Jag fortsätter skriva lite men jag har ännu inte pratat med någon, mer än med bm,
som sa att jag kan gå och prata ett par ggr med en psykolog på mvc.
Det kanske kan komma något ur det...vet inte...Jag är hemskt bitter.
Fick just ett irritationsutbrott och tårarna rann. Jag är förbannad på oss. Hur vi kunde gå så länge och vänta på att söka hjälp. Vi bestämde oss för så länge sen att vi ville ha barn. Tyvärr var jag sjukskriven och vi såg tiden an ett år. Sen började oron och vi lovade varandra att ta tag i allt och försöka. Ett år till gick och bitvis har jag känt att jag får ha all kontroll själv så det resulterade i att jag struntade i allt en del månader och hoppades på att det föll på plats av sig själv.... Vi väntade fyra år med att söka hjälp.
Och till vilken nytta? För att orka med jobbet för att jag inte fick vara sjukskriven längre än ett år? För att alla andra inklusive min man pratade om vikten att ha jobb?
Jag vet att det behövs inkomst när man har barn. Jag är inte helt dum i huvudet.
Men nu sitter vi här x antal år senare med liten och efter utredningar som visade att felet var på min sida. Jag är så fruktansvärt arg att vi inte tog oron på allvar.
Jag är så fruktansvärt arg på min man som fortsatte köra på för jobbet. Jag är så arg för tiden vi förlorat med vår liten. Så förbannad hela tiden och irriterad.
Det här kommer bli spiken i kistan för oss, då vi var överrens om barn, men helt enkelt inte kunde förmå oss att ta tag i problemet, utan riktade in oss på andra saker.
Förlorade vänner genom åren, då jag drog mig undan och inte orkade med de som hade barn, men jag erkände det inte fullt ut för mig själv och jag pratade inte med någon annan om problemen, utan var naiv nog att tro att vi skulle fixa allt själva.
Tänk så fel jag hade. Jag känner just nu att jag inte vill jobba en minut till i hela mitt liv, utan bara sitta hemma i min bubbla, med vårt barn. Ofta tänker jag även att jag skulle göra det ensam, för jag har svårt att tro att vi kommer förbi det här.
Vi har gått igenom oerhört mycket tillsammans, men det här klarar vi nog inte...
Så alla där ute. Bestäm er tillsammans och håll det löftet. Slira inte med att gå till läkaren om ni känner oro. Ta vara på åren och sök hjälp i tid och strunta i att lyssna på alla som surrar om den ultimata tryggheten innan barn och känn bara att ni har inkomst och resten kommer lösa sig.
När jag läser här på fl blir jag förbannad över de som inte alls tänker, men samtidigt önskar jag att jag inte hade brytt mig själv, varken om att jag var sjuk eller om ekonomin.
Avskyr även mina föräldrar som har sagt sig sakna barnbarn, men nu när h*n är här. ser man knappt röken av de, och jag får återigen känna att jag klarar allt själv.
Min man har knappt något att säga utan går mest bara iväg. Det här kommer inte lösa sig....
.
Jag ska kolla mer i andra tråden. Jag ska försöka att inte låta bitterheten ta över, för när vi har det bra så har vi det verkligen bra....