Jag väger nästan exakt samma nu som när jag blev gravid med ettan men det är några kilo för mycket om man ser till BMI osv. Jag är mullig. Men jag har accepterat min kropp för så länge jag inte vill satsa järnet på träning och äta som en liten kanin så blir jag ingen smalis. Så hellre en lycklig mullis. Äter striktare och hälsosamt på veckorna och som jag vill, ungefär, på helgen. Har precis bokat in fem tillfällen med personlig tränare eftersom jag vill rusta kroppen lite inför nästa graviditet, ska bli spännande! Styrketräning sysslar jag inte mycket med, utan det blir stavgång, orbitrek (jag med!), simning och vanliga promenader några gånger i veckan. Alltså inte allt några gånger i veckan, men ni fattar nog...
Att acceptera sin kropp och vikt har varit så skönt, nu äter jag mer balanserat och hälsosamt än innan när jag ständigt bantade eller frossade. Ner några kilon, upp några kilon osv. Nu har jag hittat en någorlunda bra balans där jag trivs med livet, äter sunt för det mesta och kroppen har en någorlunda bra vikt.
För övrigt har jag skrivit en "list of demands" inför nästa graviditet. Där står bla att jag vill gå till personlig tränare när nästa bebis kommit för att få hjälp att komma igång med kroppen. Nu blir det lite tjuvstart men jag ska inte tulla på träningen efter ändå .
Hmm, låter som att jag är jätteduktig på att träna, det är jag INTE! Men jag är nöjd om jag håller min nivå helt enkelt. Och så länge det är fler vardagar än helgdagar i livet så kommer jag kunna hålla vikten som den är nu.
Förra graviditeten gick jag upp 11 kg, inte så mycket, men jag gick inte ner alls under amningen, jag gick UPP! Så efter amning hade jag fortfarande 10 kg kvar att bli av med och det tog tid.