Jag "slog " min 3 åring!

Det är en jävla skillnad på att daska till och slå/misshandla ett barn. Inget av det är bra men att skrika barnmisshandel och tilltala ts som en del av er gör här är bara patetiskt. hon är inget monster och ingen dålig mamma för att hon tappade tålamodet!

Ja. Om man måste slå sitt barn. Men om man daskar till sitt barn har man fan inte brustit totalt som förälder. Man har begått ett dumt misstag.

Anonym (10) skrev 2009-04-27 23:56:54 följande:

Precis. Men det går att resonera ändå. Om mamman inser sitt misstag tror jag att barnet mår bättre av att mamma säger förlåt och aldrig gör om det och är en bra förälder på alla sätt och vis i framtiden än att man rycker bort barnet från sin familj och det sker en omplacering. Och jag tror inte att något blir bättre av att folk fullkomligt spyr galla över ts när hon mår dåligt redan. Jag försvarar inte handlingen men det som har hänt har hänt och jag ser inte de positiva effekterna av att hävda att hon nu är totalt misslyckad som förälder för all framtid.

Nej. Folk på familjeliv är de perfekta människorna som förklarar för sina tvååringar varför de inte bör elda upp sina hår samt konsekvenserna av de olika brännskador som kan uppstå. De höjer inte heller rösten när barnet håller på att välta ner finporslinet eftersom de är vuxna och därför inte besitter förmågan att bli rädda eller haja till!

Anonym (10) skrev 2009-04-27 23:54:44 följande:

Jag tänker faktiskt inte sitta och förklara för dig vad skillnaden mellan en dask och ett slag är. Det vore att dumförklara oss båda.

Ja! i samma ögonblick som man blir mamma stängs alla naturliga reaktioner av. Man är konstant lugn och sansad. Man tappar aldrig humöret och inget går någonsin snett! Det ska bli skönt : )

Jag minns en episod när jag var 5 år och välte ut hett kaffe. Mamma slet tag i min arm och drog undan mig för att inte allt skulle rinna ut över mina ben. Då jag faktiskt inte brände mig blev jag rädd och ledsen över att mamma skrek och drog mig i armen. Dock kramade hon mig och förklarade att hon hade blivit rädd. Det som betydde mest för mig var att allt var bra och barn är mer förstående och förlåtande än vad man kan tro! Jag försvarar som sagt inte ts reaktion..Men alternativen till att be om ursäkt och gå vidare är jävligt drastiska och kommer antagligen att skada dottern mer.

Nej det är verkligen inte ok. Det är väldigt olyckligt att det som hände hände men faktum är att det HAR hänt och man kan inte ändra på det. Därför måste man fråga sig själv hur det blir bäst för barnet att gå vidare. Det funkar nämligen inte så att barnet börjar hata sin mamma efter en dask på armen. Vilket är bäst?? Att mamman som i detta fallet inser sitt misstag, säger förlåt och spenderar resten av sitt liv med att få sin lilla tjej att förstå hur värdefull hon är eller att soc kopplas in och flickans värld vänds upp och ner och förgiftas med rädslan och obehaget som det innebär för ett barn? Ni är inte särskilt psykologiska om ni tror på det senare.

nu kommer jag antagligen att gå till slakt här men det är faktiskt så att små barn underskattas! För det första går det utmärkt att fråga en treåring frågor och på så vis komma fram till vad som egentligen hänt och för det andra ljuger barn ganska ofta :) Inte på ett elakt vis utan för att de helt enkelt uppfattar saker på ett annat vis! Detta vet dagispersonal och ringer därför inte 112 så fort en unge annonserar något!

Ah sorry :) Nu var jag visst en såndär störig typ som la mig i utan att läsa ordentligt först!