M Hellin skrev 2009-04-11 16:55:16 följande:
Jag törs inte säga hur länge, men när jag insåg att det inte bara var en dålig dag hos katten, då var det akut. Katter är mästare på att dölja när de är dåliga. Men om katten är sig själv igen ser jag ingen anledning att åka in akut. Såklart sittar man alltid i efterhand och undrar varför man inte sett något tidigare, och beskyller sig själv för att man inte sett det i tid. Men jag skulle gissa att min katt, gick med symptom i en månad eller kanske tillomed tre innan jag insåg att något var fel. Men de är ju sånt man ser när katten är borta, och analyserar vad man gjort för fel. Min moster som är veterinär såg heller inget, och tycker inte jag ska anklaga mig själv.
Tycker inte heller att du ska anklaga dig själv. Det är så svårt och vi vill våra älsklingar så väl.
Jag kan anklaga mig själv för att jag inte var hemma när min förra katt insjuknade. Jobbade nätter 7 mil bort, så jag vet inte hur länge han hade plågats då jag varit borta i ungefär 14 timmar. På kvällen innan jag åkte hade han varit helt normal. Han hade fått propp i ryggraden så att bakbenen bara släpade efter honom, troligtvis även propp i lungan eftersom han hade så svårt att andas. Var en chock att komma hem och hitta honom i det skicket, läskigt jamande, med hängande bakben, andningssvårigheter och med bajs i pälsen. Jag hade ju sett fram emot flera nätters ledighet och mer tid med honom. En vecka senare skulle jag börja på ett jobb i min hemstad som bara innebar dag- och kvällsturer.
Orkade inte köra in till djursjukhuset efter ett så långt arbetspass att mamma fick komma och skjutsa in mig för att få honom avlivad. I över nio år hade han varit min livskamrat, jag ville och hade räknat med att ha honom kvar mycket längre. Min livssituation skulle ju lugna ner sig och precis då händer detta. Jag fick försäkrat att propparna inte berodde på hur jag tagit hand om honom, att jag inte kunnat göra något annorlunda, utan att detta händer vissa katter. Några veckor eller nån månad innan hade han haltat lite på ett bakben och jag trodde att han hade hoppat ner från något lite snett och stött till det (han var endast innekatt), jag observerade honom, ringde även djursjukhuset har jag för mig (har alltid ringt så fort jag känt oro för något). Jag kände igenom benet utan att hitta något som tydde på en allvarligare skada, bara lite ömhet och han slutade snart att halta. Så här nu i efterhand går det ju att tro att det varit någon liten propp även där som fastnat och sedan släppte. Om vi hade åkt in med honom då tror jag inte att de hade misstänkt en propp eftersom det inte fanns något annat som tydde på det och eftersom haltandet gick över, men det är ändå lätt att känna att jag skulle gjort mer just då. Upplever den här händelsen som plågsam även fast det var över två år sedan det hände.
Kommer nog aldrig att ha en lika underbar katt som honom igen....han var verkligen speciell och mitt allt. Trodde inte att jag skulle kunna tycka om andra katter och absolut inte någon som var svart/vit och hade liknande mönster som Sotis. Nu sitter jag här med två andra svart/vita katter, de kan inte mätas med Sotis men de är speciella på sina egna vis och jag tycker mycket om dem också. Jag koncentrerar mig nu på vilken fin katt Sotis var och alla de år vi fick tillsammans, att han verkligen gillade sin matte. Den starka och känslomässiga saknaden efter honom kan fortfarande ploppa upp om jag ser en bild av honom, eller som nu när jag började tänka och skriver om honom. Det som hände när han slutligen fick somna in försöker jag att inte tänka så mycket på, eftersom det gör mig så ledsen. Minnet av honom blir inte bättre för att jag sitter här och anklagar mig själv för att jag var borta för mycket och allt annat som går att anklaga sig själv för.
. Kan höra med mina föräldrar om de har någon. Färskt vatten står framme hela tiden och nyss var han inne i köket och åt lite mjuk mat. Bra tips med buljongen, då får han ju i sig lite salter också och därmed lättare att få behålla vattnet i kroppen.
