Han dricker för mycket

Han är inte aggressiv. Han surar mot mig, men är precis lika snäll som vanligt mot barnen. (nu menar jag när han är nykter men vill och inte "får" dricka).

När han dricker blir han tjatig, ibland sentimental, inbland rastlös. Aldrig aggressiv, jag är inte rädd för honom.

Han dricker generellt inte så att barnen ser det. Det är en regel som han håller rätt bra på. Men han fuskar gärna fina sommarkvällar, eftersom barnen är vakna längre då.
Ibland har han dock hunnit bli full medan barnen är vakna och det är otroligt jobbigt. Då blir väldigt sentimental och "övergullig" mot dem. Han börjar sluddra snabbt när han dricker, redan efter ett par glas vin.

Han dricker ca en gång på vardag och en gång varje helg. Sedan kan han avstå hela julhelgen för han tycker synd om barn vars föräldrar dricker när det är helger (!)...

Vi provade att han fick dricka enbart helg, men det tyckte jag var för ofta, eftersom han blev full varje fredag eller lördag. Då sa vi enbart löningshelg, men det kunde han inte hålla.

Han hittar hela tiden orsaker till att dricka: det är fint väder, han har ont någonstans, bara lite sugen, fira något, osv.
Han klarar inte av att begränsa sig till bara ett eller två glas,det bli alltid hela flaskan och ofta tjatar han sedan på mig att jag ska åka å köpa öl på macken.

Jag vet att du har rätt. Ska hitta en möjlighet att ta mig iväg. Rent praktiskt är det knepigt att hålla det "hemligt", eftersom vi jobbar heltid båda och inte brukar vara iväg på kvällarna om vi inte tränar. Och då är vi ju bara borta någon dryg timme, jag förmodar att ett sånt där möte tar längre tid.

Anonym (stop) skrev 2009-06-05 19:40:15 följande:

Ja, det är precis så det är små, små steg i fel riktning.
Moment 22 är precis rätt ord. Hur jag än gör blir det fel. Hanblir arg när han inte får dricka jag blir arg när han dricker.
Om jag går min väg känns det som att det är JAG som splittrar familjen, fast det är hans beteende som tvingar fram det.
Är inte heller helt säker på vad som är bäst för barnen. Om vi separarer vet jag att han kommer supa än värre, det är så han hanterar kriser. Och hur kommer barnen må då?

Jag minns när hans pappa dog. Vår yngsta var 2 månader, äldsta 2 år. Han söp å söp. En gång bad jag om hjälp när båda barnen behövde sova middag. Jag kunde inte få dem båda att somna inomhus, den yngsta måste ut i vagnen. Han tog barnvagnen och höll på att välta med den på plan mark, så full var han på blanka eftermiddagen. Det slutade med att jag tog hand om barnvagnen, han fick natta äldsta barnet inomhus.
Det var ångest att låta en stupfull pappa natta, men vad skulle jag göra.

Numera nattar jag barnen om han har druckit, jag vill ha honom så långt som möjligt från barnen när han är full.

Känns så sjukt att vi hamnat här. Nu när vi äntligen har jobb båda två och har kommit på fötter igen ekonomisk.

Anonym (Been there) skrev 2009-06-05 20:12:53 följande:

Jag menar att han dricker en gång mitt i vecka, varje vecka, och en gång på helgen. Totalt ca 2 ggr i veckan. Ibland blir det tre ggr i veckan.
Bara för att förtydliga.

Anonym (orkar inte mer) skrev 2009-06-05 21:31:08 följande:

Nu har det hänt lite.

I går förmiddag brast det för mig. Jag hade tänkt prata med honom på kvällen, men jag orkade inte längre med hans tystnad. Så jag berättade hur jag känner. Att jag få rångest när han dricker, att det påverkar hela vår familj, att det påverkar barnen, osv. Det blev nog rätt virrigt, för jag storgrät, men jag fick iaf fram poängen att jag inte orkar fortsätta som det är nu. Att han måste ta hjälp att ta sig ur detta. Att jag inte accepterar fler löften eller uppgörelser.
Det enda som duger nu är att han tar hjälp.
Men jag sa också att jag är beredd att stöda honom hela vägen, bara han tar hjälp.
Jag berättade också att jag tänker gå med i en stödgrupp.

Han hade ingen svar att ge, visste inte vad han skulle säga. Så jag lämnade honom ifred under hela dagen.
Han låg till sängs större delen av dagen, sedan isolerade han sig på verandan, med ipoden inpluggad.
Han är skakad och deprimerad.

