Mamma är "offer & martyr"....

Börjar med att ge dig en styrkekram!
Jag är uppväxt med en mamma som betett sig liknande och detta har verkligen skadat mig. Jag går i terapi (för minst tredje gången) nu och börjar förstå mer och mer.

Till att börja med så vill jag säga till dig att din önskan att din mamma ska förstå dig är just DIN och inte din mammas. Hon kommer aldrig förstå DIG så länge HON inte har en önskan att göra det.

Du ska inte vara förälder till din förälder och SÄRSKILT INTE när du har egna barn. Detta kommer att fullkomligt utplåna dig och din känsla av att ha rätt till något överhuvudtaget, vilket slutar i katastrof.

Du MÅSTE finna styrkan att hålla detta ifrån dig. Jag vet inte hur men du måste ta till vad som än fungerar för att hålla detta borta från ditt liv. Endera tala om för din mamma att om inte hon har förmågan att se något annat än sig och sitt så har ni inget utbyte. Eller helt sonika inte ha någon kontakt. Någonstans tror jag att man matar dessa människors "stackars-mig beteende" genom att låta dem hållas, vilket skadar dem oxå. Sedan finns det nog risk för att man tillslut blir likadan själv för att det blir ett så inpräntat sätt att få energi och för att man tillslut blir så bitter att ingen ser en.

Blev lite rörigt men jag hoppas att mitt budskap nått fram.

Kram

Oj vad jag kände igen mig i vad du skriver! Jag är i precis samma läge som du när man funderar på hur man ska gå vidare eller hur man kan lösa problemet. Ena sidan av mig är den starka som alltid ska ta tag i och lösa allt åt alla, den andra sidan säger att jag ska tänka på mig själv, mor min får allt lösa sina problem själv jag måste få ha min energi till mig och min familj! Jobbigt när man står och velar fram och tillbaka innan man bestämt hur man ska göra...
Det här var ingen hjälp till dig men jag förstår dig och skickar många kramar till dig!!

Oj, här är en till som känner igen sig! Absolut liknande problem med min mamma. Martyr så det skvätter om det. Kan aldrig lyssna på mig och om hon mot all förmodan skulle göra det så heter det att jag överdriver, ljuger, fabulerar och ger henne skuldkänslor. Hon blir direkt både otrevlig och ibland även våldsam. Våra möten slutar oftast i katastrofer.

Jag har också egna barn och känner att hennes beteende är så främmande nu. Det blir liksom mer tydligt när man får egna barn att man verkligen inte gör så som min mamma gör. Ännu har jag inte hittat något bra sätt att hantera det, så jag har inga tips men följer tråden och lånar de tips som du TS får.

Kram på er alla där ute som kämpar med sig själva i förhållande till sina mammor.

Din mamma låter som min, såna människor är energitjuvar.

Jag kan inte ge dig råd, kanske bara vila från din mamma lite, ta kontrollen över hur mycket hon får ta av din tid och ork.
Jag håller min mamma på distans, inte för jag vill, men för jag mår bättre så.

Jag ska opereras om ja, imorgon, och när vi pratade idag så tog hon upp hur jag hade svikt henne när pappa dog.
Hon förvanskar och förtränger kanske att hon motade bort mig då.
Inte vad jag behövde idag.

Om du vill så kan jag bidra med en styrkekram.

*sänder styrkekramen*

Å, detta är en tråd för mig. Min mamma är likadan; HON ska jämt få stöttning, någon som lyssnar på hennes problem osv.

Att jag mått dåligt och upplevt att hon inte brytt sig om mig när jag var barn, det spelar ingen roll. Knystar jag om det kommer martyrskapet igång IGEN; HON har försökt sitt bästa, hon har kämpat för att vara en bra mamma som bara velat sina barn väl osv. Sen kommer tårarna och så står jag där och känner mig enormt skyldig och otacksam.

Jag och min mamma har inte speciellt bra kontakt, för jag orkar inte. Vi bor på olika ort, så vi träffas inte så jätteofta, men vi brukar pratas vid i telefon nån gång per vecka. Det är lättare att hålla det på telefon, för hon går inte igång på samma sätt då.

