Gnäll gnäll hela dagarna hur hantera det?

Ja du... jag kan bara säga att det är en fas de går igenom och att de kommer att sluta
Har själv en 2åring och en 5åring och5åringen kan vara en bestämd dam.
Ibland tjajar hon skallen av en,ibland är hon lugn och "normal" eller så är hon Aaaaarrrg
Ochibland så pendlar hon mellan allt på 1 timma

Om man blir arg på ett barn som är allmänt gnälligt, då blir barnet ännu gnälligare. Om man svarar med en massa "tyck synd om", så blir det också mer gnäll. Det bästa brukar vara att svara på gnället med ett vänligt förståend tonfall som inte tycker synd om.
T ex "Ja, det är tråkigt att den röda tröjan ligger i tvätten. Jag ska tvätta den så fort som möjligt, och så får du ha en annan tröja så länge!" eller "Ja, jag vet att du inte gillar den här maten. Smaka lite, och så får du en smörgås sedan!".
2-åringen tar antagligen efter storasyster en hel del, så om den stora gnäller mindre, så kommer den lilla också att göra det!

Har inget tips för hur du ska orka, men det går nog över - och kommer tillbaka - och går över...

Min son, 10 år, var tills för ett par veckor sedan konstant sur och grinig. Men sedan ett par veckor tillbaka har jag märkt att han är betydligt behagligare att umgås med, och inte alls lika tvär som tidigare. Så nu hoppas jag på lite andrum inför tonåren...

Att inte uppmärksamma gnället, men att ge mycket positiv uppmärksamhet till det som inte är gnäll kan kanske fungera!?! Det är kanske lättare sagt än gjort, men barn vill ha uppmärksamhet och då brukar det vara effektivt att helt enkelt ignorera det som är "dåligt" beteende. Efter ett tag förstår de förhoppningsvis att det inte lönar sig att gnälla för att det ändå inte leder till något.

Självklart är gnäll och sådant en del av en fas, men jag tror att det är lätt att fastna i det. Det är nog bra att uppmärksamma hur man själv pratar också, om man själv gnäller mycket. Det är svårt, för ofta gör man det utan att man tänker på det, som "Åh, måste du göra så", sådant som bara slinker ur en...

Med tanke på storasyster så vet vi ju att det kommer och går. Men betyder det att man måste acceptera det?

Kan man markera till en 2 åring att det inte är ok? Jag vet att vi sa till storasyster en period, "inte gnällrösten". Men ajg minns inte när.

Det känns bara så tråkigt, om man leker, fikar och har mysigt och gör mycket för dem så är det ändå en massa gnäll.

låter som två normala barn med egen vilja.detta går över.ni får besitta lite tålamod nu.

Visst blir man gaaaaleeen av gnäll!? Tålamodet tappade jag för länge sen, det komemr tillbaka ibland men å det känns som att det brinner inom mig av ilska när jag hör gnället ibland!
Den bästa metoden för nolltolerans är att belöna "bra" beteénde, nonchalera gnället med att tex -jag hör inte?, det funkar här, äldsta dottern upprepar då med en poistivare ton.
Sen är det ju det med maten och blodsockernivån. Det skiljer sig jättemycket från barn till barn. Vår äldsta (som också ofta är gnällig och sur) har ett extremt av mat regelbundet. Hon är fem år och dricker fortfarande välling på morgonen, vi måste snabbt snabbt få i henne näring annars får hon bryt inom fem minuter och hon är oftast för trött för att få i sig smörgås, gröt eller fil tillräckligt snabbt.
Treåringen som inte gnäller speciellt ofta har inte alls samma behov av mat vid fasta tidpunkter, hon ligger gärna och gosar i sängen en halvtimme innan frukost.
Prova med att hitta bra mellisar som du kan ge dem regelbundet under dagen om det hjälper.
Jag önskar er verkligen lycka till och glöm inte bort varandra, gnäll kan verkligen ta död på romantiken.

Jag har en sjukt gnällig 3,5åring, och blir otroligt provocerad av den där tonen i rösten....

Jag har dock senaste tiden börjat säga med normal och lugn röst säga att jag inte hör/förstår vad hen säger när den där gnälliga rösten kommer fram (vilket ju faktiskt är till ...70% sant, det är svårt att fatta vad som sägs med den där gnälliga, jobbiga rösten) och det tycks ha börjat fungera! Lite ialllafall...

Exempel:
Barnet, (gnälligt): - Jag vill inte ha den jackan gnällgnäll muääää....!
Jag (med lugn, trevlig röst): -Jag hörde inte vad du sa?
Barnet, (ännu gnälligare): - Jag vill inte ha den jackan gnällgnäll muääää....!!!
Jag (med lugn, trevlig röst): -Jag hörde inte vad du sa? Prata med vanlig röst istället så att jag förstår och kan hjälpa dig?
Barnet, (supergnälligt): - Gnällgnällmuää... jackan gnällgnäll muääää....!!!
Jag (med lugn, trevlig röst): -Nej, jag förstår inte.

Jag börjar göra nåt annat (typ ta på mig min jacka). Efter en liten stund:

Barnet, (med nästan normal röst!): - ; Mamma, jag vill inte ha den här jackan, jag tycker att den är för trång.
Jag (övertrevlig): - Jaha, var det DET du ville säga! Självklart kan vi byta jacka/Tråkigt att höra men vi har ingen annan jacka du kan byta till.

Haha, vad överpedagogiskt det låter när jag skriver ut det såhär, och jag kan ju säga att detta INTE tillämpas varje gång det gnälls, eftersom det är typ hela tiden... Men jag har märkt att tiden det tar från början av exemplet tills vi har en normal konversation igen har minskat drastiskt på ganska kort tid, och senaste tiden har det ofta räckt med att jag frågar en gång innan den normala rösten kommer fram.

Kanske nåt att försöka med?

Sååå skönt att höra att fler har problem med gnället. Jag kan verkligen bli helt skogstokig på gnällandet! Gah!!
Men jag håller med att det går bättre om man ignorerar gnället och håller sig lugn själv. Går ju bra ibland men kanske mindre bra om man inte fått sova och har lgåt blodsocker sjäv. Då är jag inte så jättepedagogisk tyvärr.

Tack för denna tråd. Här är ännu en till mamma som är helt orkeslös av allt gnäll från en femåring.