• Anonym (Ensam)

    Varför ska det vara så svårt att få riktiga vänner?

    Jag har alltid haft massvis med vänner och aldrig känt mig ensam. Nu har jag bott i en relativt stor stad i sju år och känner ganska mycket folk. Men jag har insett att jag inte har en enda VÄN. Och med vän menar jag någon man är riktigt tajt med och som finns i ens vardag - inte såna man måste boka tid med för att fika ihop med, eller som umgås med en bara för att själva få ut något av det. Jag har insett att de kompisar jag har - som jag har trott velat vara VÄN med mig, de är inte intresserade av en djupare relation med mig. Eller min familj. Alla har liksom sina kretsar och det är helt omöjligt att komma in. Varför är det så??? Måste man bo i samma stad hela livet för att få vänner? Jag har viftat bort detta ganska länge och tänkt att jag överdriver, men så har det hänt rätt många saker på sistone som har lett till att jag börjar lägga ihop ledtrådarna. Nu får ni inte tro att vi är några konstiga människor, som sagt hade vi aldrig problem förrän för ett par år sedan. Vi har många nära vänner sedan långt tillbaka som inte bor i samma del av landet. Det känns bara nu som att man ger och ger och försöker och försöker men ingen vill släppa in en. Och jag börjar bli rätt ledsen över det.

  • Svar på tråden Varför ska det vara så svårt att få riktiga vänner?
  • Akilla

    Jag håller med om att det är svårt.. vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än så. Känner igen det du skriver. Vet inte riktigt vad det kan bero på varför det ska vara så svårt. Personligen känner jag att det är ett sjukt stressigt samhälle vi lever i. Att lära känna varann tar tid och tålamod. Saker vi ser allt mindre av i dessa tider...

  • en ensam pappa

    Jag hade en bästa vän fram till idag, nu har min fru en ny pojkvän.

  • Anonym (Ensam)

    en ensam pappa: Åh, jag blir så ledsen att höra det. I slutändan har man ju sin partner som sin bästa vän, det måste vara oerhört jobbigt att förlora det. Hoppas du kan ta dig igenom det.

  • Anonym (Ensam)

    Akilla: Ja det är nog sant, men i min problematik finns att jag har några sk vänner här som jag känt i sju år, men som ändå inte släpper in mig. Varför har man vänner "på sidan av" liksom? Och inte låter dem träffa andra i deras krets? Det är så olikt det jag är uppväxt och van med, kanske därför jag blir så ledsen.

  • Akilla

    Anonym (Ensam) skrev 2009-05-22 19:33:20 följande:


    Akilla: Ja det är nog sant, men i min problematik finns att jag har några sk vänner här som jag känt i sju år, men som ändå inte släpper in mig. Varför har man vänner "på sidan av" liksom? Och inte låter dem träffa andra i deras krets? Det är så olikt det jag är uppväxt och van med, kanske därför jag blir så ledsen.
    ok. Hm, jag har också vänner som inte känner varandra eller som har blivit presenterade för varann. Det är inget som har skett avsiktligt utan jag är bara van att umgås på det sättet. Kanske är det så med de vännerna du beskriver också? Har du prövat att föreslå att ni ska ses allihopa? Förstår ifall det kanske inte kan kännas helt bekvämt att göra det.. men ibland är man bara så invand i sina gamla mönster att man har svårt att tänka "outside the box"
  • en ensam pappa

    Anonym (Ensam) skrev 2009-05-22 19:31:36 följande:


    en ensam pappa: Åh, jag blir så ledsen att höra det. I slutändan har man ju sin partner som sin bästa vän, det måste vara oerhört jobbigt att förlora det. Hoppas du kan ta dig igenom det.
    Det är alltså min fd bästa vän som nu är min soon to be ex frus nya pojkvän.

    Min fd fru var otrogen innan, så hon förvånar mig inte - men att min vän skulle...

    Så jag undrar också hur man hittar en riktigt bra vän.
  • Anonym (tvi)

    Ja, fy sjutton för när ens partner och vän kärar ner sig ivarandra. Den enda trösten du har är att de kommer aldrig att känna förtroende för varandra i deras relation...det är ju en skön känsla hihi

    Jepp, skadeglädje är kul när det inte handlar om en själv. Den historien har jag hört flera gånger och de relationerna som jag känner till är fulla av misstro, avundsjuka och bara en massa jobbigheter.

    Sörj och svär en tid och sedan så vet du att du är en bättre människa och har möjligheter till en ny relation.

  • Anonym (vän.)