När jag var 20-21 nånting hade jag ett sommarjobb jag hatade, jag tog det trots att jag var deprimerad men jag mådde så uruselt att jag bara ville gråta dagarna i ända. Då försökte jag få stöd av min mamma, jag ville att hon skulle säga att jag skulle tänka på mig själv och att allt ordnar sig, men då var hon kall och hård och ansåg att jag hade ett så trevligt jobb med trevliga kolleger och att det var bara att bita ihop. Min mamma ansåg att jag bara gjorde mig till som mådde dåligt, och att hon var en så perfekt mamma att det är omöjligt att jag skulle ha kunnat utveckla en depression.
Detta var droppen för mina känslor för henne. Jag slutade, mot mina föräldrars "order", på sommarjobbet, åkte iväg långt hemifrån och hade ingen kontakt med mina föräldrar på några månader. Denna "episod" lärde mig att jag inte kan lita på mina föräldrar för stöd, och med åren har jag försökt acceptera detta. Lätt är det inte, speciellt som min mamma anser att jag ska vara nån sorts jävla hobbyterapeut för henne.

Det där du skrev om att du aldrig blivit kramad, väckte lite i mig.
Jag börjar först nu, med 40 att komma min mamma lite närmare. Vi har börjat prata mer öppet, efter att jag själv började diskutera mitt äktenskapsproblem med henne. Hon sade då själv..."jag trodde alltid att vi inte hade ngontigng gemensamt, men våra liv har fler paraleller än jag visste"
Vi kom även fram till att hon inte kramat mig mycket som barn. Men hon växte själv upp med föräldrar som inte kramade.
Jag har brutit den kedjan. Mina barn blir kramade och pussade varenda dag och känner att jag älskar dem. Nu kommer de själva och ger mig en puss och säger att de älskar mig.
Jag tror att det är viktigt att du försöker ge dina barn den kärlek du själv inte fick. Gör dig själv och dina barn den tjänsten att du bryter kedjan!!!
Gör inte samma misstag som mamma och mormor! De har nog inte lärt sig annat...

Kram!

Samma visa samma klagan!
Visst, de har gjort det de tror är bäst för oss. Skulle de veta och förstå hur vi upplever det skulle de nog få en smärre chock.
Man hade önskat att man kunde säga att man inte mådde så bra och att de skulle svara peppande och stärkande. Istället får man tillbaka att "de minsann inte heller haft det så lätt" och "jag försår inte varför du gör så" och "se på den och den, de gör på ett mycket bättre sätt"...
Puh!
Jag har slutat tro/hoppas på att de ska förstå, DET har hjälpt mig.
Tidigare så hoppades jag att det skulle bli ändring eller att det ibland fannas tillfällen då vi hade "rätt" stämmning för djupare samtal men men icks sa nicke...då kom de där giftpilarna.
Det är bara att inse, de kommer inte förändras.

Skönt ändå på något sätt att vi inte är ensamma om att uppleva detta!
Har hållit mig ifrån mamma de senaste dagarna och efter vårt senaste "gräl" där jag faktiskt lättade mitt hjärta för första gången "på riktigt", så känner jag mig lättare. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men lite som att jag hämtat tillbaka min egen kraft, som om jag läckt massor av energi till min mamma.... Komplext, hur vi fungerar vi människor, hur viktigt det är att själen också får sitt.

Jag har brutit kedjan med kramar o pussar till mina egna barn. De får höra o känna varje dag att de är älskade och är bra precis som de är. Säkert gör jag något fel som de kommer grunna på i framtiden, men den dagen de kommer till mig kommer jag lyssna och bekräfta dem, inte skylla ifrån o vara martyr.
Allt jag vill med min mamma är att bli bemött som en vuxen person, inte att hon är ett barn och jag hennes extra-förälder. Jag har inte möjlighet att flytta längre ifrån henne, men mentalt kan man ju också skapa distans. Måste öva på detta så jag inte tar "slut" som människa, det är ju så mycket man ska räcka till till!

Kram till er alla "medsystrar"!

Härligt att läsa att du TS har fått tillbaks lite kraft och energi!!
Som även du skriver så går mina tankar ofta till hur mina barn kommer se på mig när det har blivit stora, gör jag samma misstag som min mamma utan att se det själv.
Försöker att vara noga med att bekräfta mina barn som de är (tänker aldrig be dem bekräfta mig!!)
Jag vill vara deras stöd i livet (inte hacka på dem om något går fel och säga vad va det jag sa med ett hånflin)
Jag ska alltid försöka att se det positiva i vad de gör och tar sig för (inte vara negativ och släcka deras gnista och kreativitet.)
Och framför allt ska jag engagera mig i dem helhjärtat (inte vara en grinig bakismorsa som ligger på soffan hela helgerna....)

Vet inte om det blev något vettigt av detta inlägg men känns skönt att få skriva och få ut mina tankar... Har försökt prata med de nära i min omgivning men känner inte att det finns någon som riktigt förstår vad jag menar....
Kramar till er allihop!!!!