Att rädda barnen från könsroller...

Svårt ämne som tål att diskuteras många gånger.
Jag tror att det vikigaste är att man är medveten om de olika könsrollerna. Först då kan man reflektera över om man bemöter flickor respektive pojkar på olika sätt. Sedan är ju mkt av detta bemötande omedvetet så det är inte alltid så lätt.
Jag hoppas och tror att jag kommer att behandla mina framtida barn som individer och inte som kön. Men bimsan tar upp ett problem som jag själv vet att jag går bet på. Hur göra med könsrollerna som man själv gått bet på? Jag tjatar jämt på min sambo om städning, matlagning etc, utan ngn större förbättring. Det går fortare och blir bättre gjort om jag gör det själv, helt enkelt. Det är då den bilden som mina barn kommer att få av hushållsarbetet, nämligen att det är mamman som tar hand om den biten. Det är dessutom så det har varit under min uppväxt, mamma har lagat maten och städat, pappa har fixat med bilen och det rent tekniska. *suckar*
Vad jag försöker få fram är följande: Förändring måste komma från båda sidor. Det är inte bara kvinnas uppgift att lösa detta problem. Varför känns det då, som om vi trots allt, står ensamma i den här kampen? Någon som vet?

ladyline: Såklart att de är nöjda med den rådande situationen, ingen tvekan om den saken. Och tro mig, jag blir galen av ilska över att min kille inte kan lägga ihop två och två och se att det behöver diskas om diskhon är full eller att det måste dammsugas när det är skitigt på golvet. Visst, han hjälper till när jag BER om det, men han verkar inte se hur mkt tid jag lägger ner på att bara plocka undan t ex. Jag skäms över att jag fallit in i den här situationen men jag är så förbannat trött på att tjata på honom.
Jag kommer ihåg att jag i tonåren svor dyrt och heligt att aldrig låta mitt framtida äktenskap bli som mina föräldrars där mamma skriver små listor varje dag på grejer som pappa ska göra under dagen,
t ex "dammsug undervåningen", "handla", (med tillhörande inköpslista), "ring och fixa x" osv i all oändlighet. Gissa vad som hände? Jo, jag befinner mig i exakt samma situation som min mamma gjort i hela sitt liv!
Vi har inga barn ännu så saker och ting kan fortfarande ändras. Problemet är bara att få min sambo att inse att detta är ohållbart. Hans lösning på problemet är att jag säger till när jag behöver hjälp. "Hjälp", jag behöver ingen jäkla hjälp, utan man hjälps ÅT i ett hushåll. Hur svårt kan det vara? Förhållandet vore så mkt trevligare om man slapp tjura över sådana självklara saker. Eller hur?

Jodå, lita på att vi kommer att dela på föräldraledigheten. Det vill han själv dessutom, men han har nog inte fattat att hushållsarbetet tillkommer... *hånskrattar*
Jag har funderat rätt mkt på att införa ett städschema så att det blir lättare för honom att se vad som behöver göras och vem som gör mest av oss. Sedan återstår att lära honom att laga mat. Han påstår att han kan men jag tvivlar. Han har haft tre år på sig att visa mig motsatsen och jag räknar INTE Knorr pulversås med tillhörande pasta som matlagning.

Men för att svara på din egentliga fråga...
Min syster är liskom jag feminist och hon låter hennes 2 årige son få bestämma mkt själv. Om han vill ha en rosett i håret, precis som mamma, så får han ha det. No big deal, även om andra höjer på ögonbrynen. När de väntade tillökning så gav vi honom en egen barnvagn med en liten docka till som han fullkomligt älskade. Det passar utmärkt nu för då kan han också byta blöjor etc, precis som hans föräldrar.
Morfar däremot var måttligt förtjust i att vi gav honom "tjejleksaker". Han tycker att vi gör honom till en mjukis. Handen på hjärtat, han är allt annat än en mjukis. Han leker med bilar, älskar dinosaurier och är ganska våldsam av sig.
Kontentan av det hela är att du lugnt kan låta din son få leka med tjejgrejer osv. Det är så mkt annat som påverkar, som könsrollerna inom dagis och skola t ex.

Full av förhoppning:
Det var inte menat som ett påhopp. Jag är själv blivande lärare så i sådana fall drar jag ju in mig själv också i påhoppet...
Men precis som icapika skrev så är ju mkt av detta omedvetet. Dessutom så var det inte enbart riktat mot personalen på förskolor och skolor. Barnen påverkas väl minst lika mkt av sina vänner och föräldrar på skolorna?
Hoppas du godtar min ursäkt?