I kväll ska jag be honom om svar.

Tack för att du delar med dig.
Han dricker inte så illa än, men det är min fasa att det är där vi ska hamna om det fortsätter.

Anonym (pappa) skrev 2009-06-05 20:31:42 följande:

Ja, vi har olika syn. Jag tycker inte det är ok att bli full två gånger i veckan. Minst en flaska vi varje gång, eller sprit.
Han säger själv att när han dricker får han energi, blir glad och livet leker. Det är farligt, anser jag, att det krävs alkohol för att livet ska vara värt att leva.
Dessutom kommer han att dricka när barnen är vakna om inte jag sätter stopp för det. Och jag tänker inte längre ta ansvar för honom. Om man INTE har alkoholproblem kan man lätt vänta tills barnen gått å lagt sig och nöja sig med ett eller två glas. Det klarar inte han.

Det handlar eg om så mycket mer än hur ofta han dricker. Det handlar om hela hans attityd när det gäller alkohol. Varje gång vi är på fest eller är bjudna på middag är han den som blir full snabbast och den som blir fullast.
Han struntar i att äta om det finns alkohol hemma. Äter istället sent på kvällen när "fyllesuget" sätter in.
Om han ska stryka kläder vill han dricka en flaska rödvin samtidigt. Ta ett bad är lika med att dricka whiskey i badet, osv.
Han har minnesluckor dagen efter.

Jag har sagt till honom att om han vore ensam skulle det vara upp till honom att supa bort sitt liv. Men nu har han en familj att ta hänsyn till.

Jag var inne på din linje i början, att det väl inte var så farligt, alla måste väl kunna koppla av med ett glas vi när arbetsdagen varit lång, osv.
Men nu tänker jag inte leva i förnekelse längre. Jag har grubblat, läst, "pratat" med er här på FL och nu vet jag hur det är. Han har ett alkoholberoende och behöver söka hjälp!

Anonym (liza) skrev 2009-06-07 09:36:01 följande:

Vi har redan provat en massa olika sätt att "hantera" alkoholen. det funkar inte. Vi hamnar alltid tillbaka där vi är nu.
Jag vill att han slutar helt. Jag har förstått att han inte kan lova att aldrig mer dricka, men han kan ta en dag i sänder och varje dag ge sig själv ett löfte om att vara nykter, just den dagen.

Anonym (liza) skrev 2009-06-07 10:47:38 följande:

Tack! Jag känner det och det hjälper verkligen.

Anonym (stop) skrev 2009-06-07 11:06:12 följande:

Jag tänker inte låta mina barn växa upp med en alkoholiserad pappa. Om han inte tar hjälp för att sluta, så får han flytta.
Hade vi inte haft barn är det mycket möjligt att jag inte vågat se sanningen i vitögat, men för deras skull måste jag ta mig igenom skiten.
Förhoppningsvis väljer han familjen istället för alkoholen.

Anonym (S.D) skrev 2009-06-07 15:35:50 följande:

Läs igenom de inlägg som jag fått som svar. Det är ett helvete att inse att mannen man älskar har ett beroende, men det är nödvändigt att sluta ljuga för sig själv, om så bara för barnens skull.
Jag har haft och har enorm hjälp av allt stöd och alla svar jag fått här.

Min man dricker också som en oansvarig tonåring, trots att han närmar sig femtio, då är något fel.
Det är också typiskt att han inte är ensam i släkten om att dricka så där. Det gör ju förstås att det verkar normalt i hans ögon.

Idag frågade en arbetskamrat om hur det går nu på sommaren.
Förra sommaren, när jag ställde ultimatum, berättade jag om det, sedan har jag inte sagt något mer.
Det visar sig att min chef (som kämpar för att vara nykter alkoholist), mycket väl förstår hur det är ställt.
Han vet att suget är värre nu på sommaren och säger att han är beredd att hjälpa oss genom att ex ta med min man på ett möte.

Jag berättade kort hur det är just nu, orkade inte gå in på detaljer, för då börjar jag gråta.
På något sätt känns det bra att de vet. Jag behöver samla styrka genom de som finns omkring mig.

Min man har inte gett mig något svar. Han säger att han inte alls har tänkt på detta under de dagar han fått vara ifred. Jag gav honom veckan ut, sedan måste jag veta hur han tänker.

Hej!
Det var länge sedan jag skrev här och det har hänt mycket.

Kort "resumé":

- Jag bad honom om en vit juni. Det höll 5 dagar, sedan frågade han mig om han fick dricka. Jag blev sur, han drack inte, men blev supersur.

