• Anonym (babyblues?)

    Arg, lättirriterad och gråtmild

    Vi fick vårt efterlängtade barn för sex veckor sedan och det kunde inte vara mer efterlängtat och jag nyper mig i armen och gråter ofta när jag sitter med vår skatt.


    Förutom tårar så har jag blivit mer och mer lättirriterad. Inte på vårt barn, inte direkt på min man (om än att ingen av oss är ofelbar), men jag tar ut min ilska mot min man, och muttrar eller smäller i saker.
    Är det någon mer som känner igen sig efter förlossningen?
    Som inte direkt är helt deppig, kanske lite...utan som istället är så fruktansvärt irriterad?
    Ska jag föreslå medicin när jag pratar med bm till veckan? Hjälper det? 
    Funderar om jag kommer behöva medicin en längre tid...
    För min skull och vårt förhållandes skull, behöver jag hitta balans och det ganska snabbt...
    Jag vill sluta älta allt vi gått igenom och bli gladare igen...Jag vill inte vara arg på mig själv...
    KBT hjälper för allt annat, men inte detta. 
    Börjar bli så trött....och inte ny mamma trötthet, för vila hinner jag, men psykiskt av alla känslostormar.
    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-05-15 13:51
    Någon som vill dela med sig kring sina erfarenheter av förlossningsdepression och hur lång tid det tog att komma ur den?
    Medicin? Vilken sort?
    Bm-besök nu på måndag...
  • Svar på tråden Arg, lättirriterad och gråtmild
  • Anonym (babyblues?)

    Ingen som känt som mig el känner ungefär liknande?


    Kanske är mer vanligt att vara mer deppig istället...övergripande är jag mest arg
  • Anonym (ny morsa!)

    "Deprimerade människor är jättearga" sa min psykolog när jag ifrågasatte att jag skulle vara deprimerad. Man tror ju att depression är att lida snyggt i tysthet, men så sa hon, deprimerade personer är arga! Kom bara och tänka på det när jag läste ditt inlägg. Vet inte om jag har nåt direkt råd, svajar lite själv (har en treveckors hemma) men prata absolut med din bm om du känner förtroende för henne eller med mvc där du gick. Min erfarenhet är att de är duktiga och noga med att fånga upp nyblivna mammor som mår dåligt. Vad går du på KBT för?

  • Anonym (babyblues?)

    Jättearg, det stämmer bra. Jag har funderat över om det är hormoner, men jag har verkligen knappt något tålamod och är spänd och irriterad. Det behövs inte mycket fel från min man så muttrar jag runt.


    På kvällarna tar jag lätt till gråten, då vår lilla startar sitt tjurhumör efter 19 varje kväll. Det gäller att stålsätta sig, men tyvärr klarar jag inte det alla gånger och känner mig helt maktlös och ber min man ta över så går jag iväg och gråter en sväng, innan jag kan fortsätta sitta och låta en amma och snutta.
    Det har tagit så lång tid att få barn för oss och en minst sagt brokig historia innan vi sökte hjälp. Brist i kommunikationen antar jag blandat med sjukskrivning pga depression för mig och stresrelaterade besvär för min man. Han klarar dock allt annat förutom stressiga jobb. Vet inte hur han lyckas. Själv krisar jag ihop efter varje stor prövning vi går igenom för de har avlöst varandra så. 
    När jag tappar humöret mår jag oftast sämre efteråt och får så dåligt samvete och sitter och gråter och pussar på liten .
    Jag går kbt för att lära mig att leva här och nu och inte älta det förflutna. Det som varit har varit och jag försöker så gott var och varannan dag att inte grubbla på "Tänk om saker vore annorlunda". Jag har pratat igenom barnlösheten tidigare, men det har satt för djupa spår. 
    Jag klarar av att hantera jobbet, men just barnbiten ältar jag hela tiden. Utredningar, väntan, läkarbesök, att det var mitt fel att vi fick vänta. Förlossningen slutade i akutsnitt och jag kände mig helt slut när vi kom hem.
    Jag fick vila upp första veckorna när min man var hemma och sen har han varit ledig lite då och då och då gick det lite bättre, men jag får panik på kvällarna då han jobbar så jag gråter när han åker iväg. Vissa dagar går ju bra, men rädslan att jag inte ska orka finns med mig.
    Jag tror jag behöver gå tillbaka till medicinering som jag hade för drygt fyra år sedan. Vissa gånger senaste åren, har jag nog behövt det också för ibland har jag nätt och jämt orkat med allt som hänt.
    Jag ska prata med vår bm för vi har bra kontakt och hon sa att vid minsta lilla så är det bara att säga till, för allt kan blossa upp till ytan efter ett tag hemma.
    Har du sökt någon hjälp förutom pratat med bm? Jag har läst runt om antidepressiva, men så många mediciner får man ju inte ta när man ammar, och amningen känns det som att jag behöver fortsätta med så jag inte går ifrån mer än vad jag gör idag.
  • Anonym (babyblues?)
    Någon som vill dela med sig kring sina erfarenheter av förlossningsdepression och hur lång tid det tog att komma ur den?
    Medicin? Vilken sort? 
    Bm-besök nu på måndag...
  • Anonym (babyblues?)

