Han dricker för mycket

När han dricker handlar det oftast om en flaska vin plus 3-4 öl (3,5%) alternativt en liten flaska sprit/wiskey och kanske en flaska vin också.
Han vill börja dricka redan vid 6 på eftermiddagen, vilket innebär att han är märkbart påverkad inom någon timme och full senare på kvällen. Ofta hoppar han då över middagen eller äter väldigt sent, eftersom han inte är hungrig när han dricker.

Han dricker varje fredag eller lördag och en dag mitt i arbetsveckan.
Det påverkar hela familjen, eftersom jag jobbar helger ibland och då kan han inte göra något med barnen, för han är bakis och kan inte köra bil.

Jag tycker det är jobbigt när han dricker så han blir full, för då blir han annorlunda: sentimental och gaggig eller rastlös och klättrar på väggarna.

Igår nattade han ett av våra barn och när jag var in till dem senare kunde jag känna att det luktade så där unket som det gör när man har druckit. Ni vet så där som det luktar i sovrummet dagen efter när man varit ute å festat.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp med sånt.

Jag vet att jag måste prata med honom igen. De känns bara så hopplöst. Jag har ju gjort det så många gånger förut, både pratat och skrivit brev till honom.
Han lovar att bättra sig och det håller bara ett tag, sedan är det samma gamla visa igen.

Det är så förbannat trist att det ska vara så här, nu när vi har flyt i övrigt, med jobb, ekonomi osv. Allt hade ju kunnat vara så bra.

Tack för era svar.
Jag känner mig så förvirrad. Visst dricker han väl mer än normalt?
Han tycker ju inte det, utan hävdar att jag är en sur ragata om bara gnäller och att det är inget konstigt med att ta lite vin eller dylikt när man känner för det.

Tyvärr stämmer det att jag blir en sur ragata när han dricker. Jag blir tvär och snäser mot både han och barnen, för jag mår så jävla dåligt av det.
Ungarna reagerar inte alls på att att pappa sluddrar och blir annorlunda. De har väl vant sig (?). Det blir liksom jag som är problemet, vilket känns konstigt.
Jag blir extra noga med att de ska i säng i tid osv, för när han dricker släpper han på alla rutiner (livet leker, liksom) och då blir jag strängare, för att kompensera antar jag.

Jag började prata med honom i kväll, men det gick inget bra eftersom han hade druckit en flaska vin. Slutade med att han satt å svor i soffan samtidigt som jag försökte natta ungarna i rummet bredvid.

Jag ska kolla upp om det finns Alanon i staden där vi bor, tack för tipset.
Vet inte vad som är jobbigast: att fortsätta stoppa huvudet i sanden å låssas som att allt är bra, eller att tag tag i problemet...

Jag kollade Alanons hemsida igår kväll. Tårarna bara rann när jag insåg att det här faktiskt gäller mig/oss. Det var så mycket jag känner igen.
Jag kommer behöva samla massor av kraft och mod för att gå dit, men för mina barns skull (och min egen) ska ta klara det.

Jag gav honom ett ultimatum förra sommaren. Då slutade han dricka så länge barnen var vakna, det var så långt jag orkade sträcka mig. Det är omöjligt att argumentera med honom, han tycker att han är normal. Men vi ett tillfälle för 4 år sedan erkände han att han får ett sug efter att gå in och handla varje gång han går förbi Systemet.

Han har slutat snusa och börjat träna (vilket jag aldrig trodde honom om), så jag hoppas han kommer till en punkt när han inser att han måste sluta med alkoholen också. Jag tycker det är konstigt när han sätter sig på verandan med ett glas vin när han kommer hem från träningen. Passar liksom inte ihop.

I hans släkt har de en ärftlig form av cancer som merparten av de manliga släktingarna har dött i. Riskfaktorer för den cancern (förutom ärftligheten) är tobak och alkohol. Jag har ju sett att suget efter alkohol går som en röd tråd genom deras släkt, så det är ju inte bara cancern som är ärftlig. Borde ju vara ett skäl att hålla sig borta från alkohol. Han menar att det är ödesbestämt att han kommer dö innan han blir pensionär.

Tack för alla svar, tack för den styrka ni sänder mig, det hjälper.
Tack för att ni låter mig veta att jag inte är ensam i min förtvivlan.

