hände inget mer. Han slapp en andra operation.
Fråga så mycket du behöver (både mig, oss och läkarna som behandlar ditt barn). Inga frågor är onödiga om du känner att du behöver ställa dem, KOM IHÅG DET!
Det är din rätt som förälder att få veta tillräckligt om ditt barn och bara du vet när du fått veta just tillräckligt för att du ska känna dig trygg!