Stammar, period eller inte?

Jag kan inte svara på när det exakt räknas som "riktig" stamning men det är ju vanligt att barn stammar i den åldern och oftast går det över.
Jag stammar själv och har gjort det i hela mitt liv, så för mig gick det inte över, men bägge mina syskonbarn har stammat vid treårsåldern och för det gick det över. Mitt standardråd till föräldrar är att kontakta BVC och / eller en logoped om man är orolig. Förhållningssättet till barnet och talet är det viktigaste att tänka på och det är viktigt att barnet inte märker av föräldrarnas oro utan får glatt prata på. Därför kan det vara bra för föräldrar att få prata med ett proffs för att lindra sin oro.
Jag brukar också tipsa om www.stamning.se där det finns mer info.

Hoppas det går för er.

Tack för ditt svar, hur länge har stamningen hållt i sig för dina syskonbarn då? här tycker jag att det blir värre och värre för varje dag...

Jag minns inte riktigt, dom är tonåringar nu så det var ett tag sen . Men det höll i sig några månader i alla fall. Den ena av dom stammade riktigt mycket så jag blev faktiskt lite nervös men det bara försvann sen.
Dom siffror jag lärde mig för några år sen är att fyra procent av alla barn stammar men det är bara en procent som fortsätter stamma som vuxna. Så oftast försvinner det.

Vår dotter stammade en perid när hon var i den ålder. Vi gick 2 ggr till en talpedagog för att få tips. Jag tror att det är viktigt att ta itu med problemet så fort som möjligt för att det inte ska fortgå. Vi lät henne ta tid när hon pratade å lyssnade utan att stressa henne och utan att fylla i orden hon hakade upp sig på och lät henne tala till punkt. Det var svårt ibland för storasyster att "vänta", men vi sa att hon måste få prata i sin takt. Efter en tid försvann stamningen och i dag är det borta helt...det tog kanske ett halvår innan det förvann. Lycka till!

Min 4-åring stammade när han var mellan 2-3 år. Han stammade länge och rejält, det var nog ett halvår eller så som han stammade. Men det gick över. Nu har min yngste börjat stamma (han fyller 3 i september). Men han får ta den tid han behöver på sig för att säga det han vill. Det viktigaste är nog att låta barnen prata färdigt och inte härma dem eller skynda på dem. Det går förmodligen över. Varken jag, mina syskon, min man eller hans bror stammade så våra föräldrar var jätteoroliga när äldste började stamma. Vi fick tala om för dem att inte härma honom utan låta honom prata till punkt, även om man själv vill fylla i meningarna för man vet vad de tänker säga.

Det löser sig nog. Jag skulle nog kolla upp det om det höll i sig upp mot ett år med stammningen, men inte annars.

Tack för att ni dela med er med era erfarenheter :)
Det är ju lite ovant att hantera det här då varken jag eller sambon har stammat, dock är jag väldigt snabb när jag pratar, så han kanske försöker hålla samma takt ;)

Men då är det bara att öva lite tålamod och ta sig tid att vänta ut honom då :)
Känns som att det är jobbigt för honom när han inte kommer fram till det han vill säga, men det är väl lika bäst att han får göra det själv iallafall :)

Hej Erica!
Vår lilla tjej som blir 3 år i augusti har oxå börjat stamma nu å det e mest namn eller i början av en mening... vår pojke stammade inte i den åldern å klart man blir hur orolig som helst...
Först trodde vi hon blev nervös eller har blivit skrämd men nu har jag läst i denna tråden att det e vanligt å nu känns det MYCKET bättre

Tack för alla givande svar i denna tråden!!

Man skiljer ju på riktigt stamning, då en person har svårt att få fram vissa bokstäver, och hakning på ord som vanligen är det som förekommer hos barn. Om det är hela ord barnet hakar sig på så är det något som går över. Är det däremot riktig stamning är det väl en ide´ att ta kontakt med en talpedagog.

Sonen är 2 år och 10 mån och pratar bra, långa meningar och kan sätta in svåra ord i olika situationer därför blev jag jättepaff när han från ena dagen till den andra började stamma! Detta skedde i samband med att vi åkte till Thailand och jag tror att det blev för mycket intryck för honom, han fick så mycket att prata om så det kom för mycket på en gång.
Bara några dagar efter vi kom hem slutade han stamma! Blev lika förvånad då!
Så för hans del verkade det vara intrycken/förändringen som skedde i hans liv
Men många har lugnat oss under tiden han stammade och förskollelärare (olika generationer och relationer till oss) har sagt samma sak, det är inget att oroa sig för och låt honom ta tid på sig att prata!
Jag kände när han fastnade på varje (!) ord att jag hjälpte honom med ett eller ett par ord så han kom vidare men vi satt lugnt och lyssnade på det han ville säga!
Sen kunde han börja skratta själv när han fastnade och glömde tom bort ibland vad han ville säga!
Så jag tror helt klart att många barn stammar i perioder.

Även jag hakar gärna på här då jag har en 3 1/2-åring som stammar ganska rejält. Han började tidigt att prata och då utan stamningstendenser, sedan lugnade det ner sig rejält men nu har det kommit tillbaka rejält sedan några månader tillbaka.
Det är både på bokstäver och vissa ord men även att få fram ord över huvud taget är svårt för honom ibland. Ibland är det som om ordet stannar i halsen och inte kommer ut. Igår märkte jag själv att han blev frustrerad och till slut gav han faktiskt upp och sade ingenting över huvud taget. Han drar även ibland ut på första ordet eller första vokalen i det ord han ska säga, och ibland går han upp några toner vid de tillfällena, nästan sjunger fram ordet / orden.
Detta oroar och gnager oss och jag har kontaktat en talpedagog som jag hoppas vi får träffa snart. Vi har försökt läsa om ämnet och förstått att om barnet pratar med ansträngning kan det finnas anledning att tro att det inte bara är fråga om tilfällig stamning som växer bort. På dagis har de märkt av det och en av förskollärarna hade en son med samma problem men det växte bort. De menar också att min Noel ofta har mkt att säga på så kort tid som möjligt och att det kan vara orsaken.
Min man försöker visa Noel hur man pratar lugnt och använder rätt andningsteknik vilket en del menar kan ha betydelse. Att liksom artikulera lite överdrivet. Ibland hjälper det men det ser ju också ut som om det blir en ansträning i sig och inte så naturligt. Min svärfar stammar ganska mtk och jag har förstått att det kan finnas en ärftlig faktor. Ingen annan i familjen stammar.
Visst, finns miljoner värre saker men går det att göra ngt åt saken eller förmildra på nåt sätt så vill man ju gärna göra det som kan göras.