vad tycker ni om andras barn??

Jag har inget direkt intresse för andras barn. Jag vet inte hur man leker med andra barn för den delen heller.. Blir bara typ blyg inför barnen.
Det är ju inte så att jag inte gillar andras barn, utan jag är bara inte intresserad. Men så har det alltid varit, ända sen jag har varit liten.

ja men precis "inte gillar" kanske var fel utryck av mig att skriva men ja jag är helt ointresserad av andras barn, jag vill INTE vara det men jag vette fan asså vad jag ska göra..

Exakt samma för mig.
Jag var hos min kusin för ett par veckor sedan med min dotter. Och hon har en dotter på 3 år.. Hon ville leka med mig och jag försökte men jag blev bara _besvärad_ ungefär. Visste inte riktigt hur jag ska göra.. Och till slut så blir jag irriterad. Men när jag leker med min dotter så går allt hur bra som helst!

Känner likadant. har svårt för vissa barn..
var ingen barnälskare innan jag själv fick barn för 3år sedan.

är inte heller den som vet hur man leker me andras :)
å blir med lite blyg.

Men sen är det ju helt annat med sina egna..

alltså KAN det vara normalt att känna såhär! :D
så jag behöver inte söka hjälp ;P

Hehe jag vet faktiskt inte!
Någon annan som vet!?

Finns nån som sa, "Mina barn och andras ungar".
Stämmer nog på väldigt många. Man kan sina egna barn, men inte andras ungar, för dom är ju inte ens egna.

*bara en liten tanke*

hehe nej jag tror inte du behöver söka hjälp ;) *asg*
Du är inte den enda som känner så haha..

Inget konstigt med att man kænner så:
ens egna ungar ælskar man, å før det mesta tycker man också om att vara tillsammans med dom. Nær det skær sig har man alltid kærleken att falla tillbaka på.

Andras ungar.. tja... Dom får gærna leka med mitt barn, men jag behøver væl inte leka med dom? Har inga spesiella kænslor før dom, å skulle man førsøka leka med dom kan dom ju reagera helt annorlunda en ens egna, å få en till å kænna sig smådum...

det finns ETT barn som jag verkligen inte kan tåla!!
h-n är så j-vla uppkäftig, dens föräldrar har inte lärt henne/honom att man inte ska käfta mot vuxna typ.
dens ordföråd består av "j-vla sepe kossa" osv hade min dotter sagt så till en vuxen hade jag slängt henne i rummet för resten av veckan!

h-n är rent utsagt vädigt elak! och jag undrar verkligen hur det går på lekis för denna..

Jag hade ju sett till att mitt barn inte umgicks med det barnet!!

Fast det är väl inget fel på dig TS!

Jag är väldigt barnkär och de dras till mig sen finns det barn som jag helt enkelt inte klarar av.

addicted: det får dom inte heller, eller rättare sagt har jag sagt till detta barn som beteer sig hur som helst att H-N INTE får leka med mitt barn
och just berättat att man inte ska betée sig som denna gör.

Det handlar nog om personlig kemi. Vissa människor klickar man med, andra inte. Det är absolut inget onormalt att vara ointresserad av andras barn. Alla är ju olika, och ditt intresse ligger helt enkelt inte där. Värre om du sagt att du inte gillar ditt eget barn;)

Jag tillhör skaran som älskar att titta på bebisar, och kolla om de är lika mamma eller pappa osv. Men jag har alltid gillat barn, arbetat med barn, vuxit upp med småsyskon och syskonbarn. Och det finns barn jag "ogillar" ungar som är elaka mot mina till exempel.

Man kan inte tvinga sig själv att gilla något man är ointresserad av, sedan kan man väl "beundra" andras barn så mycket man förmår, för föräldrarnas skull, för att man vet själv hur glad man blir om någon säger nåt fint om ens barn....

Också helt ointredderad av andras ungar, Det värsta jag vet är när folk kommer och skall visa upp dem och tror att man vill hålla dem, NEJ tack.

Däremot finns det några undantag som jag gillar. tror det delvis har att göra med föräldrarna. Barnen är söta och väluppfostrade (även om de kan vara busiga), men det är FÅ undantag.

Jag är en "mina barn, andras ungar" typ av människa! Det är bara så... Krävs att jag har vart med i något annat barns liv från start för att jag ska känna annorlunda tror jag...

Tror att det är helt normalt att känna så och det är också normalt att känna precis tvärtom också.
Jag har alltid älskat barn och innan jag själv fick barn jobbade jag som barnflicka i ett par familjer och gillade verkligen de barnen.
Såklart älskar jag mina barn på ett helt annat sett men jag är en riktig barnfanatiker som bara dras till där det finns barn.

Jag är ingen barnälskare av naturen. Jag avgudar mina egna barn och jag tycker om de barn som finns i den närmsta kretsen. I övrigt bryr jag mig inte ett dugg om andras barn. Varken bebisar eller större barn.

Av nån underlig anledning så dras alla ungar till mig trots detta. Svårt svårt eftersom jag vrkligen inte vill ha nån relation till andras barn.

Jag är inte heller särskilt intresserad av andras barn, gulla med eller titta på bilder osv.
Dock är det lite mer intressant/roligare att umgås med barn i min sons ålder eller yngre. Barn som är äldre än honom fattar jag inte alls. Har också svårt att leka och prata med dem, blir besvärad. Beror väl till viss del på att jag inte har någon erfarenhet av dessa åldrar.