min dotter springer iväg!! livsfarligt :-(

Min dotter är likadan. Hon är 2 och kan bara sticka helt plötsligt. En gång började hon springa ner för en backe som ledde rakt ut i en trafikerad väg.

Jag blev livrädd och fick tag i henne ganska bra bit innan vägen. Men det var ändå vidrigt obehagligt. Hon bara skrattar och tror att man leker med henne när man jagar efter henne.

Jag har ju en till liten att tänka på också och jag kan inte bara lämna lillasyster vind för våg. Jag har också funderat på sele.

usch det är inte kul alltsâ.Idag var jag med nâgot liknande, hon började springa rak mot en väldigt trafikerad väg , jag skrek hon stannade till lite och direkt efter kör en buss förbi. Trodde jag skulle dö!
Grejen är den att jag är höggravid och kan knappast springa.

USCH .. håller med. Det är så obehagligt.
Mellangrabben var likadan, bara sprang och hade totalt döva öron.
Jag har hållit honom i ett järngrepp och haft honom i vagnen bredvid sin lillebror trots att han är för stor för den.
Nu är han 4 år och har börjat lyssna. Han kan cykla i förväg och stannar 3 meter före korningen och vänta in mig.
Tjatet har lönat sig.
Men jag har fortfarande ett mer vakande öga över honom än över lillebror på snart 2 år.

kommer få ett h*vete när lillasyster börjar springa också. Då kommer jag nog inte gå till lekparken ensam med barnen något mer =). Eller bara lekparker med staket runt hela!

usch ja! ju skrämmer upp henne rejält men hon verkar glömma bort det när hon väl är i farten.
Tycker hon är för stor för en sele, det kommer att se "dumt "ut

ju det är klart, försöker hitta en som man har runt handleden, men hittar inte

Min dotter på tre år är också så. Jag är van vid en pojke som verkligen tar gränser på allvar, men lillasyster bara springer på! Det är verkligen jätteläskigt, och om vi inte har koll på henne konstant kan hon gå iväg på köpcentra och överallt. Hm, en handsele låter bra..

När jag är ute med hunden sätter jag kopplet i en hälla på lillkillens jeans när vi närmar oss stora vägen. Litar mer på hunden än min lilla äventyrare. Kanske något att ta till sig.

Jag har också en "rymmare" han fyller 3 i augusti. Vi har börjat köra med att påminna om att vi ska leka tillsammans inom samma radie iallafall och när han bryter mot det genom att "rymma" blir konsekvensen hemgång. Kan han inte lyssna på oss i parken, har vi inget där att göra. Vilket känns lite surt men vi kan inte riskera att han springer för långt såklart och vad som helst kan ju hända. Jag har också en liten till som är 1 år. På dagis skämtar de om att de punktmarkerar honom när de är på utflykt. Så han gör likadant där. Han är verkligen en liten frihetssträvare.

Ett tips som jag fått är att man inte ska börja ropa och jaga dem, för då tycker de att det är är jättekul och springer ännu fortare. Man ska högt skrika STOP, då kanske de förhoppningsvis blir lite paffa o stannar nån sekund iaf..

Jag har också en tjej på drygt tre år som bara drar iväg när som helst och var som helst. Hon är inte rädd för något. Jag blir galen. I förrgår lät vi henne rymma från gården, pappan smög efter för tanken var att hon skulle bli rädd. Men icke det, han gav upp, inte hon. Grannen ringde tom mig och sade att hon var på rymmen.

Däremot är det skönt att höra om alla andra 'vanliga' rymmarbarn. Är så lätt att hamna i fack och tro att dottern inte förstår (hon har Downs) och det är så fel!

Om någon hittar ett bra 'handledskoppel' så skriv gärna, lät ju underbart, annars kanske jag köper ett hundkoppel till handleden, borde funka bra. Ska jag ha som konsekvens NÄR hon smiter. E skulle bli så arg!

Jag har också en smitare.

Ibland känner man sig som världens nojigaste mamma när man förföljer sin 2,5 åring på lekplatsen, men jag vågar inte vara för långt ifrån om det inte är inhägnat. De flesta barn verkar förstå den osynliga "gränsen" som finns runt tex en lekplats - men inte min son. Det är snarare den som är intressant.

På dagis får de också punktmarkera honom vid utflykt, och de har sett att han börjar bli lite "ögontjänare" också. Så länge man tittar på honom leker han lugnt och fint men så fort man tittar bort sticker han - så här är det inte det att han vill bli jagad...

Hade han varit pålitligare hade vi nog skippat vagnen nu men den är ett måste när man tex har handlat och inte kan hålla honom stenhårt i handen. Så den får bli kvar länge än.

Skönt (och hemskt) att höra att det finns fler!
Jag har två pojkar, 4 och 2 år gamla. Jag är hemma med båda och måste ju såklart gå ut med dom också. Men nu har lillkillen också börjar vilja gå ute mer. Jag blir så nervös, för dom kan båda få för sig att springa ifrån mig. Är verkligen jätte rädd för att det ska hända något! Dom trissar upp varandra också.
Känns inte som att dom förstår allvaret i hur illa det kan gå om man inte är försiktig i trafiken.
Ett tag vågade jag knappt gå ut med killarna själv. Ville alltid ha med någon mer. Men nu har jag börjat ta tag i situationen mer. Måste försöka lära dom att vara försiktiga i trafiken och att det verkligen inte är bra att springa iväg ifrån mamma så där.
Har jag båda pojkarna gående så kan inte jag heller springa iväg efter den ene bara.

Är det nån mer som vet något man kan göra?