Jag "slog " min 3 åring!

Ja, som OM soc verkligen skulle omhänderta barnet efter en sån här grej som TS beskriver!! Herregud människor!!

Anonym (s) skrev 2009-04-29 21:30:16 följande:

Vad stark du är !!
jag hade inte vågat berättat att jag slog mitt barn illafall inte här !!!!
gör aldrig mer om det bara .
räkna till 100000000000000000000000000000 tills du lugnar ner dig .
När min dotter var 4 år kastade jag en tallrik med mat på vägen ganska nära där hon satt , jag blev såå sur för att hon inte ville äta att jag bara slängde tallriken tur att jag missade !!!.
Men hon kommer fortfarande ihåg och det var en tallrik med fisk och hon hatar fisk
mådde ganska dålig efteråt men det har gått 11 år sedan dess och har aldrig mer kasta grejer på barnen , så det betyder inte att du ska fortsätta slå din dotter .

Det finns många som tar tag i armen när barnen gjort fel Ts misshandel är det inte. Men är man för hårdhänt så klassas det som misshandel..

En gång är ingen gång. Be henne om ursäkt för det och säg "mamma gjorde fel". det fattar mer än vad man tror. Ingen fara skedd. Mäsnkligt om det händer någon gång.

Fy fan vad familjeliv blivit ett dåligt forum. Alla som säger att hon ska anmäla sig till soc. Jag tror att nio är väre själva eller så har ni blivit utsata för våld eller så har ni inga barn med egna viljor. Som föräldern är det ibland svårt att inte ta tag i armen eller skälla om de får världens raseri utbrott om man har brottom eller att de gör saker de absolut inte får. Men en enstaka gång är inte så farligt även om det inte är bra. men om man vissar tusen gånger mer kärlek och omsorg och jag kriver inte mer för de som fattar vad jag menar vet det ni andra kommer ända bara säga emott

Hej, jag är här igen.

Mijo, o du kan skatta dig lycklig som är så perfekt..........................men vi vissa individer har faktiskt känslor som ibland kan brista.

Jag kan säga till de som vill veta så har det gått bra. Personalen på dagiset har varken sagt nåt eller ändrat nån syn på mig som det verkar. Och min dottter är faktiskt lycklig och glad. Jag har tagit mig en funderare efter den dagen och försöker stressa midre och ta det lugnt. Älskar mitt barn över allt annat och skulle aldrig ens ha en tanke på att skada eller slå det med avsikt.
Kram till alla som har stöttat mig och förstått.

Har inte läst hela denna tråd,men vill skänka en styrkeklapp till den stackars mamman. Jag tror att de som så lätt dömer dig här inne antingen inte har några barn alls eller ialla fall inte haft några trotsiga barn. Jag vill poängtera att jag avskyr barnmisshandel, och att jag anser mig vara en ganska överbeskyddande mamma som alltid vill ha koll på mina barn och är rädd att de ska slå sig eller att det ska hända dem något. Men jag har också haft trotsiga (ibland helt för jäkliga) barn. Och då talar jag främst om min äldste son. Jag var själv med honom när han var liten och han var verkligen mitt allt. Men så han bråkade! Han testade mig jämt. Skulle inte till dagis, inte hem från dagis, han bet mig ,slog mig, sparkade mig, slog av mig mina glasögon, drog mig i håret, svor mm. En gång i stridens hetta brast det och jag gav honom en "hurving" uppe på hjässan. När jag insett vad jag gjort började jag gråta och kramade honom hårt. Sen ringde jag min pojkvän (numera min man) som jag inte bodde med ännu och grät och berättade vad som hänt. Jag visste att livet aldrig skulle bli detsamma, för jag hade gjort en sak som jag aldrig trott mig själv om, aldrig för en sekund. Och idag , 11 år senare, sitter det fortfarande som en tagg i mitt bröst. Kommer aldrig glömma det eller förlåta mig själv, och har definitivt aldrig gjort om det. Min son kommer inte ens ihåg händelsen men jag har biktat mig. Han säger, men jag var ju så jobbig.. Man blir inte per automatik ett monster för att man slår en gång. Och ni som gämför med kvinnomisshandel, har ni varit där? För det har jag och jag kan säga att det är inte samma sak att förlora kontrollen när man är desperat och provocerad, som att slå någon för att ens skjorta är skrynklig eller för att man är på dåligt humör. Jag avskyr våld, försökte skydda min son från våld, och så gav jag själv honom en hurving, hur galet är det? Jag tror att även den kärleksfullaste mest omtänksamma mamman kan trilla dit under tillräckligt pressade omständigheter. Jag vet iallafall att jag älskar mina barn över allt annat!