• Anonym (vem?)

    Vet inte vem jag är längre...

    Ja som rubriken lyder..Vem fan är jag?
    Är 24 år, har en underbar uppväxt bakom mej, har helt enkelt haft ett jävligt bra liv...
    Fast jag har nog aldrig varit riktigt lycklig förns jag träffade min nuvarande pojkvän..Utåt sett så är jag en stark tjej med lite kaxig attityd...Jag har levt för min hobby i hela mitt liv, har lagt av pga diverse saker...
    Jag har träffat mannen i mitt liv...Han har tagit fram den riktiga personen i mej o jag är nöjd med de. Han behandlar mej verkligen som en prinsessa. Vi har de just nu ganska jobbigt o vi har tagit en "time out"...Men vi fixar de nog...
    Nu sitter jag här o mår dåligt..Piss rent ut sagt...Vem är jag??? Jag är en svag människa, ser ut som en jävla pinne, har nästan inga vänner, jag är ENSAM.. Vissa dagar vill jag bara dö...Hur tar jag mej upp igen? Jag saknar mitt gamla liv, jag saknar min älskade hobby...Känner mej som världens minsta o svagaste just nu..O ALLA tror att jag mår bra, för jag visar inte mej som svag, förutom till min pojkvän..Men andra har börjat undra...Jag vill bara fly...
    Ville bara skriva av mej..

  • Svar på tråden Vet inte vem jag är längre...
  • Anonym

    Såna här kriser är jätteviktiga för att komma vidare. Ta nu chansen att ta reda på vem du är och vilket liv du vill ha. Alla har såna här kriser förr eller senare, kraftiga eller lite svagare, men det är oundvikligt. Se den som en möjlighet. Våga gå in i den och hör vad den har att säga. Läs böcker, lyssna till ditt hjärta.

  • Anonym (vem?)

    Tack.
    Jag vet exakt hur jag vill ha mitt liv...Men just nu mår jag så dåligt att jag blir helt handlingsförlamad...Jag spelar ett spel för mina vänner. Så fort jag kommer hem bryter jag ihop. Samma sak inför mina föräldrar. Dom misstänker ju saker för dom ser att jag håller på o tyna bort men jag viftar bort de bara, för jag har ju alltid varit smal...
    Ibland är de verkligen så jobbigt o leva.

  • Anonym
    Anonym (vem?) skrev 2009-05-17 22:43:45 följande:
    Tack.Jag vet exakt hur jag vill ha mitt liv...Men just nu mår jag så dåligt att jag blir helt handlingsförlamad...Jag spelar ett spel för mina vänner. Så fort jag kommer hem bryter jag ihop. Samma sak inför mina föräldrar. Dom misstänker ju saker för dom ser att jag håller på o tyna bort men jag viftar bort de bara, för jag har ju alltid varit smal...Ibland är de verkligen så jobbigt o leva.
    Du verkar ha det riktigt jobbigt. Kanske du ska beställa en tid på VC och prata lite med en läkare? Hur låter det? Jag vet inte hur du mår men känner du att du är så djupt nere att du behöver det? Eller känns det som att du kan ta dig ur detta själv med lite tid?
  • Anonym (vem?)

    Vänner=arbetskamrater..
    Önskar egentligen att jag kunde bryta ihop på jobbet för att kunna visa mej svag..Men jag kan INTE...

  • Anonym (vem?)

    Jag vill kunna ta mej ur detta själv..Vissa dagar känns de som att jag fixar de, men andra dagar är de ju nattsvart med de mesta...
    Om jag kunde lätta mitt hjärta för mina föräldrar så skulle dom stötta mej till 110% samma sak med mina 2 bästa vänner. De är vägen dit som är svår, för jag skäms över mej själv.

  • Anonym
    Anonym (vem?) skrev 2009-05-17 22:48:47 följande:
    Jag vill kunna ta mej ur detta själv..Vissa dagar känns de som att jag fixar de, men andra dagar är de ju nattsvart med de mesta...Om jag kunde lätta mitt hjärta för mina föräldrar så skulle dom stötta mej till 110% samma sak med mina 2 bästa vänner. De är vägen dit som är svår, för jag skäms över mej själv.
    Jag har också haft en jobbig period med depression och ville inte heller visa mig svag. Jag sökte läkare och fick antidepressiva som hjälpte bra. Jag tror inte att släkten kan hjälpa även om det kan kännas skönt att berätta, men det är inte min grej att bryta ihop framför folk. Det är okej att inte vilja göra det.
  • Anonym (vem?)

    Så skönt att höra nån annans erfarenheter o stöttande ord. Jag grät för första gången (i mitt liv) inför mina föräldrar o pojkvän för 2 år sen. Min pojkvän har lärt mej visa känslor för honom o jag tycker de är skönt o gråta ut hos honom som ett litet barn. Men jag saknar ibland att inte kunna gråta ut hos nån annan. Vi tjejer förstår ju även lite bättre än killar ibland ;) Lättare att prata med lixom..
    Jag ska försöka resa mej upp o fixa detta.
    Tack för att du orkar läsa o skriva uppmuntrande ord. de värmer!

Svar på tråden Vet inte vem jag är längre...