Att rädda barnen från könsroller...

Jag har ju förstås också funderat på det här!

Jag har tänkt att det vore enklast om barnet i magen vore en tjej, för att jag är det och vet mer om hur det är att leva med (i, utanför) den kvinnliga könsrollen. Och kanske för att jag är tjej har jag också uppfattat den kvinnliga könsrollen som mer begränsande än den manliga -- den är i större utsträckning fylld av inten än den manliga: du ska inte vara si, du ska inte vara så. Medan killarna ska VARA ditten och datten. Nog så styrt förstås, men styrt med positiva omdömen snarare än negativa.

Vad man ska göra för en liten tjej, för att vidga hennes vyer bortom de stereotypa, är jag ganska på det klara med. Jag vet vad som funkat för mig och också vad som inte funkat -- det handlar ganska mycket om att ge valmöjligheter och att uppmuntra hennes egen röst (för att förenkla saken).

Men vad ska man göra med en liten kille? Språket, som Ishtar påpekade, är en viktig faktor, den lille killen måste få uttrycka sig och bli talad med (snarare än bara talad till). Något annat, som jag har kommit att tänka på när jag ser ungar härutanför på gatan och i parken, är att ge pojken tid att ta det lugnt. Att bara sitta i ett hörn och pula med något, helt ostörd från ytttre impulser. Småkillarna verkar så högt upp i varv, så stressade och nästan maniska med sin ständiga aktivitetet...

Den här uppdelningen mellan passivt (för flickor) och aktivt (för pojkar) drabbar inte bara flickorna (som jag alltid har tänkt mig det förut), utan också pojkarna som aldrig får en lugn stund att tänka på. Inte undra på att killarna kan bli väldigt störiga i skolan!

Mycket oarbetade tankar på en gång -- därav de många parenteserna.

Full av förhoppning,

Ingen har påstått att det inte är någon skillnad mellan tjejer och killar. Förväxla inte biologiskt kön med könsroller.

Sedan gillar jag inte att du ställer tankar om könsroller i motsats till att vara kärleksfull förälder. Kan du verkligen mena det?

Klart att det är trevligt när någon är artig, men det gäller båda könen. Och min inställning till att bli bjuden när man är ute på dejt (inte för att det har hänt så ofta) har nog färgats till det positiva av att jag har haft väldigt dåligt med pengar under långa perioder...

Vem var det som hade en initativlös sambo? (Jag orkar inte gå tillbaka en gång till, f'låt!) Ett möjligt sätt att få "igång" honom är att dela upp sysslorna generellt, i stället för att peka på varje enskild sak vid varje tillfälle. Typ: A stryker, plockar grejer, håller rent i köket, har ansvar för matanskaffning och skafferi, kyl- och frysinnehåll. B tvättar, dammsuger, diskar, städar badrum och toalett. A lagar mat de här dagarna, B de där.

Detta är lite grovt makens och min uppdelning -- gissa vem som är A och vem som är B! Det är en kombination av dagliga sysslor, och veckovis återkommande, och jag tror att det i slutändan blir ungefär samma arbetsinsats.

Detta är en uppdelning för bådas vårt bästa -- varken maken eller jag har några problem med det dagliga, men desto större med att komma igång med städning.

Det är väl på gränsen till OT, men ändå inte... som flera sagt har ju familjelivet stor inverkan på rollerna barnen tar sig.