Min bebis skriker och gråter, jag räcker inte till.
Vet att det är långt men SNÄLLA läs igenom och kom med råd och tankar som kan hjälpa mig. Helst inte en massa förmaningar om hur dålig jag är och allt jag gör fel, det är jag så bra på att ge mig själv redan.
Jag har nu varit hemma med min lilla flicka i en dryg vecka. Hon är lite över tre veckor gammal. Är ensamstående och ibland på dagtid när hon är ledsen och skriker låter jag henne göra det och äter, pumpar ur bröstmjölk eller liknande innan jag tar upp henne. Vet inte hur jag ska göra annars för att få dessa saker gjorda. Det känns inget vidare att bara låta henne vara ledsen på det där viset.
Värst är det dock på nätterna när hon är så otroligt ledsen och skriker. Det hjälper inte att amma, hon gör det ett tag innan hon släpper taget och börjar skrika. Bröstvårtorna blir alldeles ömma eftersom hon är som en sprattelgubbe. Jag försöker lägga henne mot mitt bröst, sjunga, nynna och smeka henne på ryggen utan effekt. Går runt med henne och hon lugnar sig, men jag orkar inte gå så länge mitt i natten när jag är trött och hon vägrar att somna, så fort jag stannar till (och ibland även innan) börjar hon skrika igen.
Det som jag mår sämst över är att när jag tycker att jag gjort allt, bytt blöja, ammat, försökt vyssja och inget verkar hjälpa så blir jag stressad. Jag kan bli så frustrerad att jag säger "MEN TA TUTTEN DÅ", "VAD SKA JAG GÖRA, VAD SKA JAG GÖRA FÖR ATT DU SKA BLI NÖJD?". Det far ur svordomar ur min mun. Jag blir tvungen att lägga ifrån mig henne framför mig och kan i ren desperation kasta iväg en kudde i golvet eller nåt. Det här verkar ju inte direkt lugnande på henne såklart, det vet jag och jag känner mig helt värdelös. Inatt lade jag henne även i sin säng och lät henne skrika en stund medan jag gick in i vardagsrummet och slog på teven för att vidga tankarna.
Inatt var hon otröstlig från klockan 2 till klockan 6 då hon till slut somnade. Innan det hade hon varit orolig sedan klockan 20 och bara sovit lite grann, men ändå blivit lugn i min famn. Jag ringde min mamma i ren desperation. Behövde prata med någon och det känns inte så bra att ringa folk vid fyra-femtiden på natten, men jag orkade inte längre. Gick ut i trapphuset i bara trosor och BH för att hämta barnvagnen där hon kunde bli vyssjad. Först efter en timmes rullande i barnvagnen och en till amningsstund somnade hon. Jag var beredd på att ta en tidig morgonpromenad, men tack och lov behövdes inte det och hon sov till kvart i elva .
Är rädd att min oförmåga att trösta henne ska göra henne till ett otryggt barn och senare en otrygg människa. Att mina val att välja mat före att plocka upp henne, att låta henne ligga och skrika ett tag i väntan för att se om det är något som går över inom kort ska påverka henne negativt.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-05-08 13:39
Kan tillägga att när jag på dagtid låter henne vara är det självklart inte när hon är som mest ledsen, utan när hon skriker en liten stund, sedan tystnar för att gny på igen. Om hon blir jätteledsen avbryter jag självklart vad jag än håller på med för att trösta henne. Jag brukar vänta till efter amning och blöjbyte innan jag försöker mig på att få i mig mat själv (eller göra andra saker).