Åt helvete med allt

Ja, nu är jag så jävla less på att hoppas och längta. Mannens spermier dåliga, men ändock existerande, jag med lite slängar av det ena och det andra, men inget som säger att det INTE ska gå att bli gravida då vi blev det EN gång för länge sen, men det gick åt hel-ete då. Eftersom det gått EN gång har ju hoppet hållits vid liv, men efter snart två år så börjar det gunga rejält i sinnestillståndet.

Känns som att jag ska bli galen. Pendlar mellan glädje och nytt hopp vid ägglossning och sen rädsla och nervositet och ett evigt låtsandes för sig själv att man är beredd på både och. Och så kommer det där jävla blanka testet, inget streck nu heller. Då kommer ilskan, en avgrundsilska som inte riktigt går att hantera, utan som går ut över sambo.

Jag känner mig rädd för IVF, men det tycks vara enda utvägen nu. Och det är förstås försent att göra innan sommarstängningarna.

Allt känns så fruktansvärt meningslöst.