Jag unrar lite, har hört att man kan adoptera bebisar i Sverige istället för att dom fosterhemsplaceras. Är det någon som vet något om detta och vart man vänder sig för att få info om detta?
Eller är det kanske så att alla barn i Sverige fosterhemsplaceras till en början för att sedan adopteras om allt fungerar bra och den biologiska föräldern önskar detta?
Några få svenska barn lämnas varje år till adoption. Det är då inte som ett alternativ till placering i familjehem, utan för att de biologiska föräldrarna önskar det. Dessa adoptioner sköts helt av den kommun där föräldrarna/mamman finns. Oftast hittar man föräldrar genom att kontakta några par/singlar (lite efter bio-föräldrarnas önskemål) som är utredda och klara, men inte har skickat sina handlingar till något land ännu. Vem som helst kan alltså få ett sådant erbjudande. Det går att påverka till viss del. Jag har hört talas om familjer som hört av sig till samtliga(!) kommuner i Sverige och sagt att de är intresserade av en inhemsk adoption om något barn skulle bli tillgängligt. De jag har hört talas om har lyckats, fast det säger ju förstås inget om hur många som försökt men misslyckats. Dock är inte konkurrensen om de inhemska adoptivbarnen så stor som man skulle kunna tro. Visserligen är dessa adoptioner i princip gratis och man får vanligen barnet som mycket litet. Men samtidigt är det väldigt osäkert. De biologiska föräldrarna har rätt att ändra sig och ta tillbaka barnet under en viss tid. Det hände en familj jag känner till.
tutaokör skrev: "Jag unrar lite, har hört att man kan adoptera bebisar i Sverige istället för att dom fosterhemsplaceras."
- Det är mycket ovanligt att bebisar placeras i familjehem och ännu ovanligare att man vid det tillfället vet att barnen kan adopteras dvs att de biologiska föräldrarna ger sitt samtycke till det. I Sverige är det omöjligt att adoptera barn utan vårdnadshavarnas samtycke.
"Är det någon som vet något om detta och vart man vänder sig för att få info om detta?"
- det är kommunerna som handlägger familjehemsplaceringar och nationella adoptioner...
"Eller är det kanske så att alla barn i Sverige fosterhemsplaceras till en början för att sedan adopteras om allt fungerar bra och den biologiska föräldern önskar detta?"
Nej, det finns ca 15-25 barn varje år som lämnas för adoption vid födelsen och dessa familjehemsplaceras inte mot ersättning. De placeras direkt i det blivande adoptivhemmet i samråd med vårdnadshavaren/rna (= de/den lämnande föräldern/arna) och fullföljer föräldrarna sin avsikt att adoptera bort barnet (vilket det inte finns några garantier för) så genomförs adoptionen med det snaraste - vilket ändå (enligt en undersökning) tar i genomsnitt 7 månader (under vilken tid mamman kan återkalla sitt samtycke och återta barnet) ...
Nationell adoption är ett tema i den obligatoriska föräldrautbildningen. Dessutom kan du förstås få svar på alla dina frågor av adoptionshandläggarna i din kommun...
Skulle vilja påstå att det är mycket få svenska barn som adopteras i Sverige. De jag vet som har adopterats som bebisar har haft någon typ av sn ex Down syndrom. Myndigheterna vill inte gärna adoptera bort barnen, utan fosterhemsplacera dem för att förhoppningsvis en dag kunna komma tillbaka till sina bioföräldrar/biomamma/biopappa.
Du pratar med kommunen, socialkontoret/familjerätten för att anmäla ditt intresse.
Ja fast det sker stooor övertalning/bearbetning innan de tillåts lämna barnet till adoption. Det är bla flera samtal med psykolog. Det sker även samtal där mamman får reda på all hjälp mamman och barnet kan få, tex stödgrupper, stödfamilj, tillfällig fosterfamilj, kontaktpersoner etc. Jag vet bla ett fall där mamman har en lätt utvecklingsstörning och har fött 2 barn. Hon och hennes mamma har velat lämna dem för adoption, men det har slutat med att biomamman har vårdnaden om barnen med en stödperson som är hos henne när barnen inte är på dagis/skola pga att hon ej kan sköta dem själv. Så det där att det bara att välja att adoptera bort ett barn i Sverige är en sanning med modifikation. Tillslut är det inte så många som genomför adoptionen utan väljer att ta emot det stödet de fpr från kommunen.
Jag tycker själv att det inte handlar om barnens rätt i samhället utan föräldrarnas rätt. Många av barnen hade mått bra av att adopteras bort och inte behöva slitas mellan olika fosterhem som de ibland tyvärr får.
Det är bra att den som vill adoptera bort sitt barn får möjligheter att bearbeta och betänka sitt val samt få reda på vilket stöd man kan förvänta sig om väljer att behålla barnet.
MEN när råd och stöd övergår till att bli övertalning är det respektlöst, både mot den gravida kvinnan och barnet hon väntar.
För inte så länge sedan visades ett inslag i TV där en kvinna berättade om hur hon blev bemött av socialtjänsten när hon ville adoptera bort sitt barn. Socialtjänsten och andra myndigheter gjorde allt de kunde för att hon skulle ändra sig. De till och med kritiserade henne.
Så ibland är adoption är ett no-ord, också för dem som arbetar med det.
Håller fullständigt med ovan och som jag skrev det sista. Det är inte barnens rätt i samhället som nu råder utan föräldrarnas rätt och det är fel många gånger. Man måste se till att barnet får en trygg och stabil uppväxt. Jag tycker att fler adoptioner inom landet skulle genomföras.
Men vimsa beskriver ju något annat. Hon beskriver en mamma som mer eller mindre övertalats att INTE lämna sitt barn för adoption utan gått med på en lösning med stödperson i hemmet.
en glad skrev 2009-05-31 21:45:57 följande: