Hej!
Min sambo vill åka till Norrland i en veckan och ta med vår 11 månaders dotter. Jag och min lilla tjej har aldrig varit borta från varandra mer än några timmar. Jag gör det mesta när det gäller henne. Det är jag som nattar henne också. Jag sa att hon är för liten men det tycker inte han. Har jag rätt eller fel?
Man kan tänka på att all förändring bör ske varsamt. Om pappa ska komma in och ta mer del av barnets vardagrutiner, så är det bra om det sker i barnets vanliga miljö. Barn är olika känsliga för byte av miljö, men de flesta barn klarar det bra om de känner sig trygga med sin mamma eller pappa. Det jag undrar över är hur ni pratar om detta? Att gå från att vara borta från varandra ett par timmar till att vara borta en vecka låter lite förhastat. Vad hindrar er från att succesivt låta pappa ta större del, vara pappa ledig? Många mammor upplever oro när de ska börja arbeta efter föräldraledighet och papporna ska vara hemma. Det handlar då bara om att vara borta under dagen. Efter första veckan brukar de flesta känna sig trygga och separationen har gått bra både för mamma och barn. Det kan vara något att jämföra med.
Hej Anneli!
Tack för svar.
Han har helt enkelt prioriterat fel när det gäller vår dotter. Han har varit hemma i två månader men då har annat gått före. På grund av detta vågar jag inte släppa iväg henne. Han ska resa med sin mormor som närmar sig 80 och jag kan se hur hon får ta största lasset och hur han sover bort förmiddagen. Nej den stressen att inte veta hur hon har det klarar jag inte då hans mormor börjar bli glömsk. Jag är gravid i vecka 18 och vill inte behöva vara orolig.
Jag har sagt bestämt nej nu och han har accepterat motvilligt.
Vi får se hur det går...