Föräldrar som ger goda råd eller lägger sig i?

Du är inte gnällig och otacksam!

Jag är så f-rbannat trött på att man hela tiden måste vara tacksam fast man mår dåligt av det.
Tacksam ska man vara när man känner att det är något positivt. Tycker jag då.

Jag tycker att du och din make ska få göra som ni vill så länge ni inte ber om råd och hjälp.
Säg till dina föräldrar att du inte vill höra deras kommentarer om olika saker föräns du ber om det.
Kan de inte acceptera det så är det dem det är synd om och de kanske skulle försöka att skaffa sig ett eget liv istället för att leva ert?

jag kan säga som så att när jag fick barn så sa jag till direkt jag vill inte ha råd om jag inte ber om dom.
varför skulle ni vnta o skaffa barn? så ni blir för gamla för det eller?
tycker ni verkar ha skitbra o nu kanske är en bra tid o verklgien skaffa barn.
det är ju era liv inte dina föräldrars.
tycker du ska prata med dom ävenom dom blir sura för det går ju över. Du får påpeka, det är ERAT liv, era misstag eran huvudvärk, era underbara stunder osv.
det är era val inte dina föräldrars.
dom måste ta änsyn till det.
så tycker absolut inte det är otacksamt o säga ifrån.
säg att dom gånger du behöver råd kommer du att fråga dom efetr det.

åå va' jobbigt, vet hur det känns!

Du ska inte bråka eller ursäkta dig. Du ska endast informera dom om att dom inte ska ge råd eller blanda sig i om du inte ber om det. Du måste säga det lugnt och självklart, bli inte upprörd eller nåt...säg det bara som en riktig självklarhet - det är bara så och lämna inte utrymme för diskussion. Du behöver det inte helt enkelt i den form och utsträckning det erbjuds. PUNKT SLUT. Dom måste inse att dom har gjort sitt jobb i att uppfostra dig, nu måste ni ha ett vuxet förhållande med ömsesdig respekt!

Jag gjorde så med min mamma som hade åsikt om ALLT från gardiner, jobbet och fritiden. Hon blev ju lite plutting men accepterade det eftersom jag inte gav henne nåt annat val.

Men man måste göra det på ett ödmjukt sätt så att man sedna kan hitta den där hälsosamma balansen mellan goda råd och jobbiga komentarer.

Hoppas att du förstår vad jag menar! Lycka till!

Jag känner igen så mycket. Här är det mycket gränsöverskridande, trots att jag är över 30 och har barn och familj. Tyvärr har det inte bara handlat om praktiska saker utan när jag var lite yngre (dock över 20 år) så fanns synpunkter på mitt sexliv dessutom!! Kräkningarna vet inga gränser och kryddas också med en rejäl nypa skuldbeläggning "vi är ju ändå dina föräldrar".

Min största skräck är att jag ska bli likadan mot mina egna barn.

Nu senast i helgen bad jag min mamma att inte ringa mig för jag kunde inte prata med henne, vi hade folk boende hos oss. Hon är ofta orolig och vill prata om olika saker. jag stängde t o m av mobilen! Tror ni inte att hon ringer på min killes mobil då istället??!! När jag sedan skickade ett sms till henne där jag bad henne respektera om jag bad henne att inte ringa, och inte ringa på hans telefon om det inte var akut så svarade hon "Vilket svar och vilken ton!"

Ibland känner jag att jag hatar min mamma. Blir man nånsin fri???

Min mamma har inte förstått några fina vinkar, så jag har övergått till att säga "Javisst, lilla mor!" eller "Du har alldeles rätt, lilla mor!". Jag tror hon slutligen har lärt sig, att när jag svarar så gör jag ändå precis som jag tycker ....

Jag tycker du ska strunta i dem! Föräldrar är som de är och det är svårt att ändra på dem tror jag! Du är vuxen nu och har ett eget liv -- varför ska det betyda så mycket vad dina föräldrar säger? Gör som lövet föreslår, säg "ja, ja" och strunta i dem!

Jag har haft det liknande med min mamma för några år sedan. Hon och hennes man försökte ständigt lägga sej i mitt liv och mina beslut. De kunde tex först lova vara barnvakt, men sen ta tillbaka det bara för att hindra mej att göra resan(som dom hade beslutat vara olämplig...)
Jag sa precis vad jag tyckte efter massor av jobbiga gräl. Hotade även med att säga upp bekantskapen. Hur som helst så slutade det med att hon ändrade beteende till slut och började respektera mina gränser och beslut. Vi har ett jättebra förhållande idag. Man kan nog bara vinna på att ärligt säga sin mening och stå upp för den.
Sluta vara "tacksam dotter" och markera din frigörelse tydligt!!!!! (ofta har man inte den klar när man har såna här problem i vuxen ålder..)

Min mamma har blivit bättre efter att jag satte ner foten och sa till henne att inte lägga sig i, att det som ska betyda ngt för henne är att jag är lucklig och vad jag gör eller vilk abeslut jag tar för att komma dit det ska hon skita i.
Efter det har hon backat och förstått att jag måste få leva mitt liv och göra mina misstag för att kunna lära mig, behöver jag råd och tips så vet jag att hon finns där.

Tack för era svar, de värmde och har hjälpt mig

Precis som Anonym (gränser) säger så handlar det om att jag inte frigjort mig ordentligt. Jag är min mammas bästa väninna, hon har inga egna vänner, och det är ganska tungt att bära. Samtidigt som hon vill ha en vänskapsrelation till mig vill hon ha kontroll över mitt liv. Strategin är nu att lugnt och utan bråk tala om när hon går över gränsen. Jag har sagt till henne att jag kommer att göra så och hon har lovat att respektera det. Det var när vi pratade på telefon igår och hon gav mig genast anledning att prova mitt nya förhållningssätt. Vi kom in på att vi försöker få barn och att hon är orolig för att vi inte ska klara av att vara föräldrar, framför allt min man som hon uppfattar som lat. Jag sa hon redan gått över gränsen för respekt för mig och min man, att det gör mig ledsen att hon tänker så, och att hon borde vara stolt över att hennes dotter ska bli mamma. Vad det gäller min mans förmåga som pappa så vet hon ingenting om det. Hon erkände att hon "målar fan på väggen" och att hon ska vara tyst.
Det kändes bra, hoppas att det hjälper för det är jobbigt att påminna också.

I grund och botten tror jag det handlar om att vi klarar oss rätt bra utan våra föräldrar och det känns som en avgrund för min mamma. Vem frågar efter henne nu?

Tack ska ni ha. Jag jobbar vidare på min frigörelse och känner mig som en 30-årig tonåring