Jag kommer fortsätta skriva här, bara för att jag behöver prata av mig lite och för att samla styrka.

I går bad jag honom ta en vit månad, för jag behöver en andningspaus. Han sa ja utan omsvep. Nästan lite snopet, jag hade laddat så länge för att ta upp det. Men jag ser att det kliar i honom idag när solen skiner å han inte kan sätta sig å verandan med en kall öl.

Jag vet att det blir fel när jag inte agerar när han bryter sitt löfte. Men det har smygit sig på. Det är ju inte så att han helt plötsligt toksuper, efter att ha hållit upp ett tag.
Det blir knepigt för han lägger ansvaret på mig och frågar mig om han får köpa hem vin, tex. Om jag säger ja kan jag liksom inte bli sur om dricker, om jag säger nej blir han sur.
Han manipulerar mig, det inser jag.
Sedan funkar det ju bra i övrigt. Vi älskar varandra, vi har roligt ihop och vi vill båda verkligen vara tillsammans.

Jag vet att om jag läst mitt eget inlägg hade jag sagt samma sak: lämna honom om han inte håller sitt löfte!
Men det är så mycket svårare när man sitter här och inser att i så fall raseras hela vår tillvaro.

Men visst har ni rätt, ställer man ultimatum ska de följas. Därför undviker jag ultimatum nu, för jag inser att jag inte klarar att följa dem.

Någonstans befinner jag mig fortfarande i förnekelse, jag vill inte riktigt tro att det verkligen är så att han är alkoholist.
Nu får jag se hur det går den närmaste månaden, om han klarar det och vad som händer sen.

Jag läser och tar till mig.
Tack!

Anonym (stop) skrev 2009-05-31 13:01:04 följande:

Jo, han håller sig ifrån alkoholen. I tisdags "skojade" han om att åka ut till Systemet...
Men än så länge håller han sig på banan.
Den stora utmaningen blir väl midsommar, för han har redan börjat gruffa om att då måste man väl få ta sin lilla nubbe.

Det är ju skönt att han inte dricker just nu, men fan så jobbigt att det ska vara jag som måste säga till att han ska låta bli. Vore väldigt skönt om han kunde hålla kollen själv.

Jag har faktiskt en i bekantskapskretsen som erkänt sig alkoholist. Jag ska ta ett försiktigt snack med hans fru vid tillfälle och ta reda på om och hur hon får hjälp. Kan dessutom vara bra att förbereda om jag skulle dyka upp på samma möte som hon.

Summa sumaraun så mår jag bra just nu, förhållandevis, men anar att det kommer bli jobbigt igen.

Stort tack för att ni bryr er!
Kram!

Fan! Det går inget bra.
Idag ringer han till min mobil på jobbet och säger att han är sugen på en (och så hans smeknamn på sprit). Jag blir så klart tvär och tycker det är dåligt att hans löfte inte höll mer än en vecka. Han vill alltså be mig om tillåtelse att dricka. Jag säger att jag inte kan bestämma över honom men att jag så klart blir skitbesviken om han dricker.

Han har inte köpt något och är nu jättesur på mig. Säger att han inte kan begripa varför det inte är ok för honom att ha kul. Varför ska han gå i en hel månad och inte få ha kul?...
Och jag kan inte fatta hur alkohol kan vara så viktigt för någon.
Han är nu väldigt sur, svarar knappt på tilltal och har nu stängt in sig i sovrummet för att "vila" (dvs sura).

Om jag går till Al-anon, finns det då möjlighet att pratat med någon enskilt? Känner ett behov att få bekräftat att han verkligen är missbrukare.

Bör jag tala om att jag går dit, för honom alltså? Eller är det ok att hålla tyst om det till att börja med? Han kommer ju bli så väldigt sur och hopplös att leva med om han får veta.

Tacksam för svar.

Men tänk om han väljer missbruket?
Jag vill ju inte lämna honom.
Om jag skulle lämna honom, hur blir det då för barnen, ska de leva varannan vecka med en pappa som dricker?
Känns som att jag ändå har en chans att kontrollera honom så länge vi lever tillsammans.

Och så är det ju det att jag älskar honom.

Jag har sån ångest, känner mig helt snärjd.