numberone skrev 2009-06-25 13:59:38 följande:
mammat2 och lillis: Tänkte samma sak imorse.... jag vill inte behöva vara mamma till ett handikappat barn. JAg vill vara Ellen och Agnes mamma, en helt vanlig mamma med helt vanliga bekymmer. Sen Agnes kom har jag börjat fundera på Ellens liv när hon blir mycket äldre. Jag vill inte att hon ska bli sittande på nåt hem där ingen bryr sig fullt ut kärleksfullt. Blir ledsen när jag tänker på att min så vackra flicka inte har samma bra förutsättningar som lillasyster....
Ja herregud så det känns ibland. Ofta. Man kastas mellan "stackars barn" och "stackars mig" och "hur ska det gå till?"
Satt i säkert en halvtimme och lipade efter sista avsnittet av ER när mamman dör och barnet klarar sig, för jag tänkte att om jag bara hade dött så hade Elliot nog klarat sig utan skador. Satt i panikdepp tills mannen (som vanligt) undrar vad (specifikt) jag lipar över denna gång och sedan kommenterar att "jo, men en mamma kan ju kanske också vara bra att ha".
Skratta eller gråta..?
Eller tårarna kommer när lillebror kryper runt och jagar med kusinerna och Elliot sitter i mitt knä, och svärmor tycker att jag måste sluta vara så känslig.
Ja, det vore bra. Men HOW? Samma kvinna tycker att det är slöseri med tid att gå i terapi. Okej, hur gör jag då?
BLÄ!
(Fast välkomna in till facebook för bilder på mina tokstollar!)
Nu går han i pension! Känns lite jobbigt att börja om med någon ny, men det är bara att vänja sig.