-Jag la alla kort på bordet en lördag. Att jag anser att han har ett jätteproblem med alkohol och hur otroligt dåligt jag mår av hans drickande. Att jag vill att han tar hjälp, jag orkar inte fler uppgörelser mellan oss (ni vet; bara på lönehelg, bara på helgen, absolut inte när barnen är vakna), för han har aldrig klarat att hålla dem.
Hans enda kommentar var att han inte fattade varför han inte får ha roligt...

- Jag reste bort med jobbet över helgen i mitten av juni. Ett av barnen hade skolavslutning precis innan. Han var så arg att han kallade mig "fetto" (jag är INTE överviktig!), i övrigt pratade han knappt med mig.

- Jag fick ett sammanbrott mitt i veckan efter. Kund inte sova på nätterna, fick åka hem från jobbet. Jag bara sov å grät en hel dag. Kunde inte äta. Ringde honom och han kom hem. Jag satt då som ett kolli på golvet i hallen å kunde inte röra mig.
Då förstod han.

- Jag träffade en alkohol- och drogterapeut, för att få feedback på allt jag grubblat på. Han bekräftade min bild, det är inte jag som har problem, det är min man.

- Nu kom en slags smekmåndsfas. Gulligull å kramar. Han gick med på att följa med till terapeuten följande vecka. Allt för att jag skulle må bättre å sluta gråta.

- Midsommar på skilda håll. Jag hos min mamma med barnen. Orkade inte vara hemma. Berättade allt för min mamma. Många långa samtal och tårar.

- Mötet med terapeuten gick bra fram tills han ropade in mig i rummet. Han hade gjort en diagnos på min man och jag fick veta resultatet (Alfta-alkoholism och till viss del gamma-1 alkoholism).
Nu skulle jag vara med i resonemanget. Jag tog upp sånt som jag redan pratat med min man om (vill veta terapeutens syn på saken) och även del som jag inte sagt förut.
Efteråt var min man nära att begära ut skilsmässa direkt. Jag hade kränkt honom så oerhört därinne. Passat på att sätta dit honom när vi var två mot en, osv.
Vips, så var jag på botten av berg-å-dalbanan igen...

- Man man tror alltså att han kan klara av att minska sitt drickande, trots att all forskning och alla erfarenheter som finns säger att det bara finns en väg: noll-vägen. Eller fortsätta neråt i skiten...

- En ny faktor gör entré: brev från doktorn. Min man har magproblem och de har hittat blod i avföringen. Ska på gastroskopi och till VC och ta en massa prover. Cancer eller blödande magsår?...
Det finns en mycket ärftlig cancerform i hans släkt där alkohol och tobak ökar risken för att bli sjuk.
Men han kan ju även ha druckit sig till blödande magsår.

- Han har surat som fan senaste veckan, så bestämde mig för att han ska få gräva sin egen grop:
jag har sagt åt honom att över sommaren kan vi göra så att han får prova det där som han säger sig kunna göra, dvs minska på sitt drickande. Två villkor från mig: han tar helt eget ansvar för när och hur mycket han dricker( jag tänker inte längre ta det ansvaret) och det får inte påverka vardagslivet eller våra barn.
Själklart kommer det gå bra en tid, men högst troligtvis kommer han att tänja på gränserna och förr eller senare brakar han igenom och då har han inga försvar längre. Det är ju så att om han ska vara nykter för min skull så blir det ohållbart, han måste själv vilja.

Vi har ju haft liknande överenskommelser förut, men han hävdar att han aldrig riktigt tagit dem på allvar eller respekterat dem (mig). Nu förstår han hur viktigt det är och tror sig klara det.
Bull-shit, anser jag. Rationaliseringar för att förklara varför han valt att dricka när suget har satt in.
Men visst, nu får han gräva sin grop. Den dag han faller igenom är han så illa tvungen att erkänna att det inte gick. Kanske förstår han då att noll-vägen är nödvändig. Annars lämnar jag honom.

Just nu är han lycklig. Jag är återigen hans "lilla gumma". För han tror att han vunnit, suck.
Men det räddar iaf semestern å barnens sommarlov.

Känner igen det där hatet mot alkoholen!
Älskar HONOM men hatar alkoholen.

När jag pratade med terpeuten (som själv tagit sig ur missbruksproblem) berättade han att det blir svårare att hålla emot suget när trycket ökar, ex när man bilder familj och man får ökat ansvar.
Så när en normalt funtad människa skärper till sig, kan en som har missbruksproblem snarare bli värre.

