ångrar flytt!

Oj, vilken jobbig sits..

Men varför ångrar du dig?

ge det tid är mitt tips!

efter 6 månader har man inte hunnit bo in sig - oavsett om man flyttat tillbaka till mammas gata eller bor på ny plats.. Man har inte hunnit känna efter , allting är fortfarande nytt, man ska fortfarande lära sig en hel del nya rutiner, lära sig hitta, få nya vänner osv osv...

En miss i beräkningen är kanske att du blev arbetslös? (eller vad det tänkt att du skulle vara hemma? Eller har du kanske ett jobb? )

Min egen erfarenhet är att man ALDRIG flytta ifrån sina problem.  Har man bekymmer att lösa i familjen eller i dess närhet måste man lösa dom FÖRST - SEN flyttar man om det visar sig vara ett fullgott alternativ.

Kan det vara något sånt som spökar?

Mitt tips är att sätta en tidsgräns för det hela. Bestäm att om 1 år känner vi av läget igen och ser vart i livet vi står då och ser om det kanske fortfarande känns som att vi vill flytta. Tex.

Gör inget förhastat ännu en gång!

Nyfiken gul:
Egentligen var det inget förhastat nu heller, något vi tänkt och prtat om många år men på slutet blev det nog "bara" bestämt och är det gjort ja då kör man på liksom i förhoppningen att det var detta vi pratat om så länge och trott vi skulle göra.

Jag är ledig med vår minsting så för mig hade arbetssituationen sett likadan ut även om vi stannat kvar. Får söka jobb.

Är nog sant som du säger, man flyttar inte ifrån sina problem. Har inge med familjen men har haft jobbig tid med saker sista tiden som jag kanske trodde skulle försvinna, vet inte riktigt men visst kan jag ibland fråga mig själv om det var en from av "flykt"!!

Det känns som ett stopp på vägen, vi har inte drömboendet än och vännerna står väl inte på rad utanför dörren...antar att TID är det som gäller. Svårt bara att försöka känna sig hemma i något som fortfarane är så splittrat, svårt att hitta ett lugn och kunna njuta av tiden och framför allt ta vara på tiden.

TACK för dina kloka ord!

Sen är tipset att sätta upp delmål på vägen och det gäller ju ALLTID- även om man bor där man vill bo.

Hur ser ert drömboende ut? Kan ni rent praktiskt ta er dit inom en rimlig framtid?  Vad kan ni göra för att kunna nå ert drömboende? Sätt er ner och fundera praktiskt, anteckna era tankar och funderingar. Gör det mer verkligt genom att bryta ner alla stora tankar - "bo på landet" - kanske kan bli mer verkligt genom att forumlera det till att "bo på liten ort max 10.000 invånare - lägenhet är okej"

ta ner det hela till en vettig nivå helt enkelt och sänk era krav.

Efter 6 månader kan man omöjligen ha drömjobbet, huset fullt med kompisar, pengar på banken och drömboendet. Nånstans måste man ju göra en kompromiss och göra livet drägligt helt enkelt.

Så sätt er ner och fundera på hur  ni ska kunna få det som ni tänkt er - och vad kan ni lösa på vägen dit?
Kanske renovera där ni bor så ni känner er mer hemma? Osv osv...

Sätt upp delmål!

Nu har det snart gått ytterligare en månad och jag har verkligen försökt att inte tänka tillbaka på livet innan. Jag saknar det fortfarande lika mycket och känner att det är i den miljön och med de möjligheterna som jag vill bo. Här känner jag lite att "livet slutar" för allt runt om kring är i mindre skala och det är inte mig. Nu minns jag tydligt varför jag flyttade härifrån.

Jag har insett att flytten var något av en flykt från en mycket intensiv och jobbig period och nu när jag flytta därifrån så kan jag se vad det var som gjorde att min sambo ville bo kvar ett par år till...han kände det jag inte haft tid att känna.

Sambon säger att jag måste bestämma mig! Om jag fick göra det utan att nån skulle tänka eller tycka nåt så skulle jag stå flyttklar imorgon. Vet dessutom att jag har jobb om jag vill där.

Är det så fel att flytta tillbaka? Inte imorgono men till nästa vår. Måste man känna att man gjort rätt, finns det ingen ånngervecka?

Tacl Nyfiken gul för bra inlägg. Har tänkt mycketoch grundkänslan är att jag vill bo "mitt i smeten" med allt liv runt omkring och möjligheter överallt. Jag vill ha det som vi hade fast jag då inte kunde se det då. Jag vill inte bli kvar här.

Vi gjorde många fel när vi flyttade, vi kolla aldrig upp stället, vi åkte inte hit och spenderade längre tid för att känna efter, JAG tog ett på tok för hastade slutsatser och pushade oss till en flytt. ag kan lätt säga att det är det sämsta beslut som jag någonsin tagit. Jag saknar dock inte huset utan allt runt om kring.

Jag känner med dig.. För två år sen flyttade vi från Norge till Sverige, från min familj till sambons. Jag flyktade från problem, dvs, jag försökte. Fast det förstod jag inte då. Det har varit som en berg- och dalbana här. Problemen försvann ju inte. I perioder har det varit bättre, men i perioder mycket sämre för att jag saknar min familj och stället vi bodde på förrut.

Nu denna hösten ska sonen börja i förskoleklass. Han har autism, och det är inte bara bara att flytta till Norge efter att han har börjat. Detta börjar bli svårt.. Vi måste också ta ett val snart om vi ska flytta tillbaks till våren eller inte. nu efter två år har jag blivit lite mer fäst här, jag trivs lagom nu. Men det är ju konstant saknaden av det vi hade...

Starlight mamman: Tråkigt att höra att det är fler som jag. Det är en hemsk känsla! Min man frågar ofta vad det är jag saknar men et är svårt att specificera, det ar allt...på olika sätt. Jag tror mer på oss som familj där än här. Visst skulle jag säkert kunna hitta en gyllene medelväg i ett hus och jobb och allt vad det ska vara....men jag vill inte bara nöja mig med att "det är bra". Jag vill verkligen vara nöjd och glad över var jag bor. Har svårt att känna det nu.

Vi har några år kvar till förskoleklass men hur som helst vill man ju börjar rota sig där man vet att man ska vara så snart som möjligt. Flyttar vi nu känns det som att vi inte kommer ångra oss.

Vad säger din man om dina känslor. Är ni överens?