Ensambarn-saknar ni syskon?

Jag har alltid saknat syskon. Jag var nog 10-12 år när jag bestämde mig för att åtminstone ha två barn själv, även om jag skulle adoptera dem. Jag har haft en rik barndom och har än i dag nära kontakt med flera av mina kusiner som jag växte upp med. Några av dem känns nästan som syskon och vi reser t ex på semester tillsammans. Mamma och pappa tänkte nog mycket på att jag inte skulle känna mig ensam, vara bortskämd mm. Men ändå. Nu väntar jag mitt tredje barn. Mina två första barn är 4,5 och 3 år. Jag kan säga att det går inte en morgon utan att jag gläds åt att de har varandra. Visst kan det vara jobbigt med syskonbråk och trots men det är ingenting mot den kärlek de visar varandra. Jag tänker att vad som än händer har de i alla fall varandra. En del tycker synd om de första barnet när de ska få syskon men som jag ser det är det bara mer kärlek man ger till barnet. Jag har tänkt jättemycket på detta när jag blivit vuxen och särkilt som föräldrarna blir äldre osv. Det har till och med hänt att jag blivit förargad när någon sagt att man bestämt sig för att bara skaffa ett barn. Jag har tyckt det var egoistiskt men nu har jag en mer balanserad syn och det är viktigt att man själv fungerar som människa och förälder.