Vet inte vem jag är längre...

Såna här kriser är jätteviktiga för att komma vidare. Ta nu chansen att ta reda på vem du är och vilket liv du vill ha. Alla har såna här kriser förr eller senare, kraftiga eller lite svagare, men det är oundvikligt. Se den som en möjlighet. Våga gå in i den och hör vad den har att säga. Läs böcker, lyssna till ditt hjärta.

Tack.
Jag vet exakt hur jag vill ha mitt liv...Men just nu mår jag så dåligt att jag blir helt handlingsförlamad...Jag spelar ett spel för mina vänner. Så fort jag kommer hem bryter jag ihop. Samma sak inför mina föräldrar. Dom misstänker ju saker för dom ser att jag håller på o tyna bort men jag viftar bort de bara, för jag har ju alltid varit smal...
Ibland är de verkligen så jobbigt o leva.

Vänner=arbetskamrater..
Önskar egentligen att jag kunde bryta ihop på jobbet för att kunna visa mej svag..Men jag kan INTE...

Jag vill kunna ta mej ur detta själv..Vissa dagar känns de som att jag fixar de, men andra dagar är de ju nattsvart med de mesta...
Om jag kunde lätta mitt hjärta för mina föräldrar så skulle dom stötta mej till 110% samma sak med mina 2 bästa vänner. De är vägen dit som är svår, för jag skäms över mej själv.

Så skönt att höra nån annans erfarenheter o stöttande ord. Jag grät för första gången (i mitt liv) inför mina föräldrar o pojkvän för 2 år sen. Min pojkvän har lärt mej visa känslor för honom o jag tycker de är skönt o gråta ut hos honom som ett litet barn. Men jag saknar ibland att inte kunna gråta ut hos nån annan. Vi tjejer förstår ju även lite bättre än killar ibland ;) Lättare att prata med lixom..
Jag ska försöka resa mej upp o fixa detta.
Tack för att du orkar läsa o skriva uppmuntrande ord. de värmer!