    Jag fortsätter skriva lite men jag har ännu inte pratat med någon, mer än med bm,


    som sa att jag kan gå och prata ett par ggr med en psykolog på mvc.
    Det kanske kan komma något ur det...vet inte...Jag är hemskt bitter.
    Fick just ett irritationsutbrott och tårarna rann. Jag är förbannad på oss. Hur vi kunde gå så länge och vänta på att söka hjälp. Vi bestämde oss för så länge sen att vi ville ha barn. Tyvärr var jag sjukskriven och vi såg tiden an ett år. Sen började oron och vi lovade varandra att ta tag i allt och försöka. Ett år till gick och bitvis har jag känt att jag får ha all kontroll själv så det resulterade i att jag struntade i allt en del månader och hoppades på att det föll på plats av sig själv.... Vi väntade fyra år med att söka hjälp.
    Och till vilken nytta? För att orka med jobbet för att jag inte fick vara sjukskriven längre än ett år? För att alla andra inklusive min man pratade om vikten att ha jobb? 
    Jag vet att det behövs inkomst när man har barn. Jag är inte helt dum i huvudet.
    Men nu sitter vi här x antal år senare med liten och efter utredningar som visade att felet var på min sida. Jag är så fruktansvärt arg att vi inte tog oron på allvar. 
    Jag är så fruktansvärt arg på min man som fortsatte köra på för jobbet. Jag är så arg för tiden vi förlorat med vår liten. Så förbannad hela tiden och irriterad.
    Det här kommer bli spiken i kistan för oss, då vi var överrens om barn, men helt enkelt inte kunde förmå oss att ta tag i problemet, utan riktade in oss på andra saker.
    Förlorade vänner genom åren, då jag drog mig undan och inte orkade med de som hade barn, men jag erkände det inte fullt ut för mig själv och jag pratade inte med någon annan om problemen, utan var naiv nog att tro att vi skulle fixa allt själva. 
    Tänk så fel jag hade. Jag känner just nu att jag inte vill jobba en minut till i hela mitt liv, utan bara sitta hemma i min bubbla, med vårt barn. Ofta tänker jag även att jag skulle göra det ensam, för jag har svårt att tro att vi kommer förbi det här.
    Vi har gått igenom oerhört mycket tillsammans, men det här klarar vi nog inte...
    Så alla där ute. Bestäm er tillsammans och håll det löftet. Slira inte med att gå till läkaren om ni känner oro. Ta vara på åren och sök hjälp i tid och strunta i att lyssna på alla som surrar om den ultimata tryggheten innan barn och känn bara att ni har inkomst och resten kommer lösa sig.
    När jag läser här på fl blir jag förbannad över de som inte alls tänker, men samtidigt önskar jag att jag inte hade brytt mig själv, varken om att jag var sjuk eller om ekonomin.
    Avskyr även mina föräldrar som har sagt sig sakna barnbarn, men nu när h*n är här. ser man knappt röken av de, och jag får återigen känna att jag klarar allt själv.
    Min man har knappt något att säga utan går mest bara iväg. Det här kommer inte lösa sig....
  • Anonym (Håll ihop!)

    Hej TS!
    Jag hittade din tråd i en annan ("bebismammor - hur är er relation). Jag håller samma nick som där, så vet du vad jag skrivit i hennes tråd.

    Jag tror jag hade en sväng av förlossningsdepp, eller jag hade det väldigt tungt iaf och grät varje dag när bebisen var ny. Jag hade hemskt ont av amningen, men ibland skyllde jag på amningen för att jag var oförklarligt ledsen, intalade mig själv att det var amningen och inget annat. För mig gick det över snabbt, barnet är snart 9 veckor, och när det gick över vände det på ett par dagar. Men jag vet att det kan ta mycket längre tid, och att det är normalt vid förlossningsdepresion.

    Jag tror som du skriver att du har drabbats av blues. Jag kände också irritation mot min man när jag hade det jobbigt när bebisen var ny, fast det inte var hans fel. Jag gissar att detta är ditt sätt att "ta ut" din nedstämdhet, och det blir på din man. Jag tror att det är jättebra att få hjälp via bm, där är de ju experter på just förlossningsblues. Att du fastnar i detta att ni inte skaffade barn tidigare hoppas jag blir lättare när du och din man landat i barnet. Kanske är det något du alltid kommer ångra och känna lite sorg över, men gjort är ju gjort och du måsta lära dig att leva med det. Även om det skulle vara din mans "fel", blir ditt liv bättre utan honom? Mitt råd till dig blir samma som i den andra tråden, gör inget drastiskt än, när barnet fortfarande är så litet. Träffa någon för samtal först, och se var du hamnar. Jag hoppas det får dig att må bättre och komma vidare. Önskar dig all lycka till, och tro inte att du är ensam om att vara förtvivlad med en nyfödd, jag vet att det finns många, många där ute.

