Olust inför IVF

Jag kände precis likadant. Det var som att ha ett ben i graven, antingen trillade man i eller så fick man leva vidare. Det kändes så definitivt och därför också skrämmande. Jag hann fundera ganska mycket på det där och till slut kände jag faktiskt bara glädje inför att äntligen få ett ordentligt försök. Vi fick dessutom rätt goda odds på att det skulle lyckas, vilket förstås hjälpte.

Lycka till!