    Jag kan bara hålla med dig TS i dina funderingar. Går och funderar på det med att jag är den som hör av mig och är ganska duktig på det. Jag vill veta hur vännerna har det, vad som händer och prata om det som sker.

    Men vad telefonen är tyst tillbaka. De som hör av sig är de som har barn som vill leka med vår stora och om det är någon passning de behöver.

    Det tråkiga är att jag har en känsla av att de vet att jag ringer och då bryr det sig inte om att höra av sig. Men jag vill inte mista dem heller och så är det jag som håller i kontakten.

    Min stora önskan nu är att hitta en go vän som jag känner att jag kan prata med, som finns för mig och som stöttar mig i livet. Det är min man nu också men en tjejkompis är något annat.

    Själv har jag ett dilemma och det är att jag inte släpper in någon heller i första taget och jag har inte lärt mig att se om en person är något att lita på. Jag utgår från att alla är bra och har blivit bränd på vägen pga den inställningen.

    Fattar inte det här med att någon är elak, vill något illa eller är avundsjuka. Som ett ex är min man en sån som tjejer gillar att prata med men nåde mig om jag pratar med deras karlar då tar det hus i varma breddgrader och jag får inte chans att prata eller skoja med dem. Känner mig så påpassad och kontrollerad av dessa tjejer och då finns det tyvärr ingen chans till vänskap med dem heller.

    Det är inte lätt med relationer. Jag är ingen flörtig typ heller och är så kär i min gubbe så det finns liksom ingen anledning för deras beteende heller. Det känns bara så trist...

    Vet med mig att jag är ok och så för många pratar med mig men blir knepiga när karlarna är med. Är helt vanlig och ja jag vet inte vad som är problemet egentligen.

  • Anonym (Ensam)

    en ensam pappa skrev 2009-05-22 20:53:09 följande:


    Anonym (Ensam) skrev 2009-05-22 19:31:36 följande: Det är alltså min fd bästa vän som nu är min soon to be ex frus nya pojkvän. Min fd fru var otrogen innan, så hon förvånar mig inte - men att min vän skulle... Så jag undrar också hur man hittar en riktigt bra vän.
    Okej, ja det var ju faktiskt snäppet värre. Så ledsen för din skull.
  • Anonym (Ensam)
    Akilla skrev 2009-05-22 20:00:25 följande:
    Anonym (Ensam) skrev 2009-05-22 19:33:20 följande: ok. Hm, jag har också vänner som inte känner varandra eller som har blivit presenterade för varann. Det är inget som har skett avsiktligt utan jag är bara van att umgås på det sättet. Kanske är det så med de vännerna du beskriver också? Har du prövat att föreslå att ni ska ses allihopa? Förstår ifall det kanske inte kan kännas helt bekvämt att göra det.. men ibland är man bara så invand i sina gamla mönster att man har svårt att tänka "outside the box"
    Tack för tipset. Jag har pikat lite fint då och då, innan jag kände mig påtagligt ledsen över det, att vi gärna blir del i deras "andra liv", iaf till några stycken av våra kompisar. Men det blir aldrig nåt. Som till exempel härom veckan fyllde en tjej år och vi blev bjudna hem till dem några dagar senare för att fira henne. Men då fick vi veta att de haft en fest på själva födelsedagen, där alla andra var bjudna utom vi. Och vi har dessutom träffat alla vi olika tillfällen.

    Ett annat exempel är vår grannflicka som fyllde år, vi köpte present (en jättefin dockvagn) för vi visste att det skulle bli kalas. Men vår dotter blev inte bjuden. Kul att försöka förklara för henne varför just hon inte fick komma, när vi inte visste själva.

    Jag kan inte annat än att ta det personligt.
  • Anonym (Ensam)
    Anonym skrev 2009-05-22 20:58:07 följande:
    var bor du ts?
    I norrland. Vi har pratat ganska mycket om det och har kommit fram till att det måste vara något norrländskt. Jag hoppas dock att jag har fel, för vi trivs verkligen här. Vore ju väldigt tråkigt om det skulle vara så här resten av livet.
  • Anonym

    Vad är det som är norrlänskt? Att du inte har några nära vänner eller???

