Jag är 23 år och ahr åldersnojja!!

Jag är 18 år, fyller 19 år i slutet av sommaren.
Jag har också åldernojja.. Har pratat med mamma, sambon och flera om det här men dom bara skrattar åt mig och säger att jag inte ska oroa mig. Men det gör jag ju ändå.. Fyyy :-/

Anonym (18 år & mamma) skrev 2009-04-15 12:50:01 följande:

Ja du fick mig inte att må mycket bättre med tanke på din ålder...

Hehe ojdå
Men det folk inte förstår är att man faktiskt KAN få åldersnojja i ung ålder, men när man väl tar upp det så skrattar dom åt en istället för att ta en på allvar och hjälpa. Men nene.. :-/

Någon skrev något fint i tråden om 35-åriga åldersnojor, att man ska lära sig uppskatta sin livserfarenhet. Läs den tråden!

Anonym (18 år & mamma) skrev 2009-04-15 12:53:45 följande:

Precis. Ingen förstår och jag har inte lyckats träffa någon med samma bekymmer heller utan alla verkar trivas med denna åldern. Det är jättejobbigt nä ingen tar en på allvar. För mig innebär detta stora problem faktiskt.

jo precis.
Och speciellt nu när man är mamma också. Man är "bunden" till ett liv hemma. Haha låter hemskt.. Men så kan jag se det ibland.
Jag kommer inte kunna gå ut och ha kul förrän om 17-20 år.. Och då är jag 36 år. Fyfan vad gammal man är. USCH!
Neee.. Helst skulle jag vilja stanna i 19årsåldern..

Jag ville också ha barn tidigt, är nu snart 23 och har precis börjat försöka få barn. Det är egentligen tidigt i dagens värld, det också.

Jag gjorde en massa dumheter som ung som jag egentligen borde ångra nu, men jag har lärt mig att leva efter regeln att inte ångra någonting som jag ville göra då. Precis på samma sätt bör du försöka att inte gräma dig över att du växer ifrån ungdomsåren, därför att det kommer du att göra oavsett, men åldern sitter ändå i själen och inte på kroppen. Om du vill vara 17 och springa på krogen har du ju all rätt att göra det, lev efter den ålder du känner att du egentligen är! Skit i siffrorna, det kommer du aldrig att bli lycklig över. Och när ditt barn är 10 och du 32 så är du ändå en ung mamma!

Tänk såhär istället: Ju äldre du blir (i siffror) ju mer respekt kommer du att få av omgivningen (trots att du i själen fortfarande är 17 år). För så är det ju, vi blir inte tagna på allvar innan vi är minst 25, och knappt ens då.

åldersnojja jag med, vill vara 18- 19 igen, kan bero på att det var roligaste tiden i mitt liv, är 24 snart 25 och har två barn och bor utomlands, inte ens nära några av mina kompisar som inte har barn som kan ta mig ut på en barnfri (inget blöjprat allså) kväll och där jag kan vakna upp när jag vill utan att behöva oroa mig för frukost och liknande. Jag har inte livet framför mig,, jag har ett gemensamt liv framför mig. med mina barn.. och sen kommer dom vara 20 när jag är 39 och då känner jag mig nästan avunsjuk att dom troligtvis kommer ha roligare och uppleva saker som jag inte kan eftersom jag är GAMMAL.

Tror att det är barnen som gör att vi känner oss gammla eftersom vi måste se framtiden och planera. om jag var 24 utan barn skulle det se annurlunda.. Men inte vill jag byta ut dom för nått slags vilt fest liv.. älskar ju dom.. då får jag väl ha åldersnojja tills jag får min riktiga livs kris och skaffar en liten sport bil..

Vad är det som ni tror är så hemskt med att vara 35? eller 45 eller 55?
Vad menar ni med att livet är slut då? vad är det man inte längre kan göra då?

precis. Jag ser fram emot att vara 35 och tas på allvar, att ha bättre lön och kunna resa, att då ha hyfsat stora barn som man kan göra en massa roligt tillsammans med. Eller varför inte pensionsåldern, då man kan skaffa hund och lata sig i trädgården hela dagarna? :)

Dessutom pratar min man om den där "40-årskvinnan" som han menar är mycket mer sexuell än vi som är 20. Så han ser fram emot det han också :)