Svarta fåret i familjen
Jag har ingen familj, jag har men ingen som bryr sig om mig, jag flyttade för 8 år sen då jag var 14 år till en annan familj lååångt från min stad och mina föräldrar.
Dom skickade bort mig helt enkelt.
Jag trivdes så bra i den nya staden då och jag bor kvar här än idag.
Men jag gråter ofta, jag har ingen familj, jag har ingenting. Jag bor på ett ställe jag knappt har vänner, jag har en sambo. Men jag känner mig så ensam ändå och jag känner inte att detta är mitt hem alltid.
I min familj var jag allltid utanför, det svarta fåret. När jag flytta så hälsa dom på mig bara 2 gånger!!! När jag hälsa på min familj vilket var ungefär varannan månad om inte mer så prata jag inte med min familj och dom fråga aldrig hur jag hade det. Det hände mycket i den nya staden men ingen brydde sig om vad jag var med om, att jag gick hos psykolog och att jag mådde dåligt, att jag gjorde en utredning och sådant, dom ville inte veta. Jag satt alltid på rummet när jag hälsa på och kom bara ner för att äta i tystnad. Min familj har ringt mig 1 gång under dessa 8 år. Jag känner mig så ensam i världen och känner att ingen förstår mig. Jag har verkligen ingen förutom min sambo. Men det känns som att smabon är ihop med mig för han tycker synd om mig. Ibland har han sagt det att han inte kan med att göra slut för han tycker synd om mig, vart skulle jag ta vägen då? Sa han.
Jag är så jävla ledsen och jag gråter ofta och gråter mig till sömns. Det känns som att ingen skulle bry sig om jag dog. Varför hände detta mig undrar jag ofta.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men jag ville få ur mig detta som gör så ont i mitt hjärta. Jag vill bara ha förståelse.
Aldrig känt mig hemma nånstans, alltid haft problem sen liten i min familj där jag vart utsatt för sexuelltutnyttjande som barn och för misshandel av min styvfar.
Ingen har någonsin brytt sig. När jag blev sexuellt utnyttjad så brydde mamma sig inte, hon anmälde inte ens. När jag blev misshandlad om och om igen hämta pappa mig men jag fick aldrig prata om händelserna.
Jag ville bara skriva av mig lite.. men finns det nån mer där ute som känner sig så som jag känner? Utanför, ensam??