Att rädda barnen från könsroller...

Jag håller med dig, men det känns ändå svårt. Det finns ju så många andra personer och sammanhang (dagisfröknar, andra barn, TV etc) som påverkar barnen och som kommer pracka på dem gamla könsideal. Jag har tänkt att man kanske måste "motarbeta" lite extra om du förstår vad jag menar? Om jag hade en tjej skulle jag t.ex. aldrig ge henne dockor, klänningar, rosa grejer etc (om hon inte bad om det själv såklart) för att vara en slags motvikt till resten av samhället.

Tror mest jag är rädd för att det ska gå som för min bror. Min pappa tänkte mycket på det där med könsroller och uppfostrade oss "lika". För mig gick det superbra, men min lillebror som blev/är en jättesnäll och gullig kille blev mobbad för att han var "för snäll".

Nä absolut, men jag tänker mer på det som Joker skriver. Jag var en typisk "killflicka" och det var väldigt oproblematiskt. Att vara en kille som är lite "mjukare" och kanske inte är lika intresserad av vapenlekar, har blommor i håret eller vad det nu än må vara, föreställer jag mig är lite svårare, eller?

Jag är i teorin med på det Ejnie och andra skriver om att inte göra tvärtom utan ge dem fria möjligheter etc. Men på nåt sätt känns som att man måste sätta sig själv i ett samhälleligt sammanhang också och se att man själv och ens barn påverkas av allt omkring oavsett om man vill det eller inte. Min son kommer att uppmuntras av resten av världen så det räcker och blir över på att bli "killig" och hålla på med typiska killgrejer, så då känner jag att min roll kan vara att uppmuntra allt det där andra (t.ex. det Ishtar skriver om språket, det har jag också funderat på) så att det blir en lagom blandning i slutändan?

Och skönt JosefinU att nån mer har lite svårt för vapenleksaker... jag hatar de där krigsgubbarna alla småkillar har nuförtiden

Full av förhoppning: Visst kan kvinnor föda barn och män har i genomsnitt mer muskelmassa etc. Men så mycket större är ju inte heller de biologiska skillnaderna. Resten handlar bara om social fostran i genussystemet. Våra hjärnor är likadana, eller snarare lika olika. Likheterna mellan könen är så oändligt mycket större än skillnaderna och skillnaderna mellan olika individer är så mycket större än skillnaderna mellan könen.

Det är klart att det viktigaste är att vara kärleksfull, men jag som är trött på att leva i ett ojämlikt samhälle med trista könsroller känner ändå att man har ett ansvar som förälder att göra nånting för att förändra det. Det går aldrig att få lika lön etc utan att samtidigt luckra upp könsrollerna.

Jag tror att en annan viktigt sak med killar förutom det Isolde och Ishtar skriver är att de får lära sig att ta ansvar, hjälpa till och hjälpa andra. Det är ju nästan alltid tjejer som tröstar, hjälper till mest hemma, hjälper fröken i skolan etc (lite för mycket minst sagt) medan killar ofta inte alls förväntas hjälpa till med saker.

Hmm, fast jag tror ändå man måste göra lite tvärtom om det ska gå. Och fundera över hur barnen bemöts av andra. En tjej med klänning, rosa grejer, rosetter, volanger och hela faderullan kan naturligtvis ändå vara tuff, där är vi överens. Men hon kommer att bemötas av omgivningen på ett annat sätt än en tjej med snickarbyxor. Människor bemöter både barn och vuxna utifrån föreställningar om kön och könsroller. (Bara som exempel så har jag själv märkt hur otroligt olika jag blivit bemött när jag haft kort killfrisyr jämfört med min nu "normala tjejfrisyr"). Och om jag hade en dotter skulle jag hellre vilja att hon blev bemött som den tuffa snickarbyxtjejen än som den gulliga klänningstjejen. Likadant tänker jag med en son, fast lite tvärtom då...

Jag menar verkligen inte att man ska göra barnet till "sin krigare". Men eftersom man ändå kommer att påverka barnet så otroligt mycket så är det ju lika bra att vara medveten och fundera över hur man ska ge det de, enligt ens egna normer, bästa förutsättningarna. Precis som Joker är jag otroligt glad över att min pappa hade massa idéer om att jag inte skulle bli "tjejig", självklart har det skapat en del problem men mest har det varit väldigt bra!

Absolut Sisley. Men det är inte så konstigt egentligen, det är ju vi som är de stora förlorarna på dagens system så det är naturligt att det är vi som reagerar mest och vill förändra. Medan de flesta män är rätt belåtna med att fortsätta vara de som tjänar mest, tar minst ansvar i hemmet etc (även om de teoretiskt gärna ställer upp på alla jämlikhetsideal...).
För mig är jämlikhet en förutsättning för en bra relation, jag skulle bli galen av ilska om jag hade en kille som inte delade på ansvaret.

Det där med att dessutom göra "andra" grejer tror jag också är superviktigt, jag försöker alltid lära mig sånt jag inte kan istället för att vara bekväm och låta den som kan sköta saken. Häromveckan lärde jag mig byta däck på bilen (trodde inte det skulle vara så lätt!) och för ett tag sedan tvingade jag min kille att lära sig symaskinen så att han kunde sy våra gardiner...

Verkligen, låter skitjobbigt! Jag har arbetat tillsammans med en del killar som gått mig på nerverna på just det sättet. När jag skulle laga lunch tillsammans med en av dem stod han bara där helt handfallen och oförmögen att ta några som helst initiativ, jag var tvungen att hela tiden säga "skala potatisen", skölj brädan"...

Hoppas allt går bra med barnaskaffandet för er. Han kanske skulle må bra av att vara pappaledig och "tvingas" vara den som tar huvudansvaret?

Och tänk vad olika man kan se på saker... En gång var jag på date med en kille som var just så där traditionell och köpte blommor, envisades med att bjuda och hålla upp dörrar etc, jag kände mig som en skämtfilm från 1800-talet och gjorde snabbt slut på saken!

Oj, nu såg det ju konstigt ut, mitt förra svar var ju till TigerLily förstås.
Hej Höstsjö, tack för ett bra svar!