  • Anonym (babyblues?)

    Tusen tack för ditt svar Jag ska kolla mer i andra tråden. Jag ska försöka att inte låta bitterheten ta över, för när vi har det bra så har vi det verkligen bra....


    Jag anklagar oss friskt och det går ut över annat.... tex att jag blir irriterad över en så liten sak som att vi bara skjuter upp städning ?? Å sen är jag på gång att älta allt kämpande innan liten kom.... 
    Som du säger måste jag lära mig leva med det.... hur hemskt det än känns, så är jag dum nog att inte ha slagit näven i bordet utan jag har bitit ihop och försökt fixa allt själv.... önskar bara att vi hade stöttat varandra mer gällande den biten. Borde förstått att jag är ju en sån person som ältar och vrider och vänder på saker....
    Nåväl. Jag hoppas som du säger, att det vänder med tiden. Antingen eller...
    Antingen reder vi upp det här eller så sjunker jag mer in i bebisbubblan... Men jag ska absolut ta samtal via mvc, för jag vill inte att min frustration går ut över liten ...
  • Anonym (babyblues?)

    Rackarns, jag hittar inte tråden "Bebismammor - hur är er relation?" 


    Skrev i den tidigare...
  • Anonym (Håll ihop!)

    Hmm, jag hittar den inte heller. Konstigt!

    Hoppas det löser sig för er. Jag tror inte det är så konstigt att vilja sjunka in i bebisbubblan när man har ett så litet barn och jag tror inte det behöver vara fel heller. Jag vet inte om jag kommer ur den innan jag måste, dvs då jag måste börja jobba igen. Och då hoppas jag att min man sjunker in i den i stället, då det är hans tur att vara hemma. Att man hamnar i ofas när barnet kommit är nog svårt att undvika, man lever ju i så olika världar. Blir man inte i fas när det är dagisdags är det nog dags att börja jobba på det, tänker jag. Jag tror man får leva osynkat ett tag, att det hör till. Därmed inte sagt att det inte skulle vara svårt eller jobbigt...

    Att fastna i något dåligt och älta det, känner jag lite igen. Jag hade en ganska jobbig förlossning och kände inte att min man var det stöd som jag hoppats på. Jag hade det kämpigt och kände mig ensam och utan hans stöd och förståelse. Den känslan växte under första tiden med barnet, och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på förlossningen, dock gör jag det inte lika ofta nu. Men det är ju inget att göra något åt nu, jag försöker dra lärdom av det till nästa gång, om det blir nån, och lägger det bakom mig. Det tar lite tid, men jag kommer komma över det.

    Hoppas att mvc är bra och attdet vänder för dig snart!

  • Anonym (babyblues?)

    Tack Det är nog sant som du säger att det inte behöver vara något dåligt. Jag är väl bara rädd att jag gör så annat går i stöpet, men eftersom jag blir mer uppmärksam på det och vilka brister jag har och som just nu finns i vårt förhållande, bla att vi är osynkade vad gäller rutiner osv, så får vi helt enkelt ta tjuren i hornen nu och prata om det. 


    Jag har iaf slagit näven i bordet och sagt att nu får vi f-n skärpa oss och sluta skjuta upp saker som sen bara blossar upp för jag ältar ihjäl mig. Sen hoppas jag nu att min man slutar skjuta upp att ringa läkaren, så han får hjälp med snarkningarna som har följt med i x antal år. Vi sover bara ett fåtal nätter med varann och sen sover jag oftast på soffan. Bara en sån sak minskar närheten för oss. Jag bryr mig inte om att han "bara" snarkar, men han är så himla trött ofta och somnar i soffan på kvällarna. 
    Tror han har sömnapné och det är ju inte bra, att få andningsuppehåll....
    JA ja, jag måste förändra för mig själv först och få mig på fötterna och tänka att han får sköta det själv men kan samtidigt inte med mitt tålamod låta bli att bli förbannad....
    Känns tryggt att läsa det du skriver, att man får nog bara acceptera att man är osynkade ett tag. 
    Tråkigt att höra att du också hade en jobbig förlossning. Det tar sin ork att bearbeta det också, vid sidan av bebisen ...
    Jag måste säga att senaste dagarna har jag inte sett allt nattsvart utan jag börjar kunna släppa mer som hänt. Acceptera? Nja inte än, men jag måste försöka leva med det.
    Jag måste arbeta mer på att leva i nuet och inte stressa upp mig, men just nu är det svårt när nerverna ofta är utanpå kroppen....
    Tack för att du bollar lite tankar
Svar på tråden Arg, lättirriterad och gråtmild