  • en ensam pappa

    Anonym (Ensam) skrev 2009-05-23 17:16:16 följande:


    I norrland. Vi har pratat ganska mycket om det och har kommit fram till att det måste vara något norrländskt. Jag hoppas dock att jag har fel, för vi trivs verkligen här. Vore ju väldigt tråkigt om det skulle vara så här resten av livet.
    Falska personer och vänner som sviker finns nog över hela jorden, så det lär inte vara norrlandsspecifikt.
  • MirandaPanda

    Finns det kanske några andra i din omgivning som skulle vara bättre vänner än de du har nu? (För det låter inget vidare måste jag säga). Kanske någon du inte räknat med pga fel ålder, yrke, intressen, vad vet jag?
    När jag gick igenom en tids sjukdom för ett tag sedan fick jag mig en riktig tankeställare, vissa "vänner" försvann helt, men andra personer som jag tidigare bara räknat som bekanta visade sig vara hur hjälpsamma som helst och nu är det dem jag anser vara mina riktiga vänner, trots att vi på ytan kanske inte verkar ha så mycket gemensamt alla gånger.

  • Anonym

    Jo tyvärr är det svårt att hitta bra och sanna vänner, har fått två riktiga i mitt vuxna liv, resten har jag insett att de är avundsjuka på mig av olika anledningar. En bor i England och henne och hennes man träffar vi en till två ggr per år,men smsar varann dag och mailar och pratar i telefon. Sms är smidigast och det blir ofta, den andra är en ny vän som jag lärt känna och vi har kommit varandra nära och ändå är hon flera år yngre. MEn vi är tajta och sen har jag en vän till men vi är inte lika tajta.

    Sen min man och jag som varit ihop i tio år och gått igenom en del. Jag lärde mig i höstas när jag mådde dåligt av olika anledningar under en period vilka som var mina vänner. En del är avundsjuka för att jag har det så bra, som de tycker, men jag har inte ett problemfritt liv. Ibland önskar jag mig en större bekantskapskrets och har tyvärr inte nåt syskon och känner mig ibland ensam och är lite reserverad i olika sammanhang, men det beror på att människor tidigare sårat mig både vänner och pojkvänner.

    Detta med vänskap i vuxen ålder är inte alltid så rätt, men sanna vänner har man kvar när det är medgång och motgång i livet.

  • Anonym (Ensam)
    Anonym skrev 2009-05-23 17:50:23 följande:
    Vad är det som är norrlänskt? Att du inte har några nära vänner eller???
    Nej, jag menar att man, för att man bor länge på samma ställe kanske, liksom har sina kretsar och har svårt att släppa in nya människor. Jag har aldrig märkt det förut (har bott på olika ställen i landet) så därför drog jag slutsatsen att det kanske är en sådan kultur här. Och med det menar jag inte att det är fel, utan jag försöker bara hitta anledningar som känns rationella, istället för att tänka att det är mig det är fel på. Fast det kanske är det i slutändan.

    MirandaPanda: Jag har nya planer inför hösten så jag hoppas kunna träffa lite nytt folk också. Men sen är jag lite rädd för nya människor för jag har åkt på såååå många nitar tidigare, vissa har betett sig riktigt illa och många visar sig vara nåt annat än de utgett sig för att vara. Fast jag vet ju att jag måste om jag vill få bra vänner.

    Jag vill klargöra att det absolut inte är något fel på de kompisar jag har, jag har ansett dem vara bra vänner. Det är nu på sista tiden som jag lagt märke till allt som jag skrev tidigare och insett att alla de har sina grupper och nära vänner, så jag antar att de inte behöver fler. Jag saknar liksom den där vännen som är "bästisen" - jag vet att det låter hur fjantigt som helst, men jag har det behovet. Det känns som att alla andra har det utom jag. Den där som man känner utan och innan, man kan vara sig själv med, hänga hos, behöver inte boka tid med..... Nu är allt så uppstyltat och man går på tårna för man vill inte göra fel.
  • Anonym

    TS kan lova dig som FD norrlänning att det INTE är sån "kultur" i just norrland. Av erfarenhet är det så överallt.
    Förstår att du inte menade något med det men skrattretande var det!

  • Anonym (lika ensam)

    Jag är i nästan EXAKT situation som du. Min enda bästa vän är min man. Och här hemma ringer telefonen aldrig... bara mamma och svärmor som ringer. Aldrig någon vän. Vill jag ha vidare kontakt med mina "vänner" är det jag som ringer... Alltid jag som ringer.
    Vi är en helt vanlig familj i en normalstor ort, har bott här i 5 år tillsammans. Vi har ett barn som är 2 år och går på dagis. Vad är det som är problemet??? är svenskarna tröga??? Det är så ledsamt!
    När barnmorskan frågade om "socialt kontaktnät" visste jag inte vad jag skulle svara....

Svar på tråden Varför ska det vara så svårt att få riktiga vänner?