Min man började dricka mycket mer när vi fick barn. Och ännu värre när vi började arbeta heltid båda två. Då blir visst vardagens bekymmer å bördor lättare att bära. Knäppt, men det är logiskt för dem.

Det som är så tragiskt är att man inte kan vilja sluta åt den som har problem. Personen måste själv komma till insikt och ha en vilja att sluta.

Anonym (samma problem) skrev 2009-06-28 10:57:35 följande:

Har det inte lika illa. Han håller (ännu) inte på att ljuga eller gömma.

Jag orkade inte förut. Nu har jag bestämt mig för att inte längre vara medberoende, inte ta ansvar eller sopa för honom och hans drickande.

Anonym (samma problem) skrev 2009-06-29 14:01:53 följande:

Javisst är han alkoholist. Men det kan bli bättre. Min förhoppning är att han i rimlig tid kommer till insikt, går med i AA och tar hjälp av 12-stegsprogrammet.

Så visst finns det hopp.

Anonym (Så här är det..) skrev 2009-06-29 23:10:27 följande:

Min chef höll på så där. Till sist sprack bubblan.
Han var full på jobbet en gång för mycket. Vi berättade för hans fru att han drack på jobbet. Det visade sig att han sagt till henne att han bara drack hemma...

Han började gå till AA och terapeut, men fick återfall efter några månader. Efter återfallet kapitulerade han och erkände att han är maktlös inför alkoholen. Nu är han nykter sedan några månader, går på AA och stöttar mig så gott han kan.

Sparka ut honom om det händer igen. Tyvärr är det nog bara den hårda vägen som gäller om han inte fattar nu.

Svar på din fråga:
min man har ju fått diagnos som "alfa-alokoholist". Han tror ändå att han kan kontrollera sitt drickande och minska det. Så nej, han vill inte riktigt erkänna, men vi kan numera prata om det utan att han blir fly förbannad på mig.

Länktips:
www.boberehab.se
för att läsa om olika typer av alkoholism.

Anonym (samma problem) skrev 2009-06-30 15:27:40 följande:

Det går inget bra.
Vi kom ju överens om att han fick ta ansvar för sitt drickande själv, bara han inte påverkar vardagslivet eller dricker så länge barnen är vakna.
Trodde han var nöjd med det, men nu visar det sig att han "känner sig som en fånge". Han vill inte dricka ens en öl, för då känner han sig övervakad, som att jag bevakar honom och letar efter tecken på berusning. (sjukt, för så var det förut!)
Han är elak, sur och säger att det väl är lika bra att han flyttar. Mig har han inget till övers för, jag har ju "tagit glädjen ur livet" för honom...
Jag protesterade först, vi är en familj och ska hålla ihop. Men nu vet jag inte. Jag har grinat i timmar, fast barnen ser. Han ligger å sover.

Fan, vi skulle ju åka på semester nästa vecka. Nu vet jag inte hur det blir. Orkar inte tillbringa flera veckor på resande fot i husvagn med n man som hatar mig.

Känns inget roligt att säga till barnen att det blir ingen semester, mamma å pappa ska flytta isär istället...

Berg-å-dal-vana...

Jag har lagt alkoholproblemet åt sidan temporärt. Han har problem med hälsan. Blod i avföringen och kraftig B12 brist.
Vi är båda livrädda att det är cancer. Det finns en ärftlig typ av cancer på hans sida som tagit kål på de flesta karlar före pensionen.
Nu är skräcken att det är hans tur.
Jag har gråtit å gråtit. Han var deppig å kall först, men nu när han druckit några gånger senaste veckan är han solsken igen. Och vips så mår jag mycket bättre, när jag får hans kärlek och omtanke.

Vi ska på semester i 3 veckor sedan ska han påbörja behandling med sprutor för B12 bristen och så ska han in på både gastroskopi och koloskopi för att kolla efter orsaken till blödningarna.

Jag orkar inte pressa honom om hans drickande just nu. Kanske är han död om ett år.

Han håller iaf överenskommelsen och dricker inte så länge barnen är vakna och än så länge påverkar det inte vår vardag (villkor nr 2).
Totalt denna vecka har det blivit två flaskor vin, en liten flaska Explorer och en liten flaska wiskey. Och några öl 3,5 (typ 3-4 st).

Han håller inte på och smygdricker, det har inte gått så långt än.

Kommer alltså inte kunna läsa eller skriva här på ca 3 veckor.

Tack för allt stöd.

Kram.