Ja jag vet att det är svårt. Men om ni försöker sätta ord på det.
För att förklara för oss som ännu inte fått våra barn hur man känner.
Kan man jämföra det med den kärlek man har för sina föräldrar tex?
Jag kan inte jämföra den med någon annan kärlek. Visserligen förändras kärleken med barnens ålder och behov, men inte ens kärleken till mina vuxna barn går att jämföra med den till mina syskon, föräldrar eller min man. Det finns ett stort inslag av beskyddarinstinkter till mina barn - om än inte lika mycket när det gäller de stora barnen.
Det kan inte jämföras med någon annan kärlek. Det är klyschigt men man skulle gladeligen offra sitt eget liv vilken sekund som helst om barnet var hotat, man skulle hoppa ned bland vilda, hungriga tigrar för sitt barn skull utan att tänka efter övht. Kärleken påminner lite om den då man är djupt förälskad i någon så tillvida att man inte kan titta sig mätt på barnet, man blir liksom förblindad och kan finna sig sitta och fånle medan man betraktar barnet.
Bara tanken på att något skulle hända barnet ger upphov till så mycket oro och ångest att man knappt orkar tänka på det.
det går ej att förklara, jag kan dö för min son han e mitt allt mitt liv .
Går inte att förklara men det är helt klart den starkaste och bästa kärleken man kan uppleva. Skulle göra allt för mina barn och älskar dem villkorslöst mer än allt i världen. En häftig men ibland också skrämmande känsla!!
Håller med det alla andra skrivit. Den kärleken går inte att beskriva för en är helt vilkorslös.
Jag som har både en bebis (15 månader) och en tonåring (snart 17 år) kan intyga att kärleken håller sig lika stark hela tiden. Sen är ju tonårstiden en prövning i sig, men hur dumt min dotter än kan bete sig så älskar jag henne lika mycket ändå. Det är det som är villkorslös kärlek. Jag brukar tala om för henne att vad hon än gör och hur hon än beter sig så kommer jag ändå alltid att älska henne precis lika mycket.
Jag fick nästan ångest igår när jag läste Aftonbladet om lille Vicktor som var cancersjuk, och idag såg jag att han avled imorse. Jag kan inte ens tänka tanken att det skulle kunna hända mina barn nåt! Den tanken